nandet af nationens förmåga att försvara sig
senom tillvägabringande af allmänna skjutöf-
ningar. Den insända artikeln följer:
8:0 Att förslaget minskar kavalleriet med 688
man — (ej 622 som anmärkaren uppger) — och in-
nebäller upprättandet af ett nytt slags trupper, gen-
darmer, hvilka äro värfvade, då deremot det öfriga
kavalleriet är indelt.
I betraktande såväl af hvad som ligger till
grund för förslaget, nemligen: alt våra krig
hädanefter böra inskränkas till försvarskrig,
som ock af vårt lands lokalförhållanden, måste
följden otvilvelaktigt blifva, att kavalleriets styr-
ka, 3600 man, är tillräcklig, synnerligast som
den på krigsfot har att påräkna en förstärk-
ning af 1100 man. Detta är åtminstone min
isigt, och möjligen blifver den ej klandrad om
oväld och sakkunskap sitta till doms. Hvad
inrättandet af ett särskildt slags kavalleritrup-
per (gendarmer, husarer eller hvad man må
kalla dem) angår är motivet härtill ganska
tydligt i förslaget antydt. Olägenheten att
sprängas liniekxavalleriet genom detacheringar
och för det ändamål som med gendarmtruppen
förslaget är afsedt, kan af ingen sakkunnig
bestridas ; lika litet som att man kan vara
en ypperlig liniekavallerist — det högsta de
indelta dragonerna kunna blifva, iföljd af sin
indelta organisation — utan att derföre ega
den, för den antydda tjenstgöringen nödiga in-
telligensen. För dennas utveckling finner an-
märkaren äfven skälet till föreskriften, att
denna trupp skall vara värfvad och bestäm-
melsen att den ständigt skall vara i tjenstgö-
ring. Anmärkarens påstående såsom motskäl
till brigadindelningen, att hvarje armedivision i
fält bör erhålla sig tilldelt ett visst antal sqva-
droner, men ej kavalleri-brigader, är med för-
lof nog mycket enfaldigt, för att föranleda an-
nat svar, än att lika såväl som ett visst antal
sqvadroner- kunna detacheras från ett rege-
mente, lika väl kan detta ega rum från en brigad.
9:0. Att artilleriets fredsfot blifvit till sin nume-
rär förminskad, hvilket af anmärkaren stämplas så-
som så oförnuftigt att det ej behöfver någon veder-
läggning.
Det är ett konstateradt faktum att intet va-
pens krigsfot är förenad med större kostnad än
artilleriets. Derföre företer äfven uti alla länder
detta vapen största skilnaden: mellan freds-
och krigsorganisationen. Att en dylik skillnad
äfven i förslaget blifvit iakttagen torde således
icke sakna skäl för sig. Utan att göra ringa
ste afseende på anmärkarens tillmäle, vill jag
söka att åskådliggöra de grunder hvarefter jag
med - hänseende till artilleriets organisation till-
vägagått. Uti vår närvarande fältartilleriorga-
nisation ingår ridande och åkande artilleri, med
ett samimanräknadt kanonantal af 128 kanoner,
fördelte i batterier af 8 kanoner hvardera, men
deremot saknas helt och hållet fötartilleri).
Ridande artilleriet anser jag obehöfligt, då den
enda fördel det eger framför det åkande, den
af- ett större antal reservhästar, icke kan mot-
svaras af dess större kostnad; jag har derföre
ansett att det bör försvinna. Hvad åter bri-
sten på fötartilleri angår, så anser jag densam-
mas afhbjelpande vara högeligen påkallad. Fot-
artilleriet åstadkommer samma verkan som det
åkande artilleriet och kostar betydligt mindre
än detta. . För - infanteri- och positionsstri-
den, den som inom vårt land mäst kan kom-
ma i fråga, är fotartilleriet tillräckligen rörligt
och uppfyller fullkomligt sitt ändamål. Fot-
artilleri eger äfven den fördel framför åkande
artilleri, att vid dess användande mindre af-
seende behöfver göras på oländig mark, samt
att dess serverande kan försiggå med mindre
öfvadt manskap. Genom en del af fältartille-
riets förändring till fotartilleri uppstår äfven
en högst betydlig besparing och hvarigenom
man blir i tillfälle att behöfligen öka artille-
riets kanonantal ifrån 128 till 144, utan att
derföre öka utgifterna. Med hänseende till
den närvarande batteriindelningen på 8 kano-
ner, torde hvar och en som anser artilleriets
bestämmelse vara någon annan än en exersis-
prydnad på några af våra större mötesplatser
— de enda ställen som tillåta manöver med
så stora batterier — samt ett förmånligt me-
del till passevolansvinstens stegring, äfven anse
förenämnde stora batterier såsom ändamålslösa.
Deras bibehållande har ock få, om ens nå-
gra förfäktare. Åsigterna äro likväl delade om
batterierna böra utgöras af 6 eller 4 kanoner.
De som ifra för 6 kanoner, anföra som skäl,
att hvarje batteri bör ega 2:ne kastpjeser. För
min del har jag dock ansett 4 kanoners bat-
berier vara de förmånligaste, ty de äro obe-
stridligen de rörligaste och innehålla det högsta
kanonantalet, som oftast tillsammans på ett
ställe komma att uppträda. Då kastpjeser be
höfvas, tror jag det vara vida bättre att de-
tachera sådana från något endast af dylika pje-
ser bestående batteri, än att i allo införlifva
dem med kanonbatterierna. Angående de före-
slagna artilleritruppernes antal, så har det verk-
liga behofvet legat till grund för bestämman-
det häraf. Ju mera verkningarne af ett vapen
iro beroende af det subalterna och under be-
fälets duglighet eller m. a. 0. ju svårare be-
fälsrolerna äro, ju lättare äro manskapets ålig-
sanden och tvertom i motsatt förhållande. Be-
traktom t. ex. kavalleriet, der har förenämnde
befäl i striden nära nog lika roll med man-
skapet, hvarföre äfven kavalleristens daning
fordrar största mödan och längsta tiden; vid
infanteriet börjar åter befälets rol att blifva
mindre stridande och mera dirigerande; vid
artilleriet slutligen beror vapnets verkan nära
nog uteslutande på befälet, hvarföre äfven ar-
tilleristens egentliga åligganden äro mera lätt-
lärda än manskapets vid de öfrige vapnen.
Man finner häruti äfven en anledning till den
samla benämningen artillerihandtlangare.
Den kavalleribildning som numera i viss mån
erfordras af såväl ridande som åkande artille-
risten, förändrar dock, hvad dem angår, ganska
betydligt förenämnde förhållande, men hvad
den egentliga fotartilleristen och artilleripark-
soldaten angår, så äro dess åligganden bestämdt
lättare inlärde, än kavalleristens och infante-
ristens. Skäl torde således icke saknas för be-
stämmelsen att såväl fotartilleriet (oberäknadt
kuskarne) som parksoldaterne skola utgöras af
beväringsmanskap. Derför är det icke sagdt,
att nämnde manskap direkte från sina borger-
liga yrken skola tåga mot fienden. Det utvi-
sar endast ett allt för lifligt fantasispel i för-
ening med frånvaron af all urskillning, då man
förutsätter att ett krig, synnerligast för oss, så
blixtsnabbt och oväntadt inträffar, att det icke
lemnar så lång beredelsetid som erfordras för
fotartilleristernes och parksoldaternes bildning,
;) Till undvikande af allt missförstånd vill man fästa
uppmärksamheten deruppå, att med fotartilleriet,
menas likväl här icke detsamma, som förut varit
Mmenadt då mnieserne drogos af manskapet: utan