MHAEN ELZITQ KAKON, hvilket är grekiska och lärer betyda: intet menligt eller orent fi omma härigenom ) — hvarpå spöket tog den stackars loppai som tillhörde hr Rylanders förlag, och drop den. Jag räddes verkligen att Bore, i sin ifver att befria verlde från en löppa, skulle göra maken till Herkules storverk och sl hjel en karl. Ty så här utfor spöket: Veta våra bokhandlare någonting synnerligt eller ens allmär neligt om de produkter som vända dem ryggen från väggarne butiken ? Förstå de något alls af bara dessa ryggar, att icke tal om innanmätena? Äro de mäktiga att bedöma ett arbetes värd eller ovärdighet? Kunna de skilja agnarne från hvetet inom lär domens och vitterhetens vidsträckta rike? Det är rent omöjligt.. Härvid såg jag Gamla Kurre eller Mäster-Kalten i stöfla titta fram under en Milton, och Jules Janins döda åsna liksor vilja vända sig i sin cloth-sarkofagaf blygsel öfver det förnäm grannskapet med en Shakspeare. Spöket beskref huru bokhandlaren upptuktas till det han blif vit, huru han uppsätter egen låda och huru han sedan går til väga ... här blef spöket ifrigt och talade mycket fort; jag upp fattade blott orden: okunnig... utan pröfning och urskiljning . . puffar med tumsbreda fetstilar af alla färger... nitida stålgravy rer och eleganta omslag... Men — Sie wollen doch nicht ewig leben! tröstade sig spöke af de många språken ). Dessutom finnas undantag, fast de ärc för få och för mycket bjert afstickande från den öfriga moles, för att tarfva någon särskild rentvagning ... Undantag finnas, jag upp: repar det än en gång, sade spöket. Och liksom till bekräftelse och för att med detsamma skilja sig från agnarne, ramlade vid dessa ord en bok, ,utstyrd med en — jag vågar säga det — i vårt land ovanlig, kanske oupphunnen elegans,, ner på golfvet. Det var en af vår, från den öfriga moles bjert afstickande, lärde bokhandlare hr mag, Bagge utgifven särdeles lämpligjulgåfva, Kärlek och Poesi, hvarmed, enligt annonsen, de båda: himmelska genierna, hvilka — fastän ofta misskända och utstötta — vandra hugsvalande kring på jordeg, nu hafva inställt sig här hos oss; en bok om hvilken annonsen vidare upplyser, att dess första afdelning utgöres af en lyrisk dikt i flera sånger, kallad Solbruden, och den sednare delen af en idyll, sjungen i många små, väl hvar för sig afrundade och bestående sånger, visor, romanser, hur man vill kalla dem, men som dock gruppera sig till ett helt kring en enkel, liten — hvardaglig, om man så vill — kärlekshistoria, gammal som menniskohjertat, men här lika ny som intagande genom sin teckning ... Hvilken kärlek i all denna poesi! och hvilken poesi i all denna kärlek ! Hvad är detta? vågade jag fråga. Jag tänkte att herr Bagges Anmälan var blott en parodi på våra bokhandelspuffar, en lyckad Irift ... Och här ha vi nu boken, lika allvarsamt ment att vara poesi som den första vers jag deri slår upp skall föreställa det. Det är en svartsjuk flicka, som ger luft åt sina qval: Är då som jag så vacker hon? Och kanske vackrare ändå? Ha! spegeln där! O, den oron Mig jagar till och jagar frå. Jag uppläser denna vers med högan röst; jag, läser en till: Jet är fråga om ett par älskandes kaffedrickning. Älskaren talar. Hur du och lågan gjort er flit Vid nattlig spiselhärd, Ren kafeångan. döftar hit, En verld, arömer värd, När af din band den mig inskänks (säger han om kaffedrycken) Och du som-Hebe ler, Visst blir det nektärdryck, som sänks Ur Gudars boning ner. Och med en kyss vi dela sen Vår sockerbit i tu. Utur din mun jag tar så Ur min den andra du. Hvilken kärlek i denna poesi! och hvilken poesi i denna ärlek I Verserna jag uppläser ackompanjeras af sången från våra små rfattares spiritussar, hvilka höja sina röster från femtio jul-kandrer till en stridsoch jubelmarsch. De uppstämma sin evinerliga kör: Ja, för vår ära ska vi strida... och så låter refrängen: ) Se Bores artikel, ) Se Bores artikel.