dala, på hvars egor backstugusittaren Anders Björn bland andra har sin bostad. Till denna skizz sällar sig på sätt och vis, hvad ämnet beträffar, en annan i samma häfte, kallad Skjutsbonden; men på det den i många fall ganska sorgliga matieren ei må trötta läsaren genom att för mycket röra blott svenska förhållanden, har förf. skickligt slagit en helt och hållet annan skizz emellan dem begge. Den handlar om Francesco Francian, den Bolognesiska målarskolans grundläggare. Gustaf Wasa och Prestupproret rör de begge prelaterne Peder Sunnanväders och mäster Knuts rebelliska försök mot Gustaf I; skildringen slutar med erkebiskop Knuts afrättande på Stockholms Stortorg. Afven i England visar sig förf. hemma; han har skrifvit vAnna Montford), den dramatiska konstens triumf på Drurylane. Denna skizz är ännu i 3:dje häftet ej afslutad. — Såsom tid och rum, så här vid jul, nekas oss för att ingå i större utförlighet, måste vi denna gång nöja oss med det sagda, och önska endast genom en reproduktion, som vi valt ur Skjuisbonden, gifva de läsare, hvilka icke redan känna Albano, ett prof på hans framställningssätt: Det brikades af alla krafter inom rådhuset i Xköping. Den stora våningen var af magistraten upplåten till en annoncerad glädjefest, med hvilken borgmästare och råd, på kronprinsens födelsedag, ville högtidligt proklamera sina underdåniga känslor. Alla stadeus dignitärer hade slagit sina hufvuden tillsammans, för att bibringa ett visst utseende af öfverflöd åt tillställningen; ja, man kunde påstå: att i hvart enda rum spelade lyxen så förföriskt sin roll, att den inom orten annars välkända fattigdomen ej vågade knysta. Den efterlängtade högtidsdagen kom, och redan hade ljusen blifvit tända i balsalongen, under det att det ena ekipaget efter det andra rullade in uti staden. Visserligen hade en icke så oansenlig tiggarhop lägrat sig omkring de rykande mareschallerna vid stora rådhustrappan, och hade troligen stört illusionen, om icke i detsamma en långsam och välkommen strid om herraväldet hade börjat emellan de konstgjorda glädje-eldarna och det infallande naturliga mörkret, med sitt thy åtföljande snöyr. Ungefär tvenne mil från X-köping låg Flänginge gästgifvaregård. Vägen emellan de båda stationerna slingrade sig ömsom öfver höga och branta bergskullar, ömsom öfver flacka och sumpiga ängar. Flera gånger hade skjutslaget hos landshöfdinge-embetet klagat öfver den alltför långa och tungkörda vägen, men alltid fått till svar: ju längre skjutshåll, ju drygare betalning. Att hästarne icke här kommo med i beräkningen var ju naturligt, såsom hörande till framåtskridandets parti, detta i allmänhet, så antipodiskt sinnadt till höga vederbörandes. Klockan strax efter fem på eftermiddagen stannade en norsk cariol vid Flänginge hållstuga. -I åkdonet satt en herre, insvept uti en skinnfodrad rock, som var omsorgsfullt igenknäppt. Knappt hade den re-sande stannat sin flåsande och sönderpiskade dragare, förr än ett väldigt rop på hållkarlen afbröt tystnaden på stället. Hålkarlen dröjde ej att infinna sig. En häst genast, fordrade mannen i cariolen. Det finns ingen inne, svarade sous-chefen på stället. Hvad djefvulen! ingen häst — det är omöjligt, dundrade den resande. Herrn må titta i dagboka, om han ej tror mig, sade hållkarlen tvärt. Hit med boken!, Denna framlemnades. Efter en hastig och mörknande blick i densamma, kastades boken åt drängen, som anbefalldes att hastigt skaffa häst. Beredd att ögonblickligt åtlyda tillsägelsen, hejdades hållkarlen af den resande med denna fråga: Karl, hur lång tid ämnar du låta mig sitta här, i detta förbannade hundväder? En timma eller sex qvart på sin höjd. Således en evighet. Men jag säger dig, drummel, att om jag ej har häst inom qvarten, så — beklagar jag mera dig, än mig. . Det är en dryg halfmil till reserven. Jag ger tusan djeflar reserven, och måste innan balen börjar vara i X-köping. Hör du, tjurskalle, annars klappar jag pelsen på dig. Detta tyckte hållkarlen, som annars var en foglig menniska, något för mycket. Eftertryckligt svarade han endas:: Finner herrn tiden för lång och vädret för fult, så kan han gå in i stugan och lugna sig. Jag känner min skyldighet, har haft att göra med resande förr, och låter ej topprida mig, aldra minst af en sådan der snasker, så sannt jag heter Lars Olsa i Flärginge. Sedan denna tillrättavisning var uttalad, vände sig hållkarlen om och försvann. Den resande, en liten och spenslig samt bleklagd kunglig sekter, en af de s. k. liljorna på marken, hade formligen af borgmästare Floderus i X-köping blifvit inviterad, att med sin närvaro hedra balen. De båda herrarne hade gjort bekantskap under sista badsejouren i Warberg, der vår sekter, såsom ett ställets lejon, hade visat en något utsträckt attention för mamsel! Ulla Floderus, en dotter till nämnde borgmästare. Skriftligen hade vår man i verken anhållit om första valsen med sitt ideal; och det var ju ej att undra på, om han nu, så kort tid före den lyckliga, efterlängtade stunden visade sig uti ett slags gäsningseller febertillstånd, och alldra helst efter den nyss emottagna underrättelsen om väntningen. Dock — vid hållkarlens ord öfvergick berserkavreden hastigt till en sentimental ödmjukhet. Så bryter sig den våldsamma floden mot den damm, som är starkare än han. Betäckt af snöslask steg vår sekter så varsamt ur kariolen, ingick i det nyss eldade rummet för resande och började snart förlora sig i spekulativa drömmar. Att vara eller icke vara — mumlade han — derom är frågan. Dock, förr en tiggare i Stockholm, än en Cresus på landet, detta fattiga, otrefliga och dumma bondland, med sina snuskiga orrkojor, sina fulla hönder, sina tråkiga skogar, illaluktande träsk och tröttande landsvägar. Men för att lefva, måste man mången gång beqväma sig att tjuta med vargarna; alltså fram Silfverstjerna att lysa oeh behaga. Man säger att gubben Floderus är rik, är det lika säkert, som att den der mamsellen, hans dotter, är en fullkomlig hönspiga, nå välan! så måste nyttan vå för nöiet. I andanom ser jag hurra