meertsemvevaOrengRRESSSSSAAAAAAA
Bekänn, qvinna, att ni med djefvulsk elak-
het spelat rollen af spöke, för att antingen för-
må fröken att lemna slottet eller att genom
en ständigt underhållen fruktan förkorta hen-
os i och derigenom påskynda hennes hädan-
ard.n
Jag bekänner! stånkade Veronika.
Bekänn vidare, fortfor munken med för-
skräcklig röst, att ni genom era listiga kon-
ster, i förening med det skändligaste förtal, be-
röfvat frökens bror sin ädla morbrors ynnest
och välvilja. Bekänn! ropade han, hållande
framför henne den grinande dödskallen; be-
känn eller skall du inom ett ögonblick blifva
lik denna dödskalle.n
Jag vill bekänna allt, stammade den till-
intetgjorda hushållerskan.
Nu upphof den förvånade majoren sin röst
och uppsteg från soffan.
Millioner skock tusan granater, hvad bety-
der det? Hvem vågar här att hålla dom öf-
ver mitt folk? Är djefvulen lös?
Han har varit lös, min goda morbrorp, sva-
rade munken med förändrad röst, i det han
aftog masken och befriade sig från munkkå-
pan; men jag hoppas att för alltid hafva för-
drifvit honom. Denna elaka qvinna, som nu
står här i en nunnedrägt och med mjölhvitt
ansigte, har under flera månader agerat spöke,
för att förskräcka min stackars syster, som
derigenom blifvit bragt nära grafvens brädd.
Christine, som af spöket hotades med dö-
den, om hon för någon omtalade andesynen,
måste Hkväl slutligen, drifven af förtviflan,
gripa sig an och meddela mig hemligheten.
Jag gissade genast rätta förhållandet med detta
spökeri, skyndade hit, förenade mig med några
tillika med slottets bet
t utstå
2 Veroniko
för all
mig ul sr
a
mod dess
och bekämp