Mitt bandtverk inbringar så litet att jag måst
tillgripa den utvägen, att om söndagarne söka
att förtjena något genom att vandra omkring
med min harpa.,
Det är skada på gossen, sade skolmästaren;
han har en vacker röst.
Det är dock hans minsta egenskap, svarade
harpspelaren, ty för musik har han en allde-
les utomordentlig fallenhet. Han kan sitta
bela dagar vid harpan och söker och letar ihop
tonerna, så länge till dess ban slutligen hittar
på melodien till de stycken han hört sjungas.
Ers nåd! sade skolmästaren, i det han
vände sig till majoren, gossen måste blifva
musicus; jag skall lära Honom att spela fiol,
så att ers nåd skall hafva lust deråt; äfven
boppas jag - att han skall kunna. biträda vid:
våra basfiolskoncerter.
Hvad tänker ni på, skolmästare, svarade
majoren, en fiol emot fem kontrabaser, en lätt
patrull emot ett tungt kåvälleriregemente. Gos-
sen måste lära sig att slå pukor, om han skall
kunna vara oss till nytta. Hvad säger han
derom, skolmästare? Jag tror att infallet duger,
och i händelse gossens föräldrår gå in på sa-
ken, så skall han på min bekostnad göra poj-
ken til en dugtig pukslagare.n
Med glädje gåfvo föräldrarne sitt bifall. Jo-
sef Haydn blef skolmästaren Franks i Haim-
burg lärjunge, och fick, utom pukslagning, lära
att spela fiol, jemte läsa. och skrifva. Den
dille Josef slog snart sina pukor så tappert,
att fönsterrutorna i riddarsalen på slottet
Naupliiz skallrade och de fem basfiolerna må-
ste stryka segel för den unga pukslagaren; —
allt till stor glädje för den blinda majoren och
till lika stor förargelse för fru Veronika, som
hatade gossen, hyilken icke visade sig rädd att
i ljuset framdraga hennes. skälmstycken.
Fyra år voro förflutne, då den tioårige Jo-
sef Haydn återvände från Wiea till Haimburg