lera på norrbro, för att skaffa henne cefat inom nc
blessens verld. O Gud, hvad du hårdt pröfvar di
tjenare; men — får han blott guld, så — — — gi
ves väl för honom ett återvändo. Efter dessa ric
derliga tänkesätt kastade Silfverstjerna sig i soffar
lutade sig mot ryggstödet och somnade.
Vår beskedlige hållkarl hade emellertid trött oc
våt anländt till det torp, hvars egare nu var i tu
att infinna sig med häst vid Flänginge. På gårde
träffade han torparen, en sextio års gammal mar
sysselsatt att med en halmtott gnida löddret oc
smutsen af sin enda häst. Vid åsynen af Lars OI!
son spratt gubben till, såsom hade en ond anin
vidrört honom.
Är du ute i ett sådant väder, Lars Olsa, då spå
jag ej något godt.
Jag kommer med skjutsorder till er, fader Jan
svarade hållkarlen och slog snön af sig.
Nu igen? Det är omöjligt. Jag blef ju uppbåda
i förrgårs ?
Ja, men hållet är ute och turen nu hos er, li
kafullt. Det har varit fan så stor flock resande
dag. ty det lär vara tillställning i staden.
De höga ha roligt på de gemenas bekostnad,
suckade Jan. Derefter sade han, pekande på hästen
Lars, se på märra, ho är nyss hemkommen mer
fora ifrån Sundby, har i dag gått tre runda mil, ä
sönderbruten i bogen och utan sko på venstra fram
foten. Tycker du att jag kan ha hjerta att vidar
strapsera det stackars kritert?
Hjelper ej, far; länsmannen är sträng, ni ve
väl —
Att jag tvenne gånger uteblifvit och fått plikta
den ena för att skona min häst, den andra emedar
jag ej, under brinnande hökörning, ville spänna kra.
ken från lasset, då jag såg huru himlen mörknadt
till regn, jo, det kommer jag nog ihåg.
Jag rår ej, Jan, det vet ni ock. Men icke är
det värdt att längre or:ra; kom nu beskedligt och
följ mig. Gud skall veta, att det ej är roligt fö:
mig, att så här springa omkring som ett olycksbud
i socknen; men jag uppfyller min skyldighet och
tröstar mig dermed.
Men den långa och dyblöta vägen med en ut-
mattad kamp, som nu långan tid bara lefvat af haf-
rehalm7och hörask, det är ju att taga lifhanken a!
märra. Och hvad har jag då att hjelpa mig fram
med under såninga, som snart infaller ?
Far — det är med bönderne, som med vissa
kreatur, de äro lastdjur och ej vidare. Ej hjelper
det för dem att neka ställa sig i gaffeln, när mak-
ten står öfver med piskan. Se så, kom nu vac:
kert.
Nej, nej, det hjelper ej. Stackars mitt eländiga,
lilla djur, nu vet du också hvad det är att vara i
helvetetn, sade gubben, klappande sin häst på hal-
sen. Van vid smeket började kreaturet gnägga, och
bonden, som förstod detta språk, svarade blott och
sänkte sitt hufvud: intet bröd och intet förbar-
mande! Derefter löste han grimskaftet, med hvil-
ket hästen var bunden, och begaf sig ridande och
stillatigande till gästgifvaregården.
Silfverstjerna fortfor att slumra och drömma om
präktiga våningar, vackra opera-mamseller, granna
ekipager, 0. s. Vv. då hållkarlen inträdde och med
sin basstämma förkunnade, att åkdonet var förspändt
— och drog sålunda drömmaren ner från synvil-
lornas poetiska nejder till verklighetens töckenland.
Inom få minuter satt sekteren åter i cariolen
Den gamle skjutsbonden förunnades knvappt tid att
hoppa upp :.på baksätet, förr än en väldig pisksläng
tvingade hästen i gång.
Slutet på den bedröfliga händelsen blef, at!
hr Silfverstjerna, utan att efterfråga den fat-
tige gubbens knot och utan barmhertighet mot
den arma, utkörda hästen, piskade och dåre
denne framåt, tills han slutligen ej förmådde
gå längre, utan störtade död till marken innan
den unga herrn upphunnit Xköping. — Den
stackars skjutsbonden fick ingen betalning för
hästen, som utgjorde hans enda rikedom. Rät-
tegång uppstod väl, men hr S. frikändes. Gub-
ben Jan utpantades en tid derefter för kron-
utlagor, och slutade som en halffånig vis-sån-
gare. — Albano framvisar sensmoralen hära!
sid. 128, med följande ord:
Seende sig och de sina sålunda utvräkta ur den
gamla, men kära stugan, var det ej att undra på
om de svaga, ännu tillstädesfinnande krafterna hos
den gamle mannen plötsligt sveko honom, om vid
denna lönnmördarstöt, riktad mot de innersta par-
tierna hos menniskan, förnuftet upphörde att full-
göra sina funktioner. Så framgår ofta, haltande,
den menskliga lagstiftningen, skapande ruiner, der
den borde uppbygga, uppväckande oreda och
törtviflan, der den borde skänka ordning och
lugn. Det är emellertid sådana misstag, hvilka hos
folket föda ett förlåtligt förakt för Jagarna, ett be-
gär att trotsa dem.
— Gubben med Skåpet, scener ur svenska
hvardagslifvet,, är namnet på en cahier karika-
tyrer af — såsom det synes — en bekant
hand. -Scenerna äro inalles sexton; alla på
sitt vis uttrycksfulla nog. Förf. har ej varit
granntyckt på ämnen. Flere äro rätt muntra
På andra planchen kör en vagn öfver en gris
herrskapet, som åker, ropar med all gewalt
akta grisen!; men ingen lyssnar härpå. Er
series af tillsammans sju plancher visar visit-
lifvet, allt ifrån den period då man inlägger
visitkort i lådan för att bli bjuden, tills man
dansar med värdinnan, slår omkull sig derun-
der, emedan golfvet är halt, slutligen slukai
soupgen, och omsider med lorgnett för ögat
letar efter sina galoscher för att aflägsna sig:
hvarpå man några dar derefter med ett nyt!
kort i visitlådan tackar för sist. — Åtskilligs
scener äro tagna från knektlifvet, en ifrån för-
lofningsepoken 0. s. v.
— Uppmuntringar till det goda. Denna till sir
syftning, såsom det redan af titeln synes, så
vackra barnbok utgör en öfversättning frår
7:e tyska upplagan. Den innefattar berättel-
ser om ädla handlingar och karaktersdrag wi
alla folkslags och tiders historian. Framför
titelbladet har den lilla nitida boken en planche,
föreställande Gustaf II Adolf vid sin första an-