med sin fiol. Efter tvenne års vistande hos
skolmästaren i Haimburg, hade han af den der-
varande domdekanten blifvit rekommenderad
tll kejserliga kapellmästaren von Reuter och
af denne anställd som chorgosse vid Stephans-
kyrkan i Wien. Som sådan reste han till si-
na välgörare, kantor Frank och maj.r von
Hollmair. Genom sin vackra röst och sin fiol
förtjente han nödigt uppehälle under vägen.
Man skulle kunna kalla denna utflygt för den
blifvande store kompositörens första konstresa,
ehuru hans åhörare för det mesta endast be-
stodo af landtfolk och hans honorarium ismå-
mynt. Endast på ett värdshus, några timmars
väg från Haimburg, erhöll den ungejllaydn en
rikligare gåfva af en ung herre, som beledsa-
sade ett ungt, vackert, i djup sorgdrägt klädt
fruntimmer, hvilket han bemödade sig att trö-
sta, då han jemt såg tårar i hennes ögon.
Samma dag ordvexlade fru Veronika på
slottet Nauplitz med majorens kammartjenare,
hvilken var sysselsatt att bekläda slottskapellet
med svart och att sätta nya vaxljus uti de
störa silfverljusstakarne.
Hvarföre skall ni kläda med svart ? sade
hon, hvarföre slösa med de dyra vaxljusen?
För en blind är ju aliting svart och det gör
honom detsamma om ett eller tusen vaxljus
brinna.n
Herrn har befallt det, svarade kammartje-
naren, och då skall det ske, om ni gör aldrig
så många invändningar.,
Följande dagen, majorens enda dotters döds-
dag, hölls en högtidlig messa i slottskapellet.
Den bevistades af den blinde fadren, klädd i
uniform, med sabel vid sidan och det välför-
tjenta ordenstecknet på bröstet, åtföljd af hela
tjenarepersonalen, klädd i svarta kläder. Det
intryck, som den blindes bjelplösa tillstånd
gjorde på de seende, ökades vid detta tillfälle
ännu me: genom majorens krigiska utstyrsel,