hafva velat göra denna sak till ett profstycke
för sin debut inför publiken.
Icke utan en viss slughet har nyssnämnde
tidning väl aktat sig att gå in på den egent-
ligt kinkiga hufvudsaken i frågan, och i stäl-
let hakat sig uteslutande fast vid den delen af
hr Zachrissons handling, som ingen egentligen
gillat, nemligen att hr kaptenen, då general
Arbin -hade lofvat honom att få batteri nästa
gång, blott han nu ville nöjas och vara tyst,
hade förmält sig vilja gå in härpå, om han
finge löftet skriftligt. På denna punkt hafva
hr Zachrissons ovänner eller förföljare deremot
bamrat så mycket flitigare; man har ej sett
många numror der kaptenen icke för detta
yttrande blifvit så att säga öfverfallen och öf-
verhöljd med smutskastning af benämningar
och tillmälen af en sådan grof natur, att allt
hvad den servila pressen förut haft till hands
emot misshagliga personer, visserligen icke
dermed kan jemnföras: Det synes tydligt att
en eller flere velat på detta sätt uttaga en
fullständig hämd, alldeles icke likväl för kap-
tenens uppförande i det ifrågavarande hänse-
endet, utan för sjelfva hufvudsaken, att gene-
ral Arbins meddelande genom hans oförskräckta
beslut icke kom att stadna såsom ett slags or-
denshemlighet inom ståndet, utan äfven gjor-
des bekant för allmänheten och dymedelst hän-
sköts till allmänna -tänkesättets forum.
Vi lemna derhän det låga uti detta oupp-
börliga skällande på den som under samma
tid var föremål för förföljelser från flera håll,
äfvensom det jesuitiska i sättet. I det fallet
kan Morgonbladet utan tvifvel svara såsom en
person, som en gång på en maskrad, något
välplägad, satt på en bänk och snarkade, då en
vakthafvande stötte på honom med tillsägelse,
att det icke passade att sofva-på maskrader,
dervid den andre blott såg på honom allvar-
samt och sade: det hör till min roll, herrel!
Men man kån icke underlåta att fästa upp-
märksamhet på den ytterliga brist på takt som
det förråder; att genom detta oskickliga för-
faringssätt, som är sådant att den ansvarige
omöjligt kunde undslippa offentlig afbön om
kapten Zachrisson ville lagföra honom, oupp-
hörligt återkalla uppmärksamheten på det huf-
vudsakliga, som det snarare synes att man
borde från den sidan göra allt för att få be-
grafvet i glömska. Men ännu mer, äfven de
som ej kunnat godkänna att hr Z. genom sitt
yttrande till general Arbin synes hsfva varit
benägen att köpslaga om sin tystnad, måste af
den ytterliga hätskhet som nu uppenbaras emot
bonom, föranledas att betrakta saken på när-
mare håll och eftersinna, huruvida hr Zachris-
sons uppförande i detta hänseende var af en
så förfärligt eftertänklig eller oren art, som
maktens tallrickssliekare nu vilja påstå.
Man kan efter vår tanka icke gifva ett oväl-
digt omdöme häröfver, utan att sätta sig in i
alldeles samma förhållanden hvari kaptenen be-
fann sig, då yttrandet föll ifrån honom. Man
måste ihågkomma att han kom till general Ar-
bin under den ofelbara föreställningen att få
batterichefsplatsen, som varit honom lofvad bå-
de af öfversten och generalen. Det är ock
ganska antagligt om en man, som måste ute-
slutande påräkna sin tjenstebefattning att lefva
af, och som tillika är familjefar, att hans för-
hoppningar och beräkningar för den ekonomi-
ska utkomsten helt och hållet hvilade på den-
na förväntan, som han nu trodde skola upp-
fyllas. Det kan då ej vara svårt att föreställa
sig. den :bestörtniog som måste hafva träffat
honom då generalen, fastän under erkännande
att han var den mest meriterade, likväl under-
rättade honom, - ej allenast att han icke kunde
få batteriet, utan äfven att orsaken dertill all-
deles icke vore något fel eller försummelse i
tjensten, men väl den, att han varit en tyst le-
damot i ett reformsällskap, samt att konungen
sjelf befallt generalen att säga honom detta skäl.
Vill man göra sig reda för den sinnesstämning,
som ett så ytterst oförväntadt tillkännagifvande
måste framkalla, och den förvirring, Hvari kap-
tenen måst råka, om han i detsamma kommit
att tänka på rätt och sanning; den omständig-
heten, att han tydligen icke mer kunde fästa
sig vid ett muntligt löfte, sedan ett sådant en
gång svikits,) af skäl som man icke förr bört
anföras; och slutligen det eri de detresse, som
sannolikt i detsamma måste uppstå i hans inre,
på grund af det slag, som så plötsligt drab-
bade honom i ekonomiskt hänseende, så skall
något hvar finna, icke ursäktligt, men åtmin-
stone ganska menskligt, om det öfverväldigande
intrycket af dessa känslor ett ögonblick föran-
ledde en svaghet, som hr Zachrisson likväl
haft den förtjensten att ingalunda söka dölja,
utan sjelf framdragit och troligen icke heller
söker helt och hållet försvara. MHäruti synes
ligga en stor anledning till öfverseende med
det ifrågavarande felet. Men det är klart att
sådana konsiderationer icke kunna verka på
personer med så garfvade känslor, som de
hvilka inspirera den servila pressen.
Vi kunna för öfrigt icke lemna detta ämne
utan att citera ett förträffligt utdrag ur en
längre artikel om samma sak i Skånska Posten,
hvilket naturligt sluter sig såsom ett tillägg
till hvad vi här yttrat.
Omdömena om den moraliska halten af kapten
Z:s beteende i denna fråga må utfalla huru som
helst, -så- står, dock; fullkomligt oberoende häraf, sjelfva
hufvudsaken qvar, såsom ett föremål för betänklig
förundran, den sak, som man från ett håll sökt all-
deles skjuta åt sidan, nemligen frågans politiska
betydelse. Det är icke prejudicen, som väckt ond
a rr RR