skapn, så torde af allt detta obestridligen följa, att
testamentet af den 4 Maj 1845 hade afseende på
arfsfören ngskapitalet, samt utgjorde ftillägg och
rättelse i hvad fru Fredenheim angående fördel-
ningen af samma kapital uti arfsföreningsdokumen-
tet förordnat; — och torde häraf vidare följa, att
såväl lagman Boström, då han den 921 Maj 1845
författade, som ock fru Fredenheim, då hon samma
dag underskref oftanämnde testamente, icke ansåg
arfsföreningsdokumentet vara tillsin giltighet annul-
leradt. s
Slutligen har jag ans:tt mig böra till Eders Kgl.
M:t i original öfverlemna de handlingar, hvarpå
mine principaler grunda sina anspråk, och får jag
af sådan anledniog härjemte i underd. bifoga såväl
mine principalers exemplar af arfsföreningsdokumen-
tet, som ock testamentet af d. 4 Maj 1845.
Med djupaste vördnad, trohet och nit framhärdar
Stormäktigste, Allernådigste Konung,
Eders Kgl. M:ts
underdånigste och tropligtigste
tjenare och undersåte
R. Th. Cederschiöld.
Enligt fullmakt såväl af kapten G. E.
Sköldebrand och dess bröder, som ock
af häradshöfding A. F. Gyllenhammar.
Stockholm d. 48 Nov. 1848.
4:0. Lagman Boströms anförande af den 16
December 1848.
Stormäktigste, Allernådigste Konung!
Uti arfstvisten emellan kaptenen G. E. Skjölde-
brand m. fl. å ena, samt mig och min hustru, å!
andra sidan, anser jag mig böra ytterligare anföra
följande med anledning af de å vederdelosidan in-
gifna skrifter i förening med hvad vid muntliga för-
hör i saken förekommit.
Vid Tingsrätten åberopade jag kongl. sekretera-
ren Hebbe och grosshandlaren Fr. Aug. Westerberg
som vittnen, och vederparternes ombud förklarade,
såsom protokollet för den 27 Mars 4846 utvisar,
att ehuru Westerberg, såsom moderbroder till del
tvistande parterne, visserligen enligt lag vore jäflvig,
ville dock ombudet ej lägga hinder i vägen för hans
hörande såsom vittne, enär det vore hans hufvud-
mäns önskan, att alla möjliga upplysningar uti det-
ta mål måtte blifva Domstolen meddelade. Då lik-
väl ombudets frågor till förra vittnet vid Tinget al-
drig ville taga slut, utan tröttande fortsattes om
hvad som hörde till saken och icke hörde dit, af-
stod jag vid det tillfället, för att komma till slut
med saken, från min begäran om Westerbergs hö-
rande. Sedermera har också inför Eders Kongl.
Maj t mina vederparters ombud åberopat bemäl-
de Westerberg som vittne. Detta åberopande har väl
ombudet vid ett sednare tillfälle återkallat, under
föregifvande att ombudet numera erhållit kunskap
derom, att grosshandlaren Westerberg lärer stå uti
sådana förhållanden till mig, att hans hörande på
ed i denna sak skulle försätta honom uti en högst
obehaglig ställning; men då detta lika mycket för
det åberopade vittnet som för mig kränkande före-
gifvande saknar all grund, då grosshandlaren We-l
sterberg alldeles icke står i några andra förhållan-
den till mig, än till mina vederparter; då dessa bö-
Ta vara lika angelägna om all möjlig upplysning nuj
som förr, och då ingen rimlig anledning finnes till
den förmodan, att han skulle underlåta meddela nå-
got som han kan hafva sig bekant till upplysning i
saken, samt hans hörande är af yttersta vigt, så vå-
gar jag med stöd af 47 kap. 14 . R. B. under-
dånigst anhålla, att Eders Kongl. Maj:t må i nåder
tillåta, att grosshandlaren Westerberg får som vitt-
ne i saken höras, dervid jag förmodar, att, utoml
hvad han uti sin skriftliga berättelse af d. 30 Jan.
4847 redan upplyst, han äfven torde erinra sig, att.
jag före min svärmoders död, för honom omnämn-
de, att det var uppgjordt emellan honom och mig
om hvad jag eljest skolat efter hennes död utgifva,
Skul!e Eders Kongl. Maj:t icke finna skäl att i
nåder lemna bifall till denna min hemställan, utbe-
der jag mig dock Eders Kongl. Maj:ts uppmärksam-l:
het derpå, att mina vederparters ombud egentligen
endast bestridt grosshandlaren Westerbergs konklu-
sioner, men ej hans faktiska uppgifter och deribland
den icke ovigtiga omständigheten, att då han f.r
min svärmoder såsom en hennes tillgång uppgaf ett
kapital af 16,666 Rdr 32 sk. b:ko hos mig, hon ge-
nast förklarade, att hon aldrig vidare ville tala ett
ord om den tillgången, hvilket tydligen antyder, att
hon visste, det hon qvitterat den; och derom en ut-
sago af vittnet Öijerström ger tillkänna, att hon be-!
farade oenighet emellan hennes arfvingar skulle ef-
ter hennes död uppstå.
Huru sjuk den sak är, som auditör Cederschiöld
här drifver, förråder bland annat framdragandet in-
för Eders Kongl. Maj:t af sådana vittnesattester, som!
den af fältprosten Gravalliäs och protokollssekrete-
raren Prinzensköld.
domare kan förvillas af sådana intyg, eller att nå-
gon, som uppmärksamt genomläser auditörens frågor
till protokollssekreteraren och dennes svar, icke ge-
nast upptäcker huru otillförlitligt dessa framställas
uti auditörens skrift af den 48 sistl. November?
Auditören vill nemligen hafva arfsföreningen ansedd
som ett testamente, eller ett så bestämdt förordnan-
de om det ifrågavarande kapitalets fördelning emel-
lan min svärmoders samtlige barn, att undantag
derifrån endast kunde äga rum i det fall, att hon
genom serskildt testamente derom annorluuda dis-
ponerat. Visserligen ger protokollssekreterarens ord-
rika svar på första frågan någon anledning, att det-
ta förhållande skulle af honom vitsordas; men då
frågan under N:o 3 framställes tydlig och klar, då
Tror väl auditören att någon
tillstår han, att han derom ej vet annat eller mer,l
än ordalagen uti arfsföreningen innebära. Auditö-
ren förtiger dock så väl denna motgång, som att
protokollssekreteraren talade med min svärmoder
4841 och möjligen någon gång 4842, men icke de
sednare åren af hennes lefnad, och att hvad hon
tilläfventyrs förut tänkte och sade till honom inga-
lunda bevisar, att hon icke kunde tänka annorlun-
da de sednare åren af sin lefnad och hafva giltiga
motiver för sin åtgärd att, på sätt som skett, dispo-
nera medlen. Också har audilören
ord bjudit till att direkt bestrida Hofrättens dom-
skäl, att nemligen min svärmoder och jag, af de uti
arfsföreningen angäende ;
hennes barns förmån intagne föreskrifter, icke varit
lagligen förhindrade att öfverenskomma om ändring
och upphäfvande deraf, ehuru han på omvägar sökt
undergräfya detsamma.
När auditör Cederschiöld hela rättegången igenom
lagt så mycken vigt vid tvenne pigors yttranden om
något tal, som min svärmoder i början af sin enke-
tid, eller medan hon bodde vid Drottninggatan, skall
hafva låtit undfalla sig till dem, att nemligen hon
icke skulle underskrifva någon handling, som af mig
förelades henne, innan hon förut rådfrågat tvenne
uppgifne personer, torde det icke vara otjenligt, att!
upplysa hvilken underskrift här åsyftas. Det är san-
nolikt, att de nämnde personerne ingenting bestämdt
härom minnas, el!er någonsin kännt; men de hafva!
hört, att olika meningar varit emellan min svärmo-
der och mig om någon underskrift, och hvad de
härom möjligen erinrat sig, har under auditörens
icke med ett.
ifrågavarande medel tilll