MHAEN ELZITQ KAKON,
hvilket är grekiska och lärer betyda: intet menligt eller orent fi
omma härigenom ) — hvarpå spöket tog den stackars loppai
som tillhörde hr Rylanders förlag, och drop den.
Jag räddes verkligen att Bore, i sin ifver att befria verlde
från en löppa, skulle göra maken till Herkules storverk och sl
hjel en karl.
Ty så här utfor spöket:
Veta våra bokhandlare någonting synnerligt eller ens allmär
neligt om de produkter som vända dem ryggen från väggarne
butiken ? Förstå de något alls af bara dessa ryggar, att icke tal
om innanmätena? Äro de mäktiga att bedöma ett arbetes värd
eller ovärdighet? Kunna de skilja agnarne från hvetet inom lär
domens och vitterhetens vidsträckta rike? Det är rent omöjligt..
Härvid såg jag Gamla Kurre eller Mäster-Kalten i stöfla
titta fram under en Milton, och Jules Janins döda åsna liksor
vilja vända sig i sin cloth-sarkofag- af blygsel öfver det förnäm
grannskapet med en Shakspeare.
Spöket beskref huru bokhandlaren upptuktas till det han blif
vit, huru han uppsätter egen låda och huru han sedan går til
väga ... här blef spöket ifrigt och talade mycket fort; jag upp
fattade blott orden: okunnig... utan pröfning och urskiljning . .
puffar med tumsbreda fetstilar af alla färger... nitida stålgravy
rer och eleganta omslag...
Men — Sie wollen doch nicht ewig leben! tröstade sig spöke
af de många språken ). Dessutom finnas undantag, fast de ärc
för få och för mycket bjert afstickande från den öfriga moles, för
att tarfva någon särskild rentvagning ... Undantag finnas, jag upp:
repar det än en gång, sade spöket.
Och liksom till bekräftelse och för att med detsamma skilja
sig från agnarne, ramlade vid dessa ord en bok, ,utstyrd med
en — jag vågar säga det — i vårt land ovanlig, kanske oupp-
hunnen elegans,, ner på golfvet. Det var en af vår, från den
öfriga moles bjert afstickande, lärde bokhandlare hr mag, Bagge
utgifven särdeles lämplig- julgåfva, Kärlek och Poesi, hvarmed,
enligt annonsen, de båda: himmelska genierna, hvilka — fastän
ofta misskända och utstötta — vandra hugsvalande kring på jor-
deg, nu hafva inställt sig här hos oss; en bok om hvilken an-
nonsen vidare upplyser, att dess första afdelning utgöres af en
lyrisk dikt i flera sånger, kallad Solbruden, och den sednare de-
len af en idyll, sjungen i många små, väl hvar för sig afrun-
dade och bestående sånger, visor, romanser, hur man vill kalla
dem, men som dock gruppera sig till ett helt kring en enkel, li-
ten — hvardaglig, om man så vill — kärlekshistoria, gammal
som menniskohjertat, men här lika ny som intagande genom sin
teckning ... Hvilken kärlek i all denna poesi! och hvilken poesi
i all denna kärlek !
Hvad är detta? vågade jag fråga. Jag tänkte att herr Bagges
Anmälan var blott en parodi på våra bokhandelspuffar, en lyckad
Irift ... Och här ha vi nu boken, lika allvarsamt ment att vara
poesi som den första vers jag deri slår upp skall föreställa det.
Det är en svartsjuk flicka, som ger luft åt sina qval:
Är då som jag så vacker hon?
Och kanske vackrare ändå?
Ha! spegeln där! O, den oron
Mig jagar till och jagar frå.
Jag uppläser denna vers med högan röst; jag, läser en till:
Jet är fråga om ett par älskandes kaffedrickning. Älskaren talar.
Hur du och lågan gjort er flit
Vid nattlig spiselhärd,
Ren kafeångan. döftar hit,
En verld, arömer värd,
När af din band den mig inskänks
(säger han om kaffedrycken)
Och du som-Hebe ler,
Visst blir det nektärdryck, som sänks
Ur Gudars boning ner.
Och med en kyss vi dela sen
Vår sockerbit i tu.
Utur din mun jag tar så
Ur min den andra du.
Hvilken kärlek i denna poesi! och hvilken poesi i denna
ärlek I
Verserna jag uppläser ackompanjeras af sången från våra små
rfattares spiritussar, hvilka höja sina röster från femtio jul-ka-
ndrer till en strids- och jubelmarsch. De uppstämma sin evin-
erliga kör:
Ja, för vår ära ska vi strida... och så låter refrängen:
) Se Bores artikel,
) Se Bores artikel.