lera på norrbro, för att skaffa henne cefat inom nc blessens verld. O Gud, hvad du hårdt pröfvar di tjenare; men — får han blott guld, så — — — gi ves väl för honom ett återvändo. Efter dessa ric derliga tänkesätt kastade Silfverstjerna sig i soffar lutade sig mot ryggstödet och somnade. Vår beskedlige hållkarl hade emellertid trött oc våt anländt till det torp, hvars egare nu var i tu att infinna sig med häst vid Flänginge. På gårde träffade han torparen, en sextio års gammal mar sysselsatt att med en halmtott gnida löddret oc smutsen af sin enda häst. Vid åsynen af Lars OI! son spratt gubben till, såsom hade en ond anin vidrört honom. Är du ute i ett sådant väder, Lars Olsa, då spå jag ej något godt. Jag kommer med skjutsorder till er, fader Jan svarade hållkarlen och slog snön af sig. Nu igen? Det är omöjligt. Jag blef ju uppbåda i förrgårs ? Ja, men hållet är ute och turen nu hos er, li kafullt. Det har varit fan så stor flock resande dag. ty det lär vara tillställning i staden. De höga ha roligt på de gemenas bekostnad, suckade Jan. Derefter sade han, pekande på hästen Lars, se på märra, ho är nyss hemkommen mer fora ifrån Sundby, har i dag gått tre runda mil, ä sönderbruten i bogen och utan sko på venstra fram foten. Tycker du att jag kan ha hjerta att vidar strapsera det stackars kritert? Hjelper ej, far; länsmannen är sträng, ni ve väl — Att jag tvenne gånger uteblifvit och fått plikta den ena för att skona min häst, den andra emedar jag ej, under brinnande hökörning, ville spänna kra. ken från lasset, då jag såg huru himlen mörknadt till regn, jo, det kommer jag nog ihåg. Jag rår ej, Jan, det vet ni ock. Men icke är det värdt att längre or:ra; kom nu beskedligt och följ mig. Gud skall veta, att det ej är roligt fö: mig, att så här springa omkring som ett olycksbud i socknen; men jag uppfyller min skyldighet och tröstar mig dermed. Men den långa och dyblöta vägen med en utmattad kamp, som nu långan tid bara lefvat af hafrehalm7och hörask, det är ju att taga lifhanken a! märra. Och hvad har jag då att hjelpa mig fram med under såninga, som snart infaller ? Far — det är med bönderne, som med vissa kreatur, de äro lastdjur och ej vidare. Ej hjelper det för dem att neka ställa sig i gaffeln, när makten står öfver med piskan. Se så, kom nu vac: kert. Nej, nej, det hjelper ej. Stackars mitt eländiga, lilla djur, nu vet du också hvad det är att vara i helvetetn, sade gubben, klappande sin häst på halsen. Van vid smeket började kreaturet gnägga, och bonden, som förstod detta språk, svarade blott och sänkte sitt hufvud: intet bröd och intet förbarmande! Derefter löste han grimskaftet, med hvilket hästen var bunden, och begaf sig ridande och stillatigande till gästgifvaregården. Silfverstjerna fortfor att slumra och drömma om präktiga våningar, vackra opera-mamseller, granna ekipager, 0. s. Vv. då hållkarlen inträdde och med sin basstämma förkunnade, att åkdonet var förspändt — och drog sålunda drömmaren ner från synvillornas poetiska nejder till verklighetens töckenland. Inom få minuter satt sekteren åter i cariolen Den gamle skjutsbonden förunnades knvappt tid att hoppa upp :.på baksätet, förr än en väldig pisksläng tvingade hästen i gång. Slutet på den bedröfliga händelsen blef, at! hr Silfverstjerna, utan att efterfråga den fattige gubbens knot och utan barmhertighet mot den arma, utkörda hästen, piskade och dåre denne framåt, tills han slutligen ej förmådde gå längre, utan störtade död till marken innan den unga herrn upphunnit Xköping. — Den stackars skjutsbonden fick ingen betalning för hästen, som utgjorde hans enda rikedom. Rättegång uppstod väl, men hr S. frikändes. Gubben Jan utpantades en tid derefter för kronutlagor, och slutade som en halffånig vis-sångare. — Albano framvisar sensmoralen hära! sid. 128, med följande ord: Seende sig och de sina sålunda utvräkta ur den gamla, men kära stugan, var det ej att undra på om de svaga, ännu tillstädesfinnande krafterna hos den gamle mannen plötsligt sveko honom, om vid denna lönnmördarstöt, riktad mot de innersta partierna hos menniskan, förnuftet upphörde att fullgöra sina funktioner. Så framgår ofta, haltande, den menskliga lagstiftningen, skapande ruiner, der den borde uppbygga, uppväckande oreda och törtviflan, der den borde skänka ordning och lugn. Det är emellertid sådana misstag, hvilka hos folket föda ett förlåtligt förakt för Jagarna, ett begär att trotsa dem. — Gubben med Skåpet, scener ur svenska hvardagslifvet,, är namnet på en cahier karikatyrer af — såsom det synes — en bekant hand. -Scenerna äro inalles sexton; alla på sitt vis uttrycksfulla nog. Förf. har ej varit granntyckt på ämnen. Flere äro rätt muntra På andra planchen kör en vagn öfver en gris herrskapet, som åker, ropar med all gewalt akta grisen!; men ingen lyssnar härpå. Er series af tillsammans sju plancher visar visitlifvet, allt ifrån den period då man inlägger visitkort i lådan för att bli bjuden, tills man dansar med värdinnan, slår omkull sig derunder, emedan golfvet är halt, slutligen slukai soupgen, och omsider med lorgnett för ögat letar efter sina galoscher för att aflägsna sig: hvarpå man några dar derefter med ett nyt! kort i visitlådan tackar för sist. — Åtskilligs scener äro tagna från knektlifvet, en ifrån förlofningsepoken 0. s. v. — Uppmuntringar till det goda. Denna till sir syftning, såsom det redan af titeln synes, så vackra barnbok utgör en öfversättning frår 7:e tyska upplagan. Den innefattar berättelser om ädla handlingar och karaktersdrag wi alla folkslags och tiders historian. Framför titelbladet har den lilla nitida boken en planche, föreställande Gustaf II Adolf vid sin första an