Min syster måste äfven hjelpa till att lägga ut
den snara, hvaruti spöket skulle fångas. Vår
plan har lyckats, spöket är demaskeradt och
för mig återstår endast att för er presentera
de medspelande personerna. Chorgossen, Josef
Haydn, har förträffligt väl utfört sin roll, så-
som fröken Christine. De öfriga personerna
äro era musikanter och er kammartjenare,
hvilka, gömda bakom basfiolerna uti riddarsa-
len, åstadkommo det förfärliga bullret och slut-
ligen i samma ändamål förenade sina steg med
mina. Skulle ni åstunda ännu flera bevis på
Veronikas elakhet, så låt kalla hit allt ert
tjenstfolk.
Liksom förstenad hade majoren åhört detta
tal. Slutligen började han svärja och hota den
demaskerade nunnan med halsjern och tukt-
bus, men på Christines förbön stannade han i
det beslut att köra henne från slottet och ur
hyn. Gå, falska drakel sade han; äfven du
har så länge burit krukan till brunnen, att
den gått sönder; ty aldrig är listens väfnad
så fint spunnen, att den icke någon gång kom-
mer i dagsljuset. Men du, min andebesvär-
jande systerson, kom och kyss din morbror.
Jag har gjort dig orätt, hvilket gör mig rätt
ondt, men det skall på min ära aldrig hända
mer. Er, mina trogna vänner, tackar jag, och
isynnerhet dig, du lille, för framtiden mycket
lofvande kompositör.,
Hit med vin, Eusebius, af bästa slaget!
Låtom oss i Tokayer fira spökhistoriens lyck-
liga slut.
Josef Haydn erinrade sig ännu i sin sedna-
ste ålderdom med mycken munterhet sin for-
dom vid nyss berättade tillfälle öfvertagna roll.
Haydn, den lille tonsättaren, som vi i
ise lärt att känna, blef sedermera
laste män, både på sin tid och