Kollegium framhärdar c.
Litteratur.
Törnrosens Bok. Imperial-Oktaf-Upplaga.
Andra Delen. (På S. Magnus förlag.)
(Songes. Lifvets hjelp. Gianera. Mylhopoiesis.
Minnesfest den 1 April; Sviavigamal, Hå-
tuna saya, Sigtuna saga, Valtuna saga, O-
densala saga. Den sansade Kritiken.)
(Slut från gårdagsbl.)
Men för att icke inveckla oss sjelfva i hr
Hugos antiqvariska frågor, stadna wi här,
och bifoga såsom slutcitation det förutnämnda
fragmentet af
Sviavigamal.
Här begynnes om Odens ankomst till den svenska
norden.
Oden hade längesedan ledsnat vid Asien och dess
innevånare, Asarne. Han längtade bhjertligen till
Europa; ja, han önskade flyttå dit mad hustru och
barn ifrån Mäotiska träsket, der han befann sig.
Redan som liten hade han läst i geografien om de
Europeiska länderna, och insett, att den Skandina-
viska norden var den glesast befolkade. Detta hade
alltid sedan legat för honom, emedan han tydligen
fann, att han der för sig och sina efterkommande
skulle få bästa rum. Man har velat utsprida, att
Oden reste från Asien af rädsla för Romarne, och
att han vek undan för Pompeji annalkande härar.
detta är ogrundadt; ty Oden var en hjelte, som slog
sina fiender, segrade oupphörligt, och aldrig flydde
för någon. Men han var ända ifrån barndomen ett
stort snille; derföre ledsnade han vid Asarne, ju
mera han lärde känna dem, och så for han. Man
kan väl ock begripa hurudant det måtte vara att
bo vid Möäotiska träsket.
Oden kunde, som bekant är, skåda i framtiden,
lika väl som i det förflutna. Han var stadd i mag-
netisk sömn, när han gjorde detta; han blundade i
begge fallen, men var clairvoyant icke i följd af ma-
nipulation, utan af en naturligen och på frisk väg
uppkommen magnetism. Skillnaden var endast, att
när han ville skåda i det förflutna, lade han sig på
magen; men när han såg in i framtiden låg han
på rygg. Emedan han tydligt skådade allt hvad
som framdeles tilldrog sig, kunde han äfven med
stor lätthet läsa alla böcker, som i kommande tider
skrefvos; och det roade honom i synnerhet att i
dem läsa om sig sjelf. Af allt tyckte Oden dock
mest om Sturlesons Heims Kringla; och det föll så
en dag en stark lust på honom, att ställa sin lef-
nad efter den. Han studerade den derför mycket:
och denna historia utgör förnämsta orsaken, hvar-
för han for utaf från Mäotiska träsket till Mälarens
mynning, dit han eljest ej hade stort skäl att be-
gifva sig, men nu nödvändigt ville in. Såsom siare
i framtiden, hade han ock beskådat många i nyare
dagar ukomna chartverk, och i Åkerlands atlas
tydligen sett hvar rakaste vägen gick till vår nord.
Men han hade fattat en sådan smak för Sturleson,
att han cj efterfrågade Åkerland. Häraf orsaken,
hvarföre han på sin resa från Svarta hafvet tog en
sådan krokväg genom Polen, ända ned till Donau
och sedan upp genom Tyskland, åt Holstein, öfver
Stora och Lilla Bält, Fyen och såvidare; i stället att
han kunnat helt kort fara genom Ryssland nordvest
ut, och ifrån Revelska bugten sätta sig öfver till
Mälarens mynning, dit han nödvändigt skulle.
Också beslöt han på sin resa från Asien taga
med sig jemt de personer, som Sturleson och andra
sagor förtälja; så att det måtte gå ihop. Han hade
likväl emot den förstnämnde historieskrifvaren, att
allt för litet och kort berättas om Odens egna hän-
delser; hvarföre ban föresatte sig, att under sina
färder upplefva långt flera äfventyr än historien
nämner, samt att, när han en gång kom till Sve-
rige, hafva mycket roligare der, än det vanligen be-
skrifves. .
Oden var en lång, skön, stark man i sina bästa
dagar, emellan trettio och fyratio år. Hans söner
voro ungefär vid samma ålder, sköna och förträff-
liga äfven de. Sin gemål, Frig, lemnade han första
gången han reste, qvar i Asgård. Han skickade
likväl efter henne sedan; och när hon kom till
Sverige, var hon så fager man nånsin kunde be-
gära. Utom sina närmaste slägtingar, hade Oden
med sig en god vän, Njord, af Vanafolket, som egde
tvenne ståtliga barn, Frey och Freya.
. Just vid den tid Oden var tillreds att bryta upp,
låg han en dag och inhemtade åtskilliga nyare hi-
storiska arbeten, hvaraf han förnam, att hans hem-
vist Asgård, eller Asahofvet, såsom det ock hette,
lämpligen med sitt namn slog in med den sedan
så ryktbara ochvälkända staden Asof vid Mäotiska
sjöns nordöstra invik. Detta förtjuste honom så, att
han befallde alla sina qvarlemnade taga och för-
lägga Asahofvets boningar just på den platsen vid
sjön, så att när en gång ruiner uppstode efter dem,
läget måtte fullkomligen öfverensstämma mot Asofs.
Deremot tyckte han icke om att vara den vise Di-
cenaus hos konung Borobista, eller förnöja sig så
länge i Ungern, som han såg många skribenter
antyda. Han betänkte allt hvad som förestod ho-
nom att uträtta i Sverige; han ville icke komma
dit som en bräcklig guhbe; och han dröjde der-
före icke längre på sin resa genom medlersta Eu-
ropa, än som oumgängligen behöfdes för att stifta
nägra riken här och der. Han fann härvid stun-
dom omak nog, och kände ofta en leda vid det
o2ödiga; men han ansåg sig ändock ej böra omfara
dessa inrättningar, på det att historien måtte slå in.
Han egde ingen son, som hette Beldegg; men eme-
din han skulle hafva en sådan, tog han en man, gal
honom det namnet, och satte honom till konung i
Sachsen, på det att ifrån honom måtte kunna bär-