vallängderna, och att de för hela riket förtjena
att noga studeras när de blifvit färdiga.
Teater.
Grefve de Sainte- Helene, dram i 5 akter, af-
delade i 7 tablåer, af Desnoyer och Nus, fri
öfversättning från fransyskan; uppförd på Kgl.
teatern.
Det skulle vara intressant att veta, om de
från den franska scenen till den kongl. sven-
ska sednast öfverförda styckena tillkommit
före eller efter revolutionen. De tyckas hafva
till gemensäm politisk tendens att göra den
aflägsnaste tanka på en restauration motbju-
dande, genom frimställande af dess anhängare
i en förhatlig och föraktlig dager. Så hän-
tydde den Fualdeska brottmålsdramen på parti-
förbittringen mellan liberala (bonapartistiska
liberala!) och rojalister, och ett par af de sed-
nare framställdes såsom mördare ; så är i grefve
de St. Helene den gode konung Ludvig X VIII:s
gunstling en bedragare och skurk. )
Giovanni, den vedervärdige hjelten i det nu!
ifrågavarande dramat, är bekajad med alla sju
dödssynderna och nigra dertill. Han är en
lätting, en spelare, en tjuf, en drinkare, en
vällusting ... Han är feg men oförskämd, hat-!
full men krypande, afundsjuk på de godas och
dygdigas företräden, men högmodig öfver sin!
öfverlägsenhet i det som dåligt är. I
Frankrikes unga söner rusta sig gladeligen
alt marchera mot österrikarne — händelsen!
börjar under konsulatet; Giovanni spelar fåne
för att undgå konskriptionen. Man ömkar stac-
karn och ger honom penningar; han kastar
bort dem på rouletten. En arm qvinna anro-
par hans barmhertighet och han uppmanar;
henne hånande att arbeta; men då han upp-
täcker att qvinnan är vacker, öppnar han sin;
om penningarna slutna hand, omfattar hennes!
lif och frågar: ska vi dela? ... Han blir vittne
till ett samtal om en penningeaffär, för hvars
uppgörande de deri intresserade personerna!
icke valt lämpligare tid och ställe än mörkret!
och gatan; han hittar den till ett inbrott er-
forderliga dyrken bland några andra smeds-!
verktyg på samma gata; han stjäl de omtalta:
penningarne. Eftersatt af polisen tar tjufven!
sin tillflykt till just det hus, den våning och
den kammare, der verksakernas oskyldige egare
hade ingått. Denne kommer på galererna, men!
Giovanni räddar sig genom en skorsten. Gic-
vanni tänker bege sig till ett fremmande land!
med sin skatt; han går ombord på samma far-
tvg som skall föra den bestulne i något ärende;
till England. Medan denne embetsman, lig-!
ger och sofver på en bänk i kajutan, sitter!
Giovanni derstädes och berusar sig. Det ovä-
sen han för i sitt fylleri väcker medpassage-
raren. Då denne igenkänner sina papper i hans
händer och får honom i den falska peruken,
kastar sig äfventyraren hufvudstupa genom ka-
jutfönstret ut i hafvet; han har förut klättrat
som en ekorre (i skorstenen) — och nu vill
han också visa att han kan simma som en ut-
ter. Vi erfara att han efter återkomsten till
Frankrike begått en mängd lyckliga bedräge-
rier i skepnad af en abbe; när man slutligen
kommit honom på spåren hade han afkastat!
prestdrägten och sökt sig en beställning som
— fångvaktare. I denna egenskap snokar han
omkring i ett galerslafsfängelse, för sig med
mycken trygghet, men blir upptäckt och sla-
en i bojor. Nästa gång uppträder han som
likplundrare på ett slagfält; här öfverkommer
han en fallen officers uniform och antecknin-
ger. Han får det infallet att draga parti af
sin likhet med officeren genom att föreställa
hans person. Den fege, som hoppar till vid
smällen af ett skott, påtager en hjeltes kläder
och låter komplimentera sig såsom armens
räddare. I en följande tablå, efter restauratio-
nen, förnimma vi att den föregifne grefve St.
Helene är — konungens gunstling; H. M.
intresserar sig för att lyckliggöra honom med
en viss förtjusande frökens hand. Omsider rö
jer sig dock bedragaren genom att lystra till
anropet herr abbe! som han en gång oförmo-
dadt får höra från en buske.
Detta är historien om plåtslagarearbetaren
Giovanni, som usurperade öfversteplatsen vid
ett linieregemente under namn af grefve de
Sainte-Helene, men som just då han var på
vippen att blifva utnämnd till general snöpli-
gen förlorade namn, heder och värdighet. Skå-
despelet skall grunda sig på något som pas-
serat.
I bredd med Giovannis händelser framgå en
annan persons af mera älskvärdt intresse. Den
unge smedsarbetaren Etienne Renaud hade, li-
kasom Giovanni, stött på den öfvergifna qvin-
nan som bad om en allmosa åt sitt af hunger
döende barn. Etienne hade förgäfves sprungit
omkring till alla sina bekanta för att få en
skärf åt den arma; han påkallade medlidandet
hos den första person han mötte. Det var en
ädelsinnad man; enkan Marceline blef hjelpt.
Men Etienne hade haft så brådtom att komma
henne till bistånd, att han under vägen tappat
sina smedsverktyg; det var dessa Giovanni hit-
tade och som sedan ledde misstankarne om
stöld på Etienne och vållade hans ofärd. Den
tacksamma Marcelins, egentligen en grefvinna
Ad Herouville, besökte Etienne i fängelset och
utverkade någon mildring i hans belägenhet;
men strax derpå inträffade ett rymningstill-
fälle, hvarvid det troddes att Etienne kom om
lif och lefverne. Han hade dock räddat sig
och under ett antaget namn tjent sig upp till
löjtnant vid gamla kejserliga gardet. Afskedad
vid restaurationen ville han finna sak med
lyeksökarne hos den nya regimen. Då han
sålunda kom i vägen för St. Helenes planer
försökte denne störta honom genom att förråda
hans hemlighet från galererna, men den falske
grefven blef i samma ögonblick sjelf demaske-
rad och Etienne fick njuta all möjlig upprättelse;
brännmärket på hans axel öfverskyldes af ewt
ordenstecken på hans bröst.
Ibland likt och olikt som denna pjes inne-
håller är ifven ett sielfmaordsförsök medelst os.