stone icke omedelbart. Vapenstyrkan och diplomatien tjena blott att gifva den mera eftertryck; men det egentliga stridsfältet är handelns och tndustriens; och för att vinna framgång på detta, ser man begge makterna söka förstora sitt anhang så vidt som möjligt i Tyskland äfven bland sjelfva folket. Men såsom medel för värfningen af detta slags anhängare, nödgas begge anlita tidningspressen, och låta det konstitutionella och representativa systemets fana svaja; medan på ingendera sidan någonting uraktlåtes att äfven vinna de konservativa, medelst stora armåer, belägringstillstånd och kamarillor; ministrarne spela under tiden de oundvikliga konstitutionella rollerna. Preussens syfte med tre-konunga-förbundet är för öfrigt kommerciellt, i vida större mån än politiskt. Det nya förbundet är tydligen ämnadt att öfverbjuda Preussens äldre skapelse, tullföreningen, om det icke genast kan efterträda den. Första steget härtill är införlifvandet af de nordvestra staterna i det nya förbundet, i stället för att de icke deltagit i Tullföreningen, utan bildat en förening för sig sjelfva. Den sistnämnda är redan bruten, genom Hamburgs och Mectlenburgs deltagande i tre-konunga-förbundet. Kabinettet i Potsdam inser härvid fullkomligt att det icke kan förmå de nordvestra tyska staterna att allmänt biträda det nya förbundet, utan med vilkor af ansenliga nedsätltningar i den ännu gällande Tullföreningens gemensamma tariff och stora eftergifter åt handelsfriheten. Men de ansenliga stater söderut, inom hvilka prohibitifinteresset är öfvervägande, såsom Bäjern och Wärtemberg, måste nödvändigt vågra sitt samtycke till nyssnämnda medgifvanden, oaktadt exemplet af Hannovers industriella förkofran under de flere år denna stat hyllat friare handelsåsigter än Tullföreningen, förordar samma åsigter onv:isskännligt, när man jemför Hannovers industriella framsteg med Sachsens, nästan stillastående eller återskridande industri, under; tullföreningens hägn. Om Hannover för ögonblicket begynt få betänkligheter emot tre-konunga-förbundet, så har detta skett af fruktan! att det nya förbundet kunde åsyfta en fortsättning, under annat namn, af tullföreningen, och således kunna indraga Hannover i dennas! mera prohibitiva system. Preussen kan, kort sagdt, icke vinna hela det mnordvestra Tyskland obetingadt för sitt nya förbund, utan full-; ständigt antagande a! handelsfriheten. Men å andra sidan kan Tullföreningen ej heller upphöra ännu; den är afslutad och gällande till år 1851. För att ändå nu genast komma ifrån detta hinder, som Wiärtemberg och Bäjern na-: turligtvis kunna och skola åberopa, återstår, för Preussen icke annan utväg, än den — som! sannolikt vidtages — att sluta en separat handelsunion med de nordvestra tyska staterna. Sker åter detta, så är brytningen med Österrike uppenbar, likasom undergången af alla 0-1 sterrikes planer. p suprematien. Ty det nya, keommerciella separatförbundet skulle icke blott genast ansluta hela det nordvestra Tyskland; till Preussen, utan innen kort nödga Bijern och Wärtemberg att medfölja. Stadnade de nämligen, under sådana förändringar rundtomkring dem, qvar vid de österrikiska prohibitif-. åsigterna, så skulle de få Österrikes egna manufakturer till medtäflare och nödgas betala den höga österrikiska tariffen för alla konsumtionsartiklar; hvilket åter icke skulle kunna länge stå tillsamman hvarken med deras finaner eller deras invånares trefnad. Preussen! inser detta, och har ej heller någenting emat att Bäijern, att Wärtemberg, ja, icke en gång; att Sachsen vägrar att ingå i de norra staternas förbund, för någon tid, samt genom egna försök lär sig riktigt känna skilnaden emellan kommerciella förbindelser med Österrike och med Preussen, Osterrike har sökt hindra denna nya preussiska plan, genom anlitande af allmänna tänkesättet och låter derföre några skiekliga statsekonomer fylla Wienerbladen dagligen med förslager, skäl och exempel i motsatt syftning. Wiens statsekonomer söka nu intala tyskarne , att om de, som redan befinna sig i tullföreningen, blott hålla fast vid denmna och icke ll lyssna till några förespeglingar om förmånerna af fri handel eller nedsättning i tullen, så skall: Österrike småningom nedsätta sin ännu långt högre tulltaxa, till närmare likhet med tull: föreningens. I fyra år, heter det, måste olikheten ännu qvarstå; i fyra följande kan en ; ansenlig rabatt ske, i fyra följanle en ännu å C I y a t d ansenligare, och så allt vidare, hvaremot tullföreningen kunde höja sin tariff något litet, tills fullkomlig öfverensstämmelse vore uppnådd. Sedan vore hela Tyskland förenadt med Österrike, under samma prohitiva hägn för den gemensamma tyska näringsfliten. Fördjupadt i skuld, kan Österrikes statskassa ej undvara de höga tullsatserna, oaktadt allt hvad folket kunde vinna dervid. Preussen har deremot den finaneiella friheten att kunna uppoffra nå-lä got af sina tullinkomster, för vinnandet af politisk öfvervigt. Begge stå sålunda midtemot hvarandra, både i syften och förmåga. Österrike har i detta handelskrig blott Bäjern och Wärtemberg på sin sida, men dessa, jemte dess eget så högt industriella Böhmen, utgöra dock fruktansvärda bundsförvandter. Preussen har redan försäkrat sig om Baden, Nassau, Storhertigdömet, Hertigdömena och Kurfurstendömet Hessen, Brunsvik, Mecklen-b burg och Hansestäderna. Endast konungarne if! Sachsen och Hannover hyser ännu betänkligt eter. !! Stridens utgång kan lätt förutses på de re-IP dan nämnda grunderna; men det blir alltid in-f tressant att se huru den föres. sl Åttnnen—— — Lt b