slutligen, på den mäktiga familjen Orsinis för-
anstaltande, blifvit mördad.
Hans namn gör numera intet särdeles in-
tryck. Friaren och hans vän blifva snöpligt
afvisade af de ärelystna Campirealerna, hvilka
genom en förbindelse med Orsinerna ämna
stärka sitt anseende: Helena skulle utgöra ena
länken i denna förening. Men Giulio svär att
bon skall tillhöra honom, och Ranuctio lofvar:
jag skall hjelpa honom, jag. I det följande fö-
rekommer månget drag af den tappre gamle
soldatens sjelfuppoffrande tillgifvenhet.
Det är ännu en person som intresserar sig
för vår hjelte — en efter utseendet obetydlig
gubbe, som går lutad mot en krycka och ho-
star mycket; men hans namn är Montalto,
kardinal Montalto. Han ger några goda vinkar
åt Giulio, som för öfrigt äfven har slumpen
till bundsförvandt. Utmanas han af Fabio
Campireali, skjuter denne bom; skickas mör-
dare i hans spår, går han fri för deras kulor
och dolkar. Under grefvarne Campirealis ögon
och omgifven af deras spioner för han förklädd
sin brud till altaret; en hemlighetsfull munk,
pater Anselmo, liksom uppstår ur grafven och
förenar de älskande, hvarpå de åter skiljas, för
att afvakta bättre tider.
Ett år anses hafva förflutit. Helenas far,
som icke tror på hennes giftermål med Giulio,
framhärdar i sitt beslut att förena henne med
en Orsini. Annars skall hon blifva Christi
brud. Afven det sednare alternativet gick ut
på att offra henne åt Orsinerna; ty abbedissan
i klostret Castro, der Helena skall inneslutas,
tillhör deras familj.
Klostret Castro — hu! Hvilka rysliga my-
sterier man tänker sig inom dess dystra mu-
rar! Framhviska icke de tysta cellerna förfär-
liga förtroenden, höras ej lefvande suckar från
likhvalfven? Fru abbedissan är en sträng fru,
som osedd utdelar grymma befallningar och
mot hvars domar ingen appell eger rum. Ja,
0 0 — rr ÖR D OA FR Ö AA AA
sjelfva kardinal Montalto, som för våra älskan-r
des skull infunnit sig i klostret, håller hon
sedan en månad i fångenskap, just under sam-
ma tid konklaven är samlad för att anställa
påfveval efter hans helighet Gregorius XIII.
Det ser mörkt ut för kardinalens ärelystnad,
när han vankar inom klostergallerna; det ser
mörkt ut för Giulios kärlek, när han med
fara för sitt lif skyndat till den älskades be-
frielse, men finner sin unga brud på den svarta
båren ... Men den histeriska sanningen for-
drar, att kardinal Montalto blir påfve; och
hvad den vackra aflidna beträffar, kan man
gerna tro på en uppståndelse, när hjeltinnan i
ett drama lagt sig att dö så tidigt som i ak-
ten näst före den sista.
Helena vaknar således vid sin Giulios kla-
gan men blott för att ställas inför inqvisitions-
tribunalet. Nu är det hennes mor grefvinnans
tur att taga verksam del i händelserna; hon
hade förut blott haft rollen af den unga flic-
kans förtrogna och hennes svaga förebedjerska
hos den stränge maken och fadren. (Han, lika-
som sonen Fabio, har under tiden afträdt från
scenen.) Grefvinnan strör ut guld med fulla
händer för att leda påfvevalet efter kardinal
Montaltes önskan, så skall nog han rädda He-
lena, Giulio gör sig till ledare af ett folkupp-
lopp, som skall påskynda valförrättningens
gång.
altos nederlag, men tjugu förkunna hans triumf. g
Den uppretade folkströmmen brusar mot in-js:
qvisitionspalatset, guvernören tror att folket 0.
fordrar ett offer, den till bålet dömda Helena ;o
han vill gifva befallning om ögonblickligt verk-b
ställande af hennes dom... P
I detsamma dånar ett skott från Sankt An- b
gelos borg... och ännu ett...
Kardinal Montalto ger sig icke tid att räkna 4
de öfriga, utan bortkastar sin krycka och rä-!
tar upp sig i sin fulla längd. Och hans blickar
ljunga och hans röst är fruktansvärd som
åskan, hvilken Sixtus V, enligt en samtidas
yttrande, vid sina tillfällen liknade.
Nu ve öfver de lastbara och brottsliga, de
må dölja sig i Orsinernas palatser eller i klo-
stret Castros mörka skrymslor! Men väl de
idla och dygdiga! Giulio och Helena falla till
den helige fadrens fötter; Sixtus förnyar den
välsignelse han i pater Anselmos skepnad en
sång läst öfver sina skyddlingar.
Omdömet om förevarande skådespel utfaller
högst fördelaktigt. Karaktererna gifva upphöj-
ning åt hvarandra, händelserna länka sig väl
iillsammans och deras mängd håller intresset
nästan oafbrutet fä gsladt. Förfat arne hafva
vegagnat scenens flesta ressurser i effektväg,
;å att hvarje åskådare, ehuru skiljaktis sma-
cen är, här torde finna något att applådera.
Den förstäldt ointresserade och blygsamme,
nen intrigante, men herrsklystne kardinal Mont-
ilto kan knappt sjelf hafva spelat sin roll bättre
in herr Torslow gör det. Ranuccio, den
amle krigsbussen, tapper, trohjertad och hu-
noristisk, har fått en lycklig representant i
ar Stjernström. Giulios varma lidelser åter
sifvas med styrka och sanning af hr Kinman-
on. Mamsell Torslow, som hittilldags i all-
nänhet pi ett temlisen obemärkt sätt återgif-in
vit sina partier, har flera vackra momenter s - De
om Helena; under hennes snillrika mors led-fa
ling bör man hoppas en fromtid för dennam
inga debutant. Skapar icke fru Torslow en!?
arakter af grefvinnans mindre konseqvent ge-lto
iomtänkta parti, af en personlighet sammansat ful
f försagdhet och energi? Hr Swartz deremot, M :
om annars visat tecken till kärlek för sin konst ra,
nen i egenskap af Fabio Campireali ådagaläg- de
er mera stelhet än stolthet, och likgiltighet
stället för brinnande hat, borde något när
ätt2 sig efter sin far grefve Björkman-Campi- ser
ealis föredöme; så mycket i anmärkningsväg.As
Herr Robergs nya dekorationer äro mycket ån
ackra — i första akten den herrliga ruinen, na
not hvilken Giulios hydda lutar sig, och iNy
jerde akten ett grafkor, der månstrålen leker 7
å förgängelsens sorgliga bilder.
Melodramerna af herr Ahlström lämpa sig
ullkomligt till handlingen och sjelfva ouver-
yren vid första representationen — ouverty-
en till Don Juan — vwvar väl aonad att oifva
oci
Ne
g
(
Il
f
E
FA - pr
—J3 S MA MA pt
Cr mr ts jet
oo 2 vt ER
a Sö JT PR
Ett skott skulle vara tecknet till Mont-X
be
0
O(
(MS
NV
fa
å
D.
di
1
ha
fa
ba
Ti
lic
qv
fa
10
H
gi
H
ni
föl