. sj ringa undsättningsbidrag har väl af stats
med! erhållits, men förslår icke att afvärja den be-
fintiiga verkliga nöden, som dagligen framträder i
en a it svårare gestalt. Ställningen är ytterst bryd-
sam; måtte det för denna, likasom tillförene för an-
dra orter, lycka: att af enskildes välvilja erhålla nå-
gon beiydligare hjelp. (ÅA. P.)
— —L—
— Vi hafva hört en och annan anmärkning
dervid, att Aftonbladet ett par gånger syssel-
satt sz med veckobladet Folkets röst,, och
derigenom möjligen gifvit en sorts uppmun-
tran åt ett blad, som eljest icke har serdeles
minga läsare, och som genom tonen i sina
framstöllningar i allt fall icke synes vara eg-
-nadt att vinna en långvarig lifstid.
Det är möjligt att så kan förhålla sig; men
vi bafve aldrig trolt att man uträttar något
genom en sådan taktik, som blott skulle gå ut
rå alt hindra annorlunda tänkande att blifva
Deremot anse vi af flere skäl vigtigt,
ke låta förvillande satser i fationaleko-
viska frågor och rörande sjelfva de natur-
lagar och vilkor för arbetet, af hvilka
samiäliet måste uppbäras, utspridas utan gen-
säge!so och upplysning. Man måste alltid be-
sinna, att i den s.k. socialismen, rätt förstådd,
ligger så mycken sanning, att man mer än nå-
got annat i vår tid kan taga för afgjordt, att
den icke längre kan eller får med förakt af-
visas, utan otvifvelaktigt blir en lösen för hela
det progressiva elementet i framtiden; ty hvar
och en begriper att en biott och bart politisk
reforia, t. ex. en representationsreform, vore
det tomaste och ofruktbaraste i verlden, om
den icke egentligen betraktades såsom medel
för ait vinna ett ändamål, och att detta ända-
må! måste vara att göra så många som möj-
ligt i samhället delaktiga af civilisationens väl-
ar. Men under det man erkänner detta
eller rättare i samma mån som man erkänner
det, är det äfven lika nödvändigt, att icke den
nyssnävanda lösen missbrukas, så att de okun-
nigare, hvilka väl tycka sig se målet vid ho
risonten, men icke veta huru de skola komma
dit, ej må misstaga sig om vägen och under
den irrande vandringea förlora sig i det ho
tande mörkret, eller kasta ännu svårarel
hinder än förut i den rätta vägen, under det
de tro sig undanrödja dem. Hade de stora
tidninzarne i Frankrike för några år sedan vår-
dat att med mera utförlighet upptaga och
gendriva de villfarelser, som förekommo i
Louis Bianes, Considerants och några andras
sociala predikningar, bredvid det myckna onek-
ligt sanna som desse skriftställare yttrat; så
fter vår tanka den förbistring, som
sorter, som utgåfvo sig såsom grundläggare
af en ny vetenskaplig skola, eller såsom upp-
finnare af nya systemer i samhällsläran, grun-
dade i sjelfva verket sin propaganda på vissa
formicr hvari de hade fått tag, såsom ter-
efter februarirevolutionen aldrig in-
hvad bände uu? Louis Blanc och hansl
men om arbetets organisation m. m., hvilkal
i sina konseqvenser oundvikligen skulle leda
i framskridande, utan till förvirring el-
ergång till skråväsen, prohibitioner och
lenheternas fördyrande. Det gick med
m med vissa mekaniska projektmakare,
hvilka så starkt fästat sig vid en fix ide; att
kunna lösa något ofantligt problem, att de för-
bise såväl sjelfva naturlagarna för rörelsen,
som ailt hvad vetenskapen redan uttämpat och
erfarenheten afgjort i afseende på de ideeroch
hypoiheser, hvilka de betrakta såsom nya.
Sålunda sysselsatte sig t. ex. Louis Blanc et
konsorter ganska hufvudsakligt med, och
antogo till sjelfva sin utgångspunkt den be-
kanta MMaltbusianska läran, att en positiv öf-
verbefolkning existerade i Europa redan i bör-
jan af detta århundrade — en lära, som man
vet för en mannaålder sedan satte statsmännen
många myror i hufvudet, likasom det äfven
fanns en tid, då en stor mängd trodde att
machiner voro skadliga och minskade arbets-
tillfället för menniskorna. Det har sedermera
genom ovederläggliga fakta blifvit bevisadt att
Malthus åsigt är alldeles falsk, och det vigti-
gaste heviset derpå, som alla kunna begripa,
är, att ehuru befolkningen i Europa sedan bör-
jan af detta sekel ökat sig med mer än hälften,
så hafva lifsmedlen ökats i en ändå större pro-
gression, så att en jemn fördelning deraf skulle
gifva ett större qvantum åt hvar och en att
förtära nu än för femtio år sedan, och hvad
beklädnadsartiklar, husgeråd m. m. angår, så
har tillgången derpå ökats och priset minskats
i ännu :större progression. På samma sätt har
det även visat sig, att oaktadt priserna på lifs-
förnödenheter nedgått, hafva arbetslönerna höjt
sig just i de länder hvarest machiner mest be-
gagnas, och i stället för det machinerna en tid
förmodades göra arbetare brödlösa, sysselsättas
nu ett ojemförligt större, ja ettmångdubbelt an-
tal menniskor vid de industrigrenar som huf-
vudsakligen begagna machiner. Detta är fakta,
till så fullkomlig visshet bevisade med siffror,
att enhvar som följt något med sin tid och
känner till förhållanderna och som nemligen
vill söka sanningen, ej mera drager dem i tvif-
velsmål. Men dessa sanningar passade icke in
i stycke för de nymodiga socialisterna. Hvar-
före? ty om de hade tagit dem ad notam, så
hade de äfven måst finna, att det förtryck el-
ler den fattigdom, hvari en stor del af den
arbetande klassen ännu befinner sig, varit och
är följden af missförhållanden, som endast kunna
botas genom en förenad och fortsatt samverkan
af folket sjelf, genom sträng hushållning med
statsmedlen och genom politiska reformer så-
som vilkor för möjligheten för folket att ut-
ar 8 anlitar MAR