slutligen, på den mäktiga familjen Orsinis föranstaltande, blifvit mördad. Hans namn gör numera intet särdeles intryck. Friaren och hans vän blifva snöpligt afvisade af de ärelystna Campirealerna, hvilka genom en förbindelse med Orsinerna ämna stärka sitt anseende: Helena skulle utgöra ena länken i denna förening. Men Giulio svär att bon skall tillhöra honom, och Ranuctio lofvar: jag skall hjelpa honom, jag. I det följande förekommer månget drag af den tappre gamle soldatens sjelfuppoffrande tillgifvenhet. Det är ännu en person som intresserar sig för vår hjelte — en efter utseendet obetydlig gubbe, som går lutad mot en krycka och hostar mycket; men hans namn är Montalto, kardinal Montalto. Han ger några goda vinkar åt Giulio, som för öfrigt äfven har slumpen till bundsförvandt. Utmanas han af Fabio Campireali, skjuter denne bom; skickas mördare i hans spår, går han fri för deras kulor och dolkar. Under grefvarne Campirealis ögon och omgifven af deras spioner för han förklädd sin brud till altaret; en hemlighetsfull munk, pater Anselmo, liksom uppstår ur grafven och förenar de älskande, hvarpå de åter skiljas, för att afvakta bättre tider. Ett år anses hafva förflutit. Helenas far, som icke tror på hennes giftermål med Giulio, framhärdar i sitt beslut att förena henne med en Orsini. Annars skall hon blifva Christi brud. Afven det sednare alternativet gick ut på att offra henne åt Orsinerna; ty abbedissan i klostret Castro, der Helena skall inneslutas, tillhör deras familj. Klostret Castro — hu! Hvilka rysliga mysterier man tänker sig inom dess dystra murar! Framhviska icke de tysta cellerna förfärliga förtroenden, höras ej lefvande suckar från likhvalfven? Fru abbedissan är en sträng fru, som osedd utdelar grymma befallningar och mot hvars domar ingen appell eger rum. Ja, 0 0 — rr ÖR D OA FR Ö AA AA sjelfva kardinal Montalto, som för våra älskan-r des skull infunnit sig i klostret, håller hon sedan en månad i fångenskap, just under samma tid konklaven är samlad för att anställa påfveval efter hans helighet Gregorius XIII. Det ser mörkt ut för kardinalens ärelystnad, när han vankar inom klostergallerna; det ser mörkt ut för Giulios kärlek, när han med fara för sitt lif skyndat till den älskades befrielse, men finner sin unga brud på den svarta båren ... Men den histeriska sanningen fordrar, att kardinal Montalto blir påfve; och hvad den vackra aflidna beträffar, kan man gerna tro på en uppståndelse, när hjeltinnan i ett drama lagt sig att dö så tidigt som i akten näst före den sista. Helena vaknar således vid sin Giulios klagan men blott för att ställas inför inqvisitionstribunalet. Nu är det hennes mor grefvinnans tur att taga verksam del i händelserna; hon hade förut blott haft rollen af den unga flickans förtrogna och hennes svaga förebedjerska hos den stränge maken och fadren. (Han, likasom sonen Fabio, har under tiden afträdt från scenen.) Grefvinnan strör ut guld med fulla händer för att leda påfvevalet efter kardinal Montaltes önskan, så skall nog han rädda Helena, Giulio gör sig till ledare af ett folkupplopp, som skall påskynda valförrättningens gång. altos nederlag, men tjugu förkunna hans triumf. g Den uppretade folkströmmen brusar mot in-js: qvisitionspalatset, guvernören tror att folket 0. fordrar ett offer, den till bålet dömda Helena ;o han vill gifva befallning om ögonblickligt verk-b ställande af hennes dom... P I detsamma dånar ett skott från Sankt Anb gelos borg... och ännu ett... Kardinal Montalto ger sig icke tid att räkna 4 de öfriga, utan bortkastar sin krycka och rä-! tar upp sig i sin fulla längd. Och hans blickar ljunga och hans röst är fruktansvärd som åskan, hvilken Sixtus V, enligt en samtidas yttrande, vid sina tillfällen liknade. Nu ve öfver de lastbara och brottsliga, de må dölja sig i Orsinernas palatser eller i klostret Castros mörka skrymslor! Men väl de idla och dygdiga! Giulio och Helena falla till den helige fadrens fötter; Sixtus förnyar den välsignelse han i pater Anselmos skepnad en sång läst öfver sina skyddlingar. Omdömet om förevarande skådespel utfaller högst fördelaktigt. Karaktererna gifva upphöjning åt hvarandra, händelserna länka sig väl iillsammans och deras mängd håller intresset nästan oafbrutet fä gsladt. Förfat arne hafva vegagnat scenens flesta ressurser i effektväg, ;å att hvarje åskådare, ehuru skiljaktis smacen är, här torde finna något att applådera. Den förstäldt ointresserade och blygsamme, nen intrigante, men herrsklystne kardinal Montilto kan knappt sjelf hafva spelat sin roll bättre in herr Torslow gör det. Ranuccio, den amle krigsbussen, tapper, trohjertad och hunoristisk, har fått en lycklig representant i ar Stjernström. Giulios varma lidelser åter sifvas med styrka och sanning af hr Kinmanon. Mamsell Torslow, som hittilldags i allnänhet pi ett temlisen obemärkt sätt återgif-in vit sina partier, har flera vackra momenter s De om Helena; under hennes snillrika mors led-fa ling bör man hoppas en fromtid för dennam inga debutant. Skapar icke fru Torslow en!? arakter af grefvinnans mindre konseqvent ge-lto iomtänkta parti, af en personlighet sammansat ful f försagdhet och energi? Hr Swartz deremot, M : om annars visat tecken till kärlek för sin konst ra, nen i egenskap af Fabio Campireali ådagalägde er mera stelhet än stolthet, och likgiltighet stället för brinnande hat, borde något när ätt2 sig efter sin far grefve Björkman-Campiser ealis föredöme; så mycket i anmärkningsväg.As Herr Robergs nya dekorationer äro mycket ån ackra — i första akten den herrliga ruinen, na not hvilken Giulios hydda lutar sig, och iNy jerde akten ett grafkor, der månstrålen leker 7 å förgängelsens sorgliga bilder. Melodramerna af herr Ahlström lämpa sig ullkomligt till handlingen och sjelfva ouveryren vid första representationen — ouvertyen till Don Juan — vwvar väl aonad att oifva oci Ne g ( Il f E FA pr —J3 S MA MA pt Cr mr ts jet oo 2 vt ER a Sö JT PR Ett skott skulle vara tecknet till Mont-X be 0 O( (MS NV fa å D. di 1 ha fa ba Ti lic qv fa 10 H gi H ni föl