skolmästaren; fr1 Veronika har förstått att
göra sig oumbärlig.
Smaka detta vin, befallte majoren med
vyredgad ton den inträdande hushållerskan.
Sedan denna genom en hastig blick på bu-
teljerna varseblifvit det gjorda ombytet, sade
hon:
Nådig herrn har fått orätt butelj, här är
sden rätta
Ni skall smaka detta vin, återtog Holl-
mair, darrande af vrede.
E Fru Veronika läppjade på vinet.
Jag måste hafva tagit miste, sade hon.
Hon tar visst alla dagar miste,, anmärkte
hejderidaren för sig sjelf, då det är fråga om
hennes herres egendom.n
Hit med annat vin, befallte majoren, och
af det bästa! Om ni understår er att ännu en
gång sätta fram sådant vin åt mina gäster, så
kör jag er på porten. Men ni, sade han, vän-
dande sig till. basisterne, kunde ni inte ha
öppnat mun och sagt ifrån? Hel ären j kar-
lar j eller —?
Nådig herrn har rätt och derföre säger jag
er, fru Veronikan, sade mjölnaren, satt man
med sådant härskt fläsk inte engång kan fånga
råttor, a!t ert smör knappt duger till sko-
smörja och att brödet är hårdt som sten och
svart som en åsnehud.
Fru Veronika åhörde stillatigande dessa bit-
tra ord, men hade hennes blickar kunnat för-
vandlas till dolkstygn, skulle mjölmaren isam-
ma stund hafva upphört att lefva. Med sär-
deles nöjersku!le hon hafva: blandat gift uti
d.n bättre sört vin och at honi riklig mängd
måste framsätta på bordet.
TIvar har niert hemvist? frågade majoren
en stund derefter harpspelaren. Hvad heter
ni? har ni lärt musik ?
Nej, svarade harpspelaren, jag är vagn-
makare uti byn Röhrau och heter Haydn.