har jag, för att kunna tillbakavisa denna obefogadel;
insinuation anmodat två af mina principaler att
meddela hvad de egde att upplysa rörande de vä-l,
sendtligaste omständigheterne i denna märkvärdigal,
sak; och anhåller jag underdånigst att få till E. K.;
M:ts nådiga skärskådande öfverlemna så väl de skrift-
liga upplysningar, som jag nu från nämnde minel.
principaler erhållit som ock ett bref, det jag redan
vid början af rättegången från en af dem bekommit.
Hvad nu först beträffar det af mamsell Cassel om-.
vittnade förhållande, att kammarherren Carl Skölde-l,
brand skulle hafva förklarat sig vara öfvertygad, att
hans moder fru Fredenheim sjelf skrifvit det ifråga-
varande qvittenset, så får jag till bemötande af
denna uppgift härjemte under bil. litt. A. underdå-
nigst bifoga ett af kammarherren Sköldebrand den
9 Dec. 1845 till mig aflåtet bref, vid hvilket 3:ne
bref ifrån fru Fredenheim bifogats i det uppgifne
ändamålet att jag, på sätt orden i hans bref lyda:
må komma i tillfälle göra jemförelse emellan
stylen å arfsföreningen och den uti hennes bref
vanliga.n
Häraf, äfvensom af det i brefvet jemväl förekom-
mande uttrycket: samma år, som qvittot skulle
hafva gifvits, är således uppenbart, att mamsell Cas-
sel oriktigt uppfattat kammarherren Sköldebrands
yttrande, samt att han ingalunda varit öfvertygad
derom, att qvittenset vore egenhändigt skrifvet af!
hans moder, ty om han verkligen hyst en sådan öf-
verlygelse, hvartill skulle det väl då hafva tjenat,
att be mig anställa jemförelse mellan stylen uti qvit-
tot och uti modrens bref.
Alt en sådan öfvertygelse icke heller, på sätt lag-
man Boström uppgifvit, hyses af kapten Fredrik
Wilhelm Sköldebrand utvisa bil. litt. B. och D.
Men sådant oaktadt vill jag dock så mycket min-
dre bestrida, att endera eller båda desse mine prin-
cipaler tilläfventyrs kunna hafva yttrat, det de icke .
ansågo det ligga utom möjlighetens gräns att modren
sjelf skrifvit qvittenset, helst jag sjelf haft ett sådant
s
s
yttrande, hvilket jag nu förnyar; men jag tillägger
härvid hvad jag vid detta yttrandes fällande alltid
tillagt, eller, att, ehuru det icke är omöjligt, det lik-,
väl är i högsta måtto osannolikt. — För osannolik- i;
heten häraf talar nemligen på ett ganska öfverty-
gande sätt, ej allenast det af fru Fredenheims tje-l;
nare på ed meddelade intyg derom, att fru Freden-,
heim förklarat det hon aldrig skulle låta af lag-,
man Boström förmå sig att underskrifva någon,
handling förr än hon derom rådfrågat uppgifne,
personer, för hvilka hon hyste förtroende, utan ;
ock lagman Boströms egen uppgift, att fru Freden-;
heim vid affärers uppgörande med bonom var till,
den grad försigtig att hon ej ville lemna honom
qvitto på räntorne å det ifrågavarande kapitalet an-
norlunda stiliseradt, än efter ett särskildt formulär;
som hon för sådant ändamål förskaffat sig af sin
fordne rådgifvare.
Deremot är, å andra sidan, med undantag af un-
derskriftens likhet med fru Fredenheims vanliga
namnteckning, det ingenting annat, som talar för
sannolikheten deraf att fru Fredenheim kan hafvaj
sjelf skrifvit qvittenset, än den omständigheten, att!
lagman Boström, som uppgifvit, att hon vid liqvi-
derandet af hvarje halfårsränta, derå erhöll ett efteri
nämnde formulär skrifvet särskildt qvitto, icke kun-
nat, ehuru dertill uppmanad, förete sådane qvitten-
ser för den långa tid som förflutit ifrån Juni månad
1841 till April månad 1844. l
Men om detta sannolika skäl skulle anses vara ett!
tillfyllestgörande bevis för antagande deraf att fru!
Fredenheim utgifvit qvittenset, så torde ock häraf
obestridligen följa, att qvittenset icke lagligen kan!
f
:
tilläggas annan betydelse än den lagmansrättens dom
innehåller, eller att det innefattar ett generellt qvitto
å räntebetalningarne intill den 3 April 1844. (
Vidare, och sedan jag i den und. deduktionen för :
att visa att qvittenset, om det vore skrifvet af fru
Fredenheim, hade afseende endast å räntorne, bland ,
andra skäl under n:o 3 åberopat äfven det, att fru)
Fredenheim aldrig åt fru Boström yttrat ett enda :
ord, som kunnat gifva henne anledning att tro,
det fru Fredenheim någonsin hyst den afsigten!
att till vederparternes förmån beröfva mine prin-
cipaler deras lagliga arfsrätt, har lagman Bo-
ström uti sitt anförande vid första förhöret på det
högsta förgrymmat sig deröfver, att jag kunnat til-
låta mig att upprepa att hans hustru före sin mo-
ders död icke afvetat det ifrågavarande qvitten-
sebt och dess betydelse.n
Till bevis derpå, att min ofvanberörde uppgift står
i fullkomlig öfverensstämmelse med fru Boströms och :
mine principalers egne uppgifter, i afseende härå får !
jag underdånigst åberopa bil. litt. B. D. E. och F.
Men jag får härvid tillika underdånigst fästa Eders i
Kongl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet på den väsent-
liga skiljaktighet, som förefinnes emellan min upp-!
gift, att fru Fredenheim sjelf aldrig yttrat något I
till dottren fru Boström om den ifrågavarande så !!
kallade presenten, samt lagman Boströms af detta
mitt yttrande meddelade citation, enligt hvilken jag
skulle hafva upprepat att fru Boström före sin
moders död icke afvetat det ifrågavarande qvit-
tenset och dess betydelse.n
Det låter nemligen mycket väl tänka sig att, fastän
fru Fredenheim sjelf, på sätt jag uppgifvit, aldrig
talade med dottren om qvittenset, fru Boström lik-
väl af mannen blifvit underrättad om dess tillvaro
före fru Fredenheims död.
Det origtiga och uppenbart missledande uti Lag-
man Boströms ganska väl uttänkta citation af mitt
yttrande undföll till en början min uppmärksamhet;
och jag lät deraf till och med missleda mig uti mitt
derå afgifne und. svar, hvilket misstag å min sida
torde vara så mycket mera ursäktligt, som jag allt
dittills hyst den tro, att Lagman Boström icke förr
än efter svärmodrens död lemnat sin hustru under-
rättelse om det ifrågavarande qvittensets tillvaro, och
huru han ämnade uppfatta detsammas betydelse; men
fru Törners vittnesmål gaf mig deremot anledning
att komma på andra tankar i afseende härå, samt
gaf mig derjemte anledning att vid detta förhållande
fästa särskild vigt. Hennes vittnesberättelse lemnar
nemligen en skymt af sannolikhet deråt, att Lagman
Boström efter erhållen underrättelse derom att fru
Fredenheim låg på sitt yttersta, skall:före hennes död
hafva samtalat med sin hustru om det ifrågavarande!
qvittenset, och erhåller sannolikheten häraf ytterli-
gare styrka genom den uti Bil. Litt. F. förekom-
mande uppgift, att fru Boström vid brödernes besök
å Östanå till dem yttrat: jag har icke förr än
nyligen fått veta af det!
Om således vid jemförelse emellan detta yttrande
och fru Törners vittnesberättelse bör antagas, att fru:
Boström vid det uppgifne tillfället blifvit af mannen
underrättad om det ifrågavarande qvittenset, så sSJ-
nes ett sådant antagande gifva anledning till ganska
märkvärdiga betraktelser.
Sedan mågen Boström erhållit underrättelse derom,
att svärmodern låg på sitt yttersta, anser han tidpunk-
ten vara inne att med hustrun samtala om ifrågava-
rande qvittens, ehuru det vill synas som hade hela
hans omtanke rättast då bort egnas åt omsorgen att
lemna tröst åt sin sörjande hustru. TI stället att ge-
nast efter sorgebudets emottagande med hustrun ha-
sta till staden för att sätta henne i tillfälle att få
taga afsked af sin döende moder, qvardröjde Lagman
Boström med hustrun på lamdet ända till dess mo-
dren och svärmodren upphört att lefva. Härigenom
rr
mm fe attan Al Allanact Att