FKA fa kanta pjes Henrik och Pernillen. — TÅ rt Litteratur. Törnrosens Bok. Imperial-Oktaf-Upplaga. Åndra Delen. (På S. Magnus förlag.) (Songes. Lifvets hjelp. Gianera. Mylhopoiesis. Minnesfest den 1 April; Sviavigamal, Håtuna saga, Sigluna saga, Valtuna saga, Odensala saga. Den sansade Kritiken.) (Forts. från gårdagsbl.) Omedelbart eiter de tre böckerna om Lfvets Hjelp — hvardera med sina nio kapitel — följer ett annat religiöst stycke, men af helt olika slag; ochså framställes det icke såsom föredraget af Richard Furumo sjelf, utan af den unge Frans Löwenstjerna, en fosforistisk svärmare för medeltidens ideer, men för dessas verkligt vackra och fromma sidor. Hade all fosforism varit sådan som hans, så skulle den sannolikt vunnit vänner, med få undantag, och möjligen medfört de vådor, som befarades under sektensrhetsigaste tid, såväl för politiken som statsreligionen; men hvilka numera så försvunnit, att hvar och en blott med ett småleende ser tillbaka på de farhågor, som någon tid rådde i det afseendet. Stycket är en spanskt-portugisisk legend, kallad Gianera, och sluter sig i sin syftning ganska nära till de sista kapitlen af Furumos föregående afhandling, i hvilken bönens kraft antydes; Gianera ger i legendstil ett omedelbart exempel på denna kraft, liknande det i den -bekanta antika legenden om Kleobis och Biton. Men med den kristna legenden om Gianera förenar sig här på ett öfverraskande enkelt sätt en annan legend — en legendarisk förklaring af den i katolska länderna så allmänna seden, att landtfolket på en viss vårdag drifver sina husdjur förbi en kyrkport, der en. prest, vanligen en Augustinermunk, står i ordning att välsigna dem för den instundande betestiden. Det för mången protestant löjliga i detta bruk skulle försvinna, om man finge antaga, att den med legenden om Gianera förenade fromma legenden om Augustino innehölle en bland katolikerna gällande redogörelse för denna sed. Ofvergången från den helt enkelt berättande legenden -till den symboliserande och mythiska ligger nära nog; i anordningen af Törnrosens bok röjer sig derföre icke något språng, då man ser legenden om Gianera efterträdas af en mythisk sagokrets. Den utgörs af tre sagor under det gemensamma namnet Mythopoiesis. Ordet Mythpoesi tyckes författaren väl kunnat nyttjas, i stället för den urgrekiska titeln; men då det är den gamle hofmarskalken Hugo Löwenstjerna sjelf, hvilken uppträder som föredragande af de här ifrågavarande sagorna, så skulle förf. låtit hr Hugo falla ur sin bekanta roll af språkvurm, om hr Hugo tillåtits att modernisera sin grekiska. Det tillhör likaledes hr Hugos lynne, att när så passar sig, eller icke, falla in i vidlyftiga antiqvariska och linguistiska räsonnementer; också detta drag saknas icke heller här. Men Törnrösbokförf. har i hr Hugos utflygter denna gången, och serdeles i Richard Furumos erinringar dervid, beredt sig tillfälle till en estetisk redovisning för mythen i allmänhet; en undersökning, som ej tycks oförtjent af uppmärksamhet hos de icke så få bland våra vitterhetsälskare och vitterhetsidkare, hvilka ännu i våra dagar gerna vilja tänka sig någonting symboliskt, mythiskt och äfven mystiskt, såsom den egentliga blomman af skaldekonsten. Ref. tror sig derföre icke böra uraktlåta tillfället, att genom några utdrag ur hrr Hugos och Richards diskussioner söka göra de derunder framställda estetiska grundsatserna allmännare bekanta. Richard Furumo är påtagligen ingen vän af mythpoesi i vår tid, och hans domslut i den vägen kan anses så mycket mer opartiskt, som Törnrosförfattarens tre mythpoetiska legender härvid få sjelfva sitta emellan, och träffas icke mindre af förkastelsedomen, än alla andra af samma slag. För att — säger hr Hugo — nalkas närmare till det jag borde och ville yttra, måste jag meddela min akademi huru orätt, huru onekligen obilligt det förekommer mig, att jag, som likväl stiftat akade-l mien, ingen enda gång ännu sjelf föredragit några ordentliga stycken, af mig sjelf och för egen del, inför mina älskade vänner och glada samfundsmedlemmar. Jag bar tänkt godtgöra mitt fel under Richard Furumos frånvaro. Men jag har dessutom ett skäl till, att för mina vänner föredraga hvad jag har att berätta dem, hellre nu, än då Richard är närvarande, ehuru jag visst icke kan säga att jag all-): deles fruktar honom. Men förhållandet är, att mina saker hafva en så väsendtlig olikhet emot hans, att — ja, med få ord, jag är färdig att tillstå hans och mtl tillhöra tvenne särskilda slags bildningscykler. Men denna tanke leder mig till framställningen af något, som förtjenar en hel akademis uppmärksamhet. Man drömmer ofta innan man vaknar. På samma sätt gilves det ock före poesiens vakna (friska och färdiga) tillstånd, ett föregående, hvarunder konsten ej vill eller icke förmår taga sjelfva verkligheten, sidan denna är, poetiskt; utan i stället skapar sig sköna fantomer, i hvilka, endast, en möjlighet