Mg VBU MOB EM BE
svar vid Tingsrätten med tillägg af hvad jag yttra-
de till bemötande af anmärkningen mot min erbjud-
na edgång, äfvensom hvad jag svarade vid muntligt
förhör inför Hofrätten, med dertill hörande bilagor.
Att uti dessa skrifter finnes den af vederparternes
ombud anmärkta motsägelse är så uppenbart orik-
tigt, att jag anser anmärkningen icke påkalla annat
svar, än hänvisning till de åberopade handlingarne.
Min hustru, som händelsevis kom att genomläsa
den underdåniga deduktionen, uttryckte dervid sin
förvåning öfver det deri förekommande sanningslösa
föregifvandet, att hon före sin moders död icke
skulle afvetat ifrågavarande qvitto och dess betydel-
se, samt bad mig tillrättavisa ett så otillbörligt till-
tag, hvilket jag ock gjorde uti mitt svar å deduk-
tionen.
Tstället att återkalla den sålunda anmärkta osan
ningen, har vederpartens ombud, uti dess sednare
skrift, tvärtom vidhållit den med tillägg af ytterli-
gare tvenne falska uppgifter, att nemligen min hu-
stru skall sjelf inför sina bröder tillstått, att hon
under sin moders lifstid aldrig hört omtalas den
ifrågavarande skänken, och att hon dessutom på si-
na bröders bekostnad aldrig skolat emottaga den.
Hon önskar sjelf yttra sig härom här efteråt; och
säkert är, att hon så mycket mindre sagt eller kun-
nat säga något sådant. som hon både kände efter-
giften kort efter uppgörelsen, och ansåg den så bil-
lig och rättvis, att hon tyckte den föga vara att
tacka för. Hon hade nämligen endast för min skull
under: krifvit arfsföreningen, utan att gilla den, eme-
dan hon alltid fruktade för mina alltförfrikostiga ut-
fästelser med afseende på sterbhusets outredda skick
samt fastigheternas vanhäfdade och ytterst förfallna
tillstånd. I följd af sin moders yttrade önskan, har
icke eller min hustru omtalat uppgörelsen för någon
annan än fru Törner, till hvilken jag hörde henne
omnämna den i mina rum på Östanå, då jag och
min hustru gjorde oss i ordning att fara intill sta-
den efter erhållet bud om min svärmoders sista
sjukdoms anfall, och då min hustru, vid arfsförenin-
gens framtagande, undrade huru hennes halfbröder
skulle upptaga underrättelsen om uppgörelsen. Sam-
talsvis hade jag förut omnämnt berörde uppgörelse
för grosshandlaren Westerberg, och långt förut, eller
då min svärmoder först insjuknade, hade jag i de-
talj omtalt den för kammarrådet Cassel, dertill för-
anledd af hans välvilliga bekymmer huru jag skulle
kunna reda mig med den, såsom han förmodade,
snart förestående utbetalningen enligt arfsföreningen;
men den ene är död, den andre jäfvad.
I stället att, till käromålets bemötande, endast
åberopa det generella qvitto, som min svärmoder,
såsom fordringsägare, tecknat på arfsföreningen, hvil-
ken utgjorde hennes enda fordringsbevis emot mig
cho hvarpå käranderne nu grunda deras anspråk,
afgaf jag vid Tingsrätten en omständlig berättelse
om detta qvittos anledningar, tillkomst och mening.
Detta skedde efter samråd med häradshöfdingen
Gyllenhammar, hvilken lika med mig ansåg detta
sält alt gå till väga vackrast, och trodde att veder-
parterne dermed skulle nöja sig. Auditör Ceder-
hiöld åter, till hvilken jag förut stätt i mångårigt
vänskapligt förhållande, vårdade sig icke, då han
anmodades om en sådan rättegång emellan så när-
skylda parter, att hos mig göra sig underrättad om
hvad jag kunde hafva att upplysa om förhållander-
ne, innan han åtog sig rättegången; och han börja-
de den med insinuation, att det af mig åberopade
qvitto vore falskt, eller åtminstone af mig, emot
bättre vetande, falskeligen begagnades i annan me-
ning, än det vore gifvet, för att tillskansa mig mina
vederparters tillhörighet; och den af mig erbjudna
edgång bestriddes, under tydligt tillkännagifvande,
att han ansåg för mig icke annat återstå, än att
göra mened... Nu medger väl auditören slutligen, att
edgång skulle vara upplysande; men i lagens namn
och af ömhet för allas sanna intresse, eller för att
bereda möjlighet af en försoning emellan de tvistan-
de närskyldsparterne, bestrider han dock fortfarande
en sådan edgång! Således skulle, om edgång i detta
mål pröfvades icke lämplig, sådant, efter auditörens
juridiska begrepp, lända honom och icke mig till
fördel! Och efter hans psychologiska och moraliska
föreställningssätt, skola hans hufvyudmän vara så be-
skaffade, att om de genom Eders Kongl. Maj:ts dom
finge afgjordt, att icke min svärmoder, utan jag eller
någon annan falskeligen skrifvit det åberopade qvit-
tencet, eller åtminstone att jag och min hustru sökt
begagna det i annan mening, än det varit gifvet,
för att beröfva hans hufvudmän deras egendom, då
— men icke i motsatt fall, skulle de finna oss vara
sådana, att de kunde och borde skynda till förso-
ning med oss! Äfven ombudets intresse att utbe-l
komma sitt kontraherade ansenliga arfvode vore då
räddadt.
Innan min svärmoder hösten 4843 inflyttade från
Östanå hade hon från gårdskassan uttagit 200 Rdr
b:ko, och så snart hon inkom hit, lyftade hon åter-
stående 4300 Rdr b:ko för då ingående halfår hos
min kommissionär lärftskramhandlaren Engelmark,
hos hvilken vederparterne kunna få se hennes qvit-
to, om de så behaga. De öfriga qvittencerna hade
jag väl ock kunnat uttaga ur räkenskaperna vid
Östanå; men då utbetalningarne varit medgifna, har
jag icke ansett detta nödigt, särdeles som, efter hvad
jag numera vill påminna mig, jag icke erhöll något
qvitto å de 1500 Rdr b:ko, som jag lemnade min
svärmoder den 23 Mars 1844 i anseende till det då
mellankomna löftet om eftergiften och qvitterandet
af hela arfsföreningen.
Den enda liknelse till bevis, som jag anser mina
vederparters ombud hafva förebragt i denna sak, är
den, som ombudet sökt hämta från testamentet af
den 4 Maj 1845; men då jag icke allenast föranledt
detta, utan ock sjelf skrifvit det, lärer ock ingen
vara närmare att förklara det, än jag. I sådant
hänseende utbeder jag mig få i underdånighet upp-
lysa, att jag väl, då jag skref nämnde testamente,
hört omtalas, att min svärmoder hade, under min
frånvaro på landet, den 9 förutgångne Mars, vid ett
svårare sjukdoms anfall, tillkallat kammarrådet Cas-
sel och löjtnanten af Wirsån, samt upprättat ett te-
stamente, hvilket den förre eller kammarrådet Cas-
sel skriftligen uppsatt och sedan jemte hennes öfriga
papper förseglat, men att jag lika litet kände om
detta testamente var af henne underskrifyvet, eller
endast ett testamentsbevis, Som jag visste hvad der-
igenom var förordnadt. På detta testamente, eller
testamentsbevis af den 9 Mars 41845 syfta de uti
testamentet af den 4 Maj af mig begagnade orda-
lag: såsom tillägg eller rättelse uti hvad jag förut
förordna., men för ingen del på arfsföreningen,
hvilken det aldrig kunde falla mig in att betrakta
såsom ett testamentariskt förordnande, helst den uti
arfsföreningen förekommande föreskrift, som veder-
parternes ombud i sådant bänseende ansett så vig-
tig, tvärtom är utan betydelse och alldeles öfverflö-
dig, enär det är klart, att, äfven om den icke fun-
nils, min svärmoders vid dess död odisponerade
Gvarlåtenskep skulle emellan hennes barn efter lag
fördelas, hvaremot de nu omtvistade medlen desto
mindre kunna till sådan qvarlåtenskap hänföras,
som de redan blifvit af henne under lifstiden dispo-
nerade och qvitterade. Med de uti testamentet af
den 4 Maj i öfrigt nyttjade vidsträckta bestämmel-
ser afsåg jag endast, att, enligt min svärmoders ön-
skan, göra omöjligt för äldste sonens främmande
borgenärer att åätkomma något af hvad efter mo-
— 1 ee FN
JA hanam fillfalla Mar AA