Ull Lings-rätten, enar det beslut, hvarigenom Lagman
Boström är vorden ålagd värjemålsed, vunnit laga kraft.
Sådan är i korthet beskaffenheten af denna sak,
hvars behandling ur juridisk synpunkt betraktad må-
hända är lika märkvärdig, som dess upphof i mora-
liskt och psychologiskt hänseende är vidunderlig.
Hvad först beträffar sakens juridiska sida, så hafva
vi föreställt oss detta mål vara ett af de enklaste, som
kunde underställas domarens pröfning. Lagens stad-
gande uti 33 af 147. Cap. R. B. angående den öm-
sesidiga bevisningsskyldighet, som åligger tvistande
parter, har nemligen förefallit oss vara så klar, att
vi icke såsom möjligt föreställt oss, att någon olika
åsigt derom uti förevarande fall kunde komma att
ega rum.
Sedan vi med 3:ne på ed afhörde vittnen lagligen
bevisat att Lagman Boström och hans fru genom den
ifrågavarande arfsföreningen förbundit sig att betala
det omstämda beloppet, samt de icke heller i ringaste
mån kunnat bestrida riktigheten af detta förhållande,
så ansågo vi det, enligt tydliga innehållet af nyss
åberopade lagparagraf, vara svarandernes pligt, att
med bevis styrka deras emot käromalet gjorda invänd-
ning, att vår moder skulle hafva till dem efterskänkt
deras ifrågavarande förbindelse.
På sätt den öfverklagade domen utvisar har dock
E. KE. Maj:ts och Rikets Sv. Hof-Rätt åt berörde
Lagstadgande gifvit en alldeles motsatt tolkning, och
tvärtemot Lagens tydeliga innehåll, ansett det vara
kärandens skyldighet att bevisa, det svarandens in-
vändning icke är med förhållandet enlig.
Sålunda har hofrätten, i stället att affordra sva-
randerne bevis för den af dem mot käromålet gjor-
de invändning, ansett det vara vår skyldighet såsom
kärande, att styrka att det å svarande-sidan åbero-
pade qvitto icke blifvit af vår moder egehhändigt
skrifvet, hvilket hofrätten trott sig böra antaga haf-
va egt rum, emedan, på sätt hofrätten sig ultryc-
ker: ;något bevis icke förekommit, som ens gifver
anledning att misstänka, det den utaf hr lagmannen
Boström åberopade å ofvanomförmälde arfsförening
befintliga antekning till fullo betalt, icke skulle
blifvit af fru Fredenheim egenhändigt skrifven och
undertecknad.
Det skäl, som hofrätten sålunda åberopat till grund
för sin konklusion, innefattar likväl ett uppenbart
förbiseende af verkliga förhållandet. — På sätt pro-
tokollet öfver det inför Stockholms kämnersrätt den
13 Oktober 1845 anställfle vittnesförhör utvisar. har
nemligen vår moders kammarjungfru Johanna Öijer-
ström på aflagd vittnesed intygat, att vår moder för
henne tillkännagifvit, att hon icke underskref nå-
gon handling af hvad beskaffenhet den vara målte,
som af hr lagman Boström för sådant ändamål til
henne öfverlemnades, innan hon derom först fått
rådgöra med kammarrådet Cassel och kgl. sekrete-
raren Hebbe.
Då denna vår moders bestämda förklaring jemfö-
res med kgl. sekreteraren Hebbes den 97 Mars 1846
inför tingsrätten afgifne vittnesmål derom, att vår
moder flere gånger beklagat sig deröfver att hon ic-
ke erhöll den af lagman Boström i arfsföreningen
utlofvade säkerheten, och att hon slutligen vid ett
sådant tillfälle yttrat sin farhåga för att hon aldrig
skulle få nämnde säkerhet, så måste häraf vara up-
penbart, att vår moder ingalunda hyst något slags
förtroende till legman Boströms redlighet, samt att
således, tvärtemot hvad hofrätten uppgifvit, giltiga
anledningar verkligen förefinnas att betvifla, detlag-
man Boström skulle hafva kunnat förmått vår mo-
der att, utan föregången rådplägniog med kammar-
rådet Cassel eller kgl. sekreteraren Hebbe, och utan
vittnens tillkallande, med sitt namn underteckna nå-
got slags qvitto å den ifrågavarande arfsföreningen,
särdeles som denna handling utgjorde det vigtigaste
dokument hor egde, såväl med afseende på hennes
egen ekonomiska existens, som med afseende på vår
arfsrätt efter vår moder, som enligt Öijerströms vitt-
nesmål högtidligen tackat Gud för det bon fått sina
affärer så ställde, att vi, hennes söner, kunde få nå-
got efter henne vid hennes död.
På grund af hvad vi sålunda anfört, och då den
af tingsrätten åberopade likheten emellan vår mo-
ders vanliga namnteckning med den under qvittenset
befintliga icke lärer kunna såsom laga bevis betrak-
tas af någon, som erinrar sig att för et eller annat
år tillbaka här i hufvudstaden sattes i omlopp en
mängd skuldsedlar försedde med åtskillige personers
underskrifter, dels såsom utgifvare och dels såsom
löftesmän, och till den förvånande grad lika desse
personers vanliga namnteckningar, att de sjelfve icke
kunde s2 någon skilnad deremellan, få vi i djupaste
underdånighet fortfarande yrka, att svaranden lag-
man Boström skall styrka, det vår moder verkligen
skrifvit och undertecknat det ifrågavarande qvinten-
set, innan derpå må kunna grundas någon giltig in-
vändning emot käromålet.
Beträffande derefter det ifrågavarande qvittensets
betydelse, så synes bofrättens argumentation i afse-
ende derpå vara i ännu högre grad anmärkningsvärd.
Då qvittenset icke blifvit åberopadt af oss, utan
tvärtom emot oss, och då vår vederpart lag-
man Boström, som måst tillstå att han icke
utbetalt det kapital, hvartill han genom arfs-
föreningen sig förbundit, deremot föregifvit att
det ifrågavarande qvittenset, som innehåller orden
ntill fullo betalt, skall i motsatts härtill betyda, det
han derigenom fått kapitalot efterskänkt, så synes
det så väl enligt sakens natur, som enligt lagens
tydliga stadganden, hafva varit ett bestämdt ålig-
gande för Lagman Boström, som till sin förmon ä-
beropat det ifrågavarande qvittenset, att, med bevis
styrka, det samma qvittens, tvärtemot sin ordalydelse,
borde tilläggas den betydelse, som Lagman Boström
velat deråt gifva.
Hof-Rätten har doch, i motsatts härtill, ansett
Lagman Boström icke behöfva bevisa någonting, men
deremot förmenat det åligga oss såsom kärande, att
bevisa, det svarandernes invändning icke vore riktig,
eller med andra ord, att det af Lagman Boström å-
beropade qvitto icke borde tilläggas den betydelse,
som han önskade deråt gifva; och ehuru Hof-Rätten
måst erkänna, att de flere af oss åberopade skäl och
omständigheter gifva stöd för antagande deraf, att me-
ranämnde qvitto icke bör tilläggas den betydelse,
som Lagman Boström vill deråt gifva, har Hof-Rätten
likväl låtit detsamma till hans förmon få gälla i den
betydelse han önskat, samt såsom stöd härför andra-
git, att de af oss åberopade skäl och omständigheter
icke kunna anses innefatta full bevisning derom, att
den ifrågavarande arfsföreningen emellan vår moder
och Lagman Boström, intill vår moders död fortfa-
rit att vara gällande.
Detta argumentationssätt skall utan tvifvel inne-
fatta en oupplöslig gåta för hvar och en, som lika
med oss, icke är mäktig att lyfta sig till den högre
ståndpunkten af juridisk inspiration.
Om en person genom ett skriftligt kontrakt för-
sålt åtskillig egendom åt en annan, som deremot ge-
nom samma kontrakt förbundit sig att på vissa ter-
miner derföre lemna betalning; om derefter säljaren,
sedan han å sin sida fullgjort kontraktet, nödgades
stämma köparen för erhållande af liqvid, samt kö-
paren, erkännande det han bekommit den köpta c-
gendomen och att säljaren således fullgjort kontrak-
tet, skulle vägra att till honom utgifva den öfverens
komna betalningen, under förevändning att kontrak-
tet upphört att vara gällande, så har det okonstlade
Isunda menniskoförståndet, vid bedömande af ett sådant
förhållande, hittills föreställt sig, att köparen enligt