och matvaror. Först ligger den fattiga enkan
på knä framför sitt sofvande barn; i stället för
att låta barnet sofva, när hon ändå icke har
någon mat att ge det vid uppvaknandet, söker
den arma modren, som eländet beröfvat all
eftertanka, att med all gevalt väcka den lilla.
Det lyckas gudi lof ej. Då bär hon fram en
stor jernspis midt på golfvet och tillsluter fön-
stret och spjellet. OÖOset börjar snart göra sin
verkan, den aktningsvärda Marceline raglar
några steg lik en drucken... Och hvarföre
ha ej författarne låtit henne stärka sitt mod
med ett par glis punsch, såsom det lärer bru-
kas vid dylika tillfällen? Den påräknade rys-
ligt sköna effekten af denna mordscen har i
alla fall uteblifvit; publiken har endast med
Jen kall undran betraktat Marcelines förbere-
delser.
Scenen i kajutan emellan Saint Yves em-
betsmannen och hans tjuf Giovanni är mer
än tillåtligt orimlig och faller i det löjliga.
IGiovannis djerfva språng ut i hafv.t pårainner
llifligt om Pierrots upptåg i pantomimen.
Galerslafvarnes fängelse ger en nog ruskig
Janblick; det är visst ämnadt att gifva relief
åt pjesens ,effektfullav slutscen, der ett par
Idussin soldater i prydliga tschakåer af 1840
lårs modell skyldra gevär för Etienne, vid hvil-
Iken ära man väl för kontrastens skull skall
erinra sig den förnedring man förut såg den
stackars ynglingen genomgå och tänka att det
ena tar ut det andra.
Värdet af en skänk ökas genom sättet på
Ihvilket den gifves. När den gode Ludvig XVIII
ger grefvinnan dHåerouville ett tak öfver huf-
I vudet, borde han icke låta sin utskickade säga:
konungen skänker er denna eleganta paviljong;
Imen detta är kanske bara ett litet öfversätt-
ningsfel, liksom då det på ett ställe i början
af pjesen talas om att någon har uppdiktat
en visa.
Vi äro benägna att göra styckets förfat-
Itare rättvisan af ett erkännande att deras
larbete i vissa delar icke är förloradt. I för-
sta tablån t. ex. skildras i friska färger ett äkta
fransyskt lif. Under sång och skämt bereda
sig parisergossarne till skilsmessan från hem
och älskarinnor; qvinnorna deltaga gladt i af-
I skedsfesten, instämma i ynglingarnes krigssån-
ger, drömma med dem om lagrar och ära.
Scenerna på slagfältet äro också raskt teck-
nade. Bortkastade vapen och sönderbrutna
ilavetter bevittna att förstörelsen här har gått
fram. Ett par af samhällets förkastade barn,
som slitit sina fjettrar, uppträda och väpna
sig till sitt lands försvar. En näsvis österri-
kare lägger an ur en buske, den ene frans-
mannen rusar emot fienden och tvingar honom
att fly. En fransk officer inkommer med ge-
nomskjutet bröst; den förrymde galerslafven
Etienne understödjer den döende, emottager
hans sista suck och går att verkställa hans te-
Istamente, som var en vigtig underrättelse åt
fältherrn. Derpå smyger den bleke Giovanni
fram; med döden för ögonen uppgör han pla-
ner till ett nytt lif...
Slutsatsen af det ofvan sagda blir ändå att
Igrefve de Sainte-Helene med alla sina under-
hållande äfventyr måste uppföras på mach-
verkens stora katalog. För de spelandes skull
unnade vi väl stycket en längre framtid än
det under angifna omständigheter lärer kunna
!påräkna. Herr Dahlqvist, som innehar den
dubbla rollen af Sainte-Helene och Giovanni,
är en verklig Proteus. Hr Kinmansson, i egen-
skap af gammal galerslaf, förnekar icke sin er-
kända talang. Jemte fru Westerdahl (Marce-
line) och herr Sundberg (Etienne) framstår
mamsell Jacobson (Marcelines dotter) såsom
len värdig medspelerska och något mycket lof-
vande. Det är dock vanskligt att ställa unga
debutanters horoskop sedan det så många gån-
ger visat sig att de sällan i framtiden upp-
fylla hvad man vid början af deras uppträ-
Idande trott sig ha anledning vänta. Till det
yttre har m:ll Jacobson ett märkvärdigt tycke
af en europeiskt ryktbar konstnärinna, hvilken
vi ej behöfva nämna, då, för den som sett
dem båda, tycket är omisskänneligt; denna lik-
het bör för mamsell Jacobson vara af lycklig
Tbetydelse.