länge författningar finnas, hvarigenom dels ett för
landet vigtigare näringsfång hindras i sin utveckling
af för vida utsträckt omsorg för ett underordnadt,
och dels utländningen har tillfälle att i Sverige för-
skaffa sig och utrusta fartyg på lindrigare vilkor,
än vi kunna dem åt oss sjelfve åstadkomma, skall
aldrig svenska handelsflottan ernå den fullkomlighet,
hvartill landets inre resurser i öfrigt erbjuda alla
med:l, icke ens täfla med utländningens, utan: all-
tid för den ligga under; hvilket på alla de närin-
gar, hvaraf landets. materiella välstånd är beroende,
så menligt inverkande förhållande dock icke borde
äga rum.
Då undertecknade skeppsredare i Götheborg nu
våga hos E. K. M. i underdånighet göra förnyad
framställning i detta hänseende, tro vi oss, för att
visa, det tillverkarne af segelduk, segel och tågvirke,
hafva, för sina näringars bestånd och förkofran, huf-
vadsakligast att tillförse sig måttlig tull å de för
dem erforderliga råämnen, eller tullfri införsel deraf,
men icke något att frukta af tullens upphäfvande å
nämnda varor, såsom skeppsförnödenheter, utifrån
inkomne, och att just iakttagandet häraf i norska
tull-lagstiftningen egentligen medverkat till norska
handelsflottans stora företräde framför den svenska,
äfvensom att denna icke kan påräkna hvarken för-
kofran eller möjlighet att täfla med utländska na-
tioner, med mindre svenska. skeppsrederierna hugnas
med enahanda förmåner som dem, hvilka blifvit ut-
ländningar medgifne för de fartyg, som de låta i
Sverige bygga, eller der tillhandla sig, endast böra
i korthet åberopa hvad -Kgl. Kommerskollegium, i
anledaing af åtskilliga .segelduks-, segels- och tåg-
verks-tillverkares anmärkningar emot vår förra an-
sökning, uti sitt till E. K. M. den 26. April 1847
afgifna utlåtande, underdånigt yttrat och ådagalagt,
nemligen:
Att svenska handelsflottan, som undergått en nä-
stan oafbruten minskning från år 4826 till och med
år 1836, och under det följande fått någon tillökning
i landtmän tillhörige fartyg, från och med 1838, då
flere lättnader för införseln af skeppsförnöden-
heter medgåfvos, till och med år 1842, erhållit en
tillvext af mer än 25,000 läster, då lästetalet utgjort
92,061, men deremot år 4837 endast 66,739.
Att tillverkningen af segelduk, som år 18535, då
införseln deraf ännu varit förbjuden, utgjort endast
omkring 231,000 alnar, sedermera år 1842 stigit till
5335,000 alnar.
Att förhållandet med tågvirke varit sådant, att
år 1838, då det blifvit till införsel tillåtet, funnits
47 fabriker med 341 arbetare, men redan 18415, en-
ligt inkomne uppgifter, 28 fabriker med 399 arbetare.n
Att lästetalet af svenska fartyg väl på de sednare
åren stigit; men tillökningen deri icke varit så stor,
som t. ex. för norrska fartyg, hvilkas drägtighet år
4895 utgjort 87,808 kommersläster, men år 41844
uppgått till 116,748 sådane läster, oberäknade 360
fiskefartyg, på hvilka 21927 man varit sysselsatte.
Att en stor del af dessa fartyg användes i sjöfarten
till och ifrån Sverige, dit år 1845 ankommit 41039
norrska fartyg af 83,371 lästers drägtighet, och häri-
från afgått 1043 om 86,378 läster. Atttillökningen
af norrska sjöfarten till och ifrån Sverige på 9 år
uppgått till nära 75 proc. och isynnerhet varit högst
betydlig under sistnämnda år, då värdet af de med
norrska fartyg härifrån utförde varor, i jemförelse
med föregående året, stigit till 452 proc.; hvilken
utomordentliga tillväxt väl till någon del kunde här-
ledas från tillfälliga orsaker; men det betydliga an-
tal norrska fartyg, som vanligen användes för utför-
seln af svenska produkter, visade dock, att fraktför-
tjenst äfven under nuvarande förhållanden icke skulle
saknas för en mängd nya svenska fartyg, om dessa
kunde utrustas och segla för billigt pris.
Att vid bestämmandet af införselsafgifter den å-
sigt i allmänhet gjort sig gällande, att dessa icke
böra åläggas, eller åtminstone utsättas tillett ganska
lågt belopp för sådane varor, som äro nödvändiga
för vigtiga inhemska näringar, alt, efter denna
grundsats, dt ansetts origtigt att belasta redskap,
machiaer och råvaror, som inom landet förädlas, och
hvaraf införseln således ger tillfälle tillarbetsförtjenst,
med en betungad införselsafgift. Att ett likartadt
förhållande eger rum med de för fartygsutrustning
erforderlige inventarier, hvilka derföre böra betraktas
på helt annat sätt, än vanliga konsumtionsartiklar.
Att det visserligen utgör en fördel, om dessa inven-
tarier kunna tillverkas för godt pris inom landet;
men om de, till skydd för en inhemsk tillverkning
bestämda tullafgifterne skulle hindra utvecklingen af
en annan näringsgren, och om skeppsbyggeriet och
sjöfarten skulle kunna blifva lidande på den för rep-
slageriernes och segelduksfabrikernes tillverkningar
bestämde skyddstull, det utan tvifvel bör tagas i
noggrannt öfvervägande, huruvida de förre eller de
sednare äro af största vigt för landet, gifva syssel-
sättning åt de fleste af dess innebyggare och mest
bidraga till det allmänna välståndets förökande.
Att likväl de repslagerier och segelduksfabriker,
som här i landet blifvit anlagda med beräkning på
skydd mot utländsk medtäflan, icke böra lemnas utan
behörigt afseende, synnerligen den större vid Jonse-
red nära Götheborg inrättade utmärkta segelduksfa-
briken. Men då ett icke obetydligt belopp af denna
fabriks tillverkning årligen kunde utföras, och då
det i allmänhet ansågs af vigt, att tågvirket tillver-
kas på ett ställe, der köparen har tillfälle att se be-
skaffenheten af det använda råämnet, borde en gan-
ska låg skyddstull vara tillräcklig, att försäkra dessa
näringars bestånd inom landet. Att de uppgifter
om kostnaden, som kongl. kollegium i enskild väg
erhållit, väl icke voro fullt öfverensstämmande med
hvarandra, men syntes ådagalägga, att tågvirke och
segelduk af god beskaffenhet kunna tillverkas i Sveri-
ge för ett pris, som äfven med den måttligaste tull
borde utestänga främmande medtäflare, särdeles om
råämnet hampa fick inkomma utan afgift: på grund
af hvilket allt kongl. kollegium särdeles i afseende
på nödvändigheten att bereda en större tillgång på
fartyg, för utförseln af svenska produkter, i under-
dånighet tillstyrkte, att hampa och vissa metaller,
för sådana manufakturtverks behof, som tillverka
bleck och spik för fartygs förhydning måtte få tull-
fritt till riket införas, och att restitutioner af 95
procent af tullumgälderne för inventarier till nybygg-
de fartyg skulle ökas till 75 procent.
Hvarjemte vi, till stöd för vår talan, torde under-
dånigst få fösta E. K. Maj:ts nådiga uppmärksamhet
å hvad uti ofvannämnde anmärkningar, afgifne af
Stockholms fabrikanter och biträdde af de härvarande,
blifvit vitsordade, dels att tågverke, segel och segel-
duk kunde här i landet åstadkommas till fullt ut
lika godt pris och lika god qvalitt, som utrikes, hvil-
ket förhållande de ville specielt till ziffran :ådaga-
lägga, genom bevis, som ej kunde jäfvas, och dels
det faktum, att svensk segelduk exporterades till
icke obetydliga qvantiteter och just till länder, dit
rysk segelduk infördes, hvilket allt torde bevisa att
någon skyddstull för dessa artiklar är öfverflödig.
(Forte Y