SJ UcTOTYER alt HO da, t JAdJ manddA I040, annuj
rlicke fått sina affårer med lagman Boström uppgjor-
BIda och icke kunnat förmå honom att insätta de
henne enligt arfsföreningen tillkommande pennin-
rigarne hos någon grosshandlare, emedan lagman
Boström ville fortfarande hafva penningarne hos
sig innestående, under föregifvande att de hos ho-
Inom stodo säkrare än hos någon af grosshand-
larne, enär desse som oftast gjorde konkurs.
Denna vittnesattest, hvars öfrerensstämmelse med
Alsanningen hr kyrkoherden Berg förklarat sig vara
Hlberedd att, när så påfordras, med liflig ed bekräf-
rita, sprider öfver denna saks verkliga beskaffenhet
Idet fullkomligaste ljus, samt skingrar helt och hål-
let, ej allenast det dunkel som en eller annan
hittills ansett hvila deröfver, utan ock den skugga,
ilsom af vederparten blifvit kastad öfver mina prin-
cipalers aflidna moders minne.
Vid sådant förhållande har det för mine princi-
paler, med afseende på deras slägtskapsförhållande
Itill hr lagman Boström, varit tillfredsställande att
kunna, medelst hr kyrkoherden Bergs vittnesattest
fylla hvad som hittills ansetts brista i bevisningen
om deras saks rättvisa beskaffenhet, utan att, ge-
-Inom denna fyllnadsbevisning, sakens moraliska si-
da behöfver förmörkas: — mine principaler hafva
nemligen uti den ingifne skriften endast antagit,
-Jatt det genom herr kyrkoherden Bergs vittnesattest
tli förening med den förut åstadkomna hevisningen
blifvit fullkomligen styrkt, att hr lagman Boström
- missförstått betydelsen af det åberopade qvittencet;
-— med ett sådant antagande låter förena sig den
-I föreställning, att hr lagmannen hittills handlat på
god tro, och att hr lagmannen, för att begagna
hans eget uttryck, endast handlat illiberalt.
Det beror nu på kr lagman Boström sjelf, huru-
vida han vill bafva sitt handfingssätt bedömdt ur
denna grannlagenhets synpunkt eller ej.
- Om kan det vill, så måste han vara lika, om
icke ännu mer än mine principaler, angelägen der-
-lom, att hr kyrkoherden Berg varder inför domstolen
-lafhörd och att samningen således må öppet framträda
ji dagen. Kan hr lagmannen derefter icke vederlägga
hvad detta vittne intygat, samt hr lagmannen såle-
des deraf blifvit förvissad derom, att han missför-
stått betydelsen af det åberopade qvittenset, så lä-
-Irer kr lagman Boström, såsom en mean af heder, ic-
ke underlåta att öppet erkänna sitt misstag.
Då sanningskärleken är oskiljaktig från hvarje
ärans man, bör man icke tro, att hr lagman Bo-
ström skall vilja betrida hr kyrkoherden Bergs hö-
rande på ed, för att såmedelst söka förhindra de af
honom uttalade sanningar att blifva inför domaren
pf gällande, men, om mot förmodan likväl så skulle
ske, så kan omdömet om hr lagmannens hela för-
farande i denna sak icke blifva mer än ett, hvars
Inamn jag här hvarken vill eller bör uttala. Detta
omdöme måste hos alla blifva enstämmigt; ty, ehvad
hr kyrkoherden Berg kommer att med liflig ed be-
kräfta riktigheten af sin attest, eller ej. lärer dock
lingen kunna finnas, som betviflar sanningen deraf.
Att det för hr kyrkoherden Berg, i den ställ-
ning, hvaruti han befinner sig till hr lagman Bo-
Iström såsom dennes själasörjare, varit i högsta grad
obehagligt att behöfva vittna i detta mål, faller af
sig sjelf. Jag bör icke heller förtiga att hr kyrko-
Iherden i det längsta sökt att undvika detta obehag,
loch att han endast för mina principalers förnyade
uppmaningar gifvit vika, af sitt presterliga kall upp-
manad att, då sådant påkallades, meddela de upp
lysningar, som kunde skingra det mörker, som än-
nu till en del ansetts hvila öfver saken, och låta
sanningen såmedelst framträda i sin fulla dager.
För den händelse att herr lagman Boström mot
förmodan skulle vara obekymrad om det moraliska
domslut, som öfver honom kan komma att fällas,
endast han varder befriad från skyldigheten att ut-
betala de omtvistade penningarne, samt han af så-
dan anledning skulle bestrida, det vidare bevisning
nu må i saken åstadkommas, sedan han gått den
honom ålagda eden, har jag visserligen hört menin-
gen bland lagkloka män vara delad derom, huruvida
någon ytterligare bevisning i saken af mina princi-
paler mot vederpartens bestridande må åstadkom-
mas; men då jag, af förut anförde skäl, trott mig
böra antaga, att herr lagman Boström sjelf bör vara
mest angelägen att herr kyrkoherden Berg blifver
på ed afhörd, samt det utgör en samvetspligt för
domaren att i hvarje sak så noga som möjligt söka
utleta sanningen och att således låta all den bevis-
ning förebringas, som kan tjena till upplysning der-
om, så har jag ansett mig ej, förrän sig visat, hu-
ruvida herr lagman Boström bestrider herr kyrko-
herden Bergs hörande på ed, böra ingå i bevisning
derom att sådant, äfven emot vederpartens bestri-
dande, lagligen tillåtas bör. Wira Bruk d. 6 Juli
1849. Robert Cederschiöld.
Efter uppläsande af detta anförande yttrade herr
kansliledamoten, att då han nu med ledsnad erfore, att
herr lagmannen, som efter hvad herr kansliledamo-
ten trodde sig veta, icke brukade försumma denne
Tingsrätts sammanträden, likväl nu vore frånvaran-
de, funne herr kansliledamoten sig föranlåten an-
håla att uppskof måtte meddelas vid målets afgö-
rande till nästa Ting, på det herr lagmannen kun-
de komma i tillfälle att öfver begäran om vittnes-
förhör sig yttra; och gjorde herr kansliledamoten
sig förvissad, att Tingsrätten icke skulle genom af-
slag å denna anhållan så väl betaga herr lagmannen
Boström tillfälle, att, sedan han af kyrkoherden:
Bergs vittnesattest erhållit del, genom af honom sjelf
framställd begäran om kyrkoherdens hörande, eller
öppet erkännande af vittnesattesten, eller ock i an-
ledning deraf meddelade upplysningar, skingra den
skugga, hvilken eljest möjligen kunde komma att
hvila öfver herr lagmannens handlingssätt, som äf-
ven förhindra möjligheten af vänlig förlikning, hvarå
herr kansliledamoten förmodade att herr lagmannen
Boström, sedan kyrkoherden Bergs vittnesattest blef-:
ve af honom känd, skulle vara benägen att ingå;
hemställande herr kansliledamoten till herr härads-
höfdingen Gyllenhammar, om han icke genom att
instämma uti herr kansliledamotens begäran, skulle
vilja till en så önskvärd utgång på förevarande rät-
tegång bidraga. ;
Herr häradshöfdingen Gyllenhammar åberopade
hvad förut af honom blifvit yttradt; hvarefter herr
kansliledamoten Cederschiöld och herr häradshöfdin-
gen Gyllenhammar afträdde, medan Tingsrätten öf-
verlade till följande för dem, åter inkallade, afsagde
Utslag:
Hvad angår herr majoren Skjöldebrands och herr
kammarherren Skjöldebrands anhållan att kyrkoher-
den Berg måtte varda såsom vittne i målet hörd,
till upplysning derom att enkefru Fredenheim i lifs-
tiden ännu i Maj månad 4843 och således efter den
tid, då det af herr lagmannen Boström åberopade
qvittens af bemälde enkefru utgafs, icke hade till
herr lagmannen efterskänkt hyad herr I-gmannen i
den efter öfverstelöjtnanten Fredenhejm upprättade
arfsförening förbundit sig att till henne utbetala, och
att målets afgörande måtte för herr lagmannens hö-
rande öfver denna anhållan få till: nästa Ting anstå;
så enär den omständighet, hvarom kyrkoherden
Berg skulle höras, utgjort föremål för den af herr
lagmannen Boström i målet gångne ed, samt efter
det i rättegång, der svaranden fullgjort honom ålagd
värjemålsed, åstadkommande af bevisning, till för-
ringande af den verkan, som edens fullgörande en-
ligt lag medför, äfven om svaranden ckulla dertill
Ty rr
EA a MA - - - en ch JA Kn - Br
- AA 0 OO
eÅe