skapn, så torde af allt detta obestridligen följa, att testamentet af den 4 Maj 1845 hade afseende på arfsfören ngskapitalet, samt utgjorde ftillägg och rättelse i hvad fru Fredenheim angående fördelningen af samma kapital uti arfsföreningsdokumentet förordnat; — och torde häraf vidare följa, att såväl lagman Boström, då han den 921 Maj 1845 författade, som ock fru Fredenheim, då hon samma dag underskref oftanämnde testamente, icke ansåg arfsföreningsdokumentet vara tillsin giltighet annulleradt. s Slutligen har jag ans:tt mig böra till Eders Kgl. M:t i original öfverlemna de handlingar, hvarpå mine principaler grunda sina anspråk, och får jag af sådan anledniog härjemte i underd. bifoga såväl mine principalers exemplar af arfsföreningsdokumentet, som ock testamentet af d. 4 Maj 1845. Med djupaste vördnad, trohet och nit framhärdar Stormäktigste, Allernådigste Konung, Eders Kgl. M:ts underdånigste och tropligtigste tjenare och undersåte R. Th. Cederschiöld. Enligt fullmakt såväl af kapten G. E. Sköldebrand och dess bröder, som ock af häradshöfding A. F. Gyllenhammar. Stockholm d. 48 Nov. 1848. 4:0. Lagman Boströms anförande af den 16 December 1848. Stormäktigste, Allernådigste Konung! Uti arfstvisten emellan kaptenen G. E. Skjöldebrand m. fl. å ena, samt mig och min hustru, å! andra sidan, anser jag mig böra ytterligare anföra följande med anledning af de å vederdelosidan ingifna skrifter i förening med hvad vid muntliga förhör i saken förekommit. Vid Tingsrätten åberopade jag kongl. sekreteraren Hebbe och grosshandlaren Fr. Aug. Westerberg som vittnen, och vederparternes ombud förklarade, såsom protokollet för den 27 Mars 4846 utvisar, att ehuru Westerberg, såsom moderbroder till del tvistande parterne, visserligen enligt lag vore jäflvig, ville dock ombudet ej lägga hinder i vägen för hans hörande såsom vittne, enär det vore hans hufvudmäns önskan, att alla möjliga upplysningar uti detta mål måtte blifva Domstolen meddelade. Då likväl ombudets frågor till förra vittnet vid Tinget aldrig ville taga slut, utan tröttande fortsattes om hvad som hörde till saken och icke hörde dit, afstod jag vid det tillfället, för att komma till slut med saken, från min begäran om Westerbergs hörande. Sedermera har också inför Eders Kongl. Maj t mina vederparters ombud åberopat bemälde Westerberg som vittne. Detta åberopande har väl ombudet vid ett sednare tillfälle återkallat, under föregifvande att ombudet numera erhållit kunskap derom, att grosshandlaren Westerberg lärer stå uti sådana förhållanden till mig, att hans hörande på ed i denna sak skulle försätta honom uti en högst obehaglig ställning; men då detta lika mycket för det åberopade vittnet som för mig kränkande föregifvande saknar all grund, då grosshandlaren We-l sterberg alldeles icke står i några andra förhållanden till mig, än till mina vederparter; då dessa böTa vara lika angelägna om all möjlig upplysning nuj som förr, och då ingen rimlig anledning finnes till den förmodan, att han skulle underlåta meddela något som han kan hafva sig bekant till upplysning i saken, samt hans hörande är af yttersta vigt, så vågar jag med stöd af 47 kap. 14 . R. B. underdånigst anhålla, att Eders Kongl. Maj:t må i nåder tillåta, att grosshandlaren Westerberg får som vittne i saken höras, dervid jag förmodar, att, utoml hvad han uti sin skriftliga berättelse af d. 30 Jan. 4847 redan upplyst, han äfven torde erinra sig, att. jag före min svärmoders död, för honom omnämnde, att det var uppgjordt emellan honom och mig om hvad jag eljest skolat efter hennes död utgifva, Skul!e Eders Kongl. Maj:t icke finna skäl att i nåder lemna bifall till denna min hemställan, utbeder jag mig dock Eders Kongl. Maj:ts uppmärksam-l: het derpå, att mina vederparters ombud egentligen endast bestridt grosshandlaren Westerbergs konklusioner, men ej hans faktiska uppgifter och deribland den icke ovigtiga omständigheten, att då han f.r min svärmoder såsom en hennes tillgång uppgaf ett kapital af 16,666 Rdr 32 sk. b:ko hos mig, hon genast förklarade, att hon aldrig vidare ville tala ett ord om den tillgången, hvilket tydligen antyder, att hon visste, det hon qvitterat den; och derom en utsago af vittnet Öijerström ger tillkänna, att hon be-! farade oenighet emellan hennes arfvingar skulle efter hennes död uppstå. Huru sjuk den sak är, som auditör Cederschiöld här drifver, förråder bland annat framdragandet inför Eders Kongl. Maj:t af sådana vittnesattester, som! den af fältprosten Gravalliäs och protokollssekreteraren Prinzensköld. domare kan förvillas af sådana intyg, eller att någon, som uppmärksamt genomläser auditörens frågor till protokollssekreteraren och dennes svar, icke genast upptäcker huru otillförlitligt dessa framställas uti auditörens skrift af den 48 sistl. November? Auditören vill nemligen hafva arfsföreningen ansedd som ett testamente, eller ett så bestämdt förordnande om det ifrågavarande kapitalets fördelning emellan min svärmoders samtlige barn, att undantag derifrån endast kunde äga rum i det fall, att hon genom serskildt testamente derom annorluuda disponerat. Visserligen ger protokollssekreterarens ordrika svar på första frågan någon anledning, att detta förhållande skulle af honom vitsordas; men då frågan under N:o 3 framställes tydlig och klar, då Tror väl auditören att någon tillstår han, att han derom ej vet annat eller mer,l än ordalagen uti arfsföreningen innebära. Auditören förtiger dock så väl denna motgång, som att protokollssekreteraren talade med min svärmoder 4841 och möjligen någon gång 4842, men icke de sednare åren af hennes lefnad, och att hvad hon tilläfventyrs förut tänkte och sade till honom ingalunda bevisar, att hon icke kunde tänka annorlunda de sednare åren af sin lefnad och hafva giltiga motiver för sin åtgärd att, på sätt som skett, disponera medlen. Också har audilören ord bjudit till att direkt bestrida Hofrättens domskäl, att nemligen min svärmoder och jag, af de uti arfsföreningen angäende ; hennes barns förmån intagne föreskrifter, icke varit lagligen förhindrade att öfverenskomma om ändring och upphäfvande deraf, ehuru han på omvägar sökt undergräfya detsamma. När auditör Cederschiöld hela rättegången igenom lagt så mycken vigt vid tvenne pigors yttranden om något tal, som min svärmoder i början af sin enketid, eller medan hon bodde vid Drottninggatan, skall hafva låtit undfalla sig till dem, att nemligen hon icke skulle underskrifva någon handling, som af mig förelades henne, innan hon förut rådfrågat tvenne uppgifne personer, torde det icke vara otjenligt, att! upplysa hvilken underskrift här åsyftas. Det är sannolikt, att de nämnde personerne ingenting bestämdt härom minnas, el!er någonsin kännt; men de hafva! hört, att olika meningar varit emellan min svärmoder och mig om någon underskrift, och hvad de härom möjligen erinrat sig, har under auditörens icke med ett. ifrågavarande medel tilll