Klostret Castro, skådespel i 5 akter och 7 tablåer af Dinaux och Gustave Lemoine; uppfördt å Mindre teatern. Händelsen föregår i Kyrkostaten, de sista åren af Gregorius den trettondes pontifikat. Under denne piåfves svaga regering var landet ett uppgifvet gärde för stråtröfvare och banditer; de utgjorde ordentliga band, som ofta togos i sold af de stridiga partierna bland adeln och det högre presterskapet. De fräckaste våldsamheter föröfvades ostraffadt; palatser, byar och köpingar Plundrades; rättvisans tjenare blefvo utkastade genom fönsterna, påfvens legoknektar och banditerna voro de bästa vänner i verlden ..... Den unge målaren Giulio hade inrättat sig en atelier i en skön ruin ej långt från grefvarne Campirealis slott. Mellan siraterna kring en altartafla, den han varit sysselsatt att renovera, hade han kastat några ömma blickar på en vacker bedjerska, bon hade blickat på honom igen; de hade suckat, de hade haft möten, de hade brefvexlat med hvarandra — han, äfventyraren af obekant härkomst, och hon, den ädle grefve Campirealis dotter. Giulios smygvägar kring slottet hafva omsider blifvit bemärkta, grefven och hans son tänka med ens göra slut på den hemliga kärlekshandeln genom att tillfoga den rme älskaren en dödlig skymf. De infinna sig i bans usla hydda, han fröjdar sig åt denna ära; men de stolta ädlingarne kasta guld för den fattige konstnärens fötter på det han må kunna köpa sig en ny tröja tills det nästa gång faller honom in att promenera under Helena Campirealis fönster. Giulio, förtvifl d öfver skymfen, gör ett språng för att krossa sig bland ruinerna på hvilka han uppslagit sina bopålar; men i detta ögonblick uppträder kapten Ranuceio, en af salig Don Juans af Österrike vapenbröder och vän till Giulios okände far, Den unge sjelfspillingen störtar ichans famn och är sålunda räddad för den gången, Kopien Ranureio älskar att se vår bjelte