FKA fa
kanta pjes Henrik och Pernillen.
—
TÅ rt
Litteratur.
Törnrosens Bok. Imperial-Oktaf-Upplaga.
Åndra Delen. (På S. Magnus förlag.)
(Songes. Lifvets hjelp. Gianera. Mylhopoiesis.
Minnesfest den 1 April; Sviavigamal, Hå-
tuna saga, Sigluna saga, Valtuna saga, O-
densala saga. Den sansade Kritiken.)
(Forts. från gårdagsbl.)
Omedelbart eiter de tre böckerna om Lf-
vets Hjelp — hvardera med sina nio kapitel —
följer ett annat religiöst stycke, men af helt
olika slag; ochså framställes det icke såsom
föredraget af Richard Furumo sjelf, utan af
den unge Frans Löwenstjerna, en fosforistisk
svärmare för medeltidens ideer, men för des-
sas verkligt vackra och fromma sidor. Hade
all fosforism varit sådan som hans, så skulle
den sannolikt vunnit vänner, med få undan-
tag, och möjligen medfört de vådor, som be-
farades under sektensrhetsigaste tid, såväl för po-
litiken som statsreligionen; men hvilka nu-
mera så försvunnit, att hvar och en blott med
ett småleende ser tillbaka på de farhågor, som
någon tid rådde i det afseendet. Stycket är
en spanskt-portugisisk legend, kallad Gianera,
och sluter sig i sin syftning ganska nära till
de sista kapitlen af Furumos föregående af-
handling, i hvilken bönens kraft antydes; Gia-
nera ger i legendstil ett omedelbart exempel
på denna kraft, liknande det i den -be-
kanta antika legenden om Kleobis och Bi-
ton. Men med den kristna legenden om Gia-
nera förenar sig här på ett öfverraskande en-
kelt sätt en annan legend — en legendarisk
förklaring af den i katolska länderna så all-
männa seden, att landtfolket på en viss vår-
dag drifver sina husdjur förbi en kyrkport,
der en. prest, vanligen en Augustinermunk,
står i ordning att välsigna dem för den in-
stundande betestiden. Det för mången prote-
stant löjliga i detta bruk skulle försvinna, om
man finge antaga, att den med legenden om
Gianera förenade fromma legenden om Augu-
stino innehölle en bland katolikerna gällande
redogörelse för denna sed.
Ofvergången från den helt enkelt berättande
legenden -till den symboliserande och mythiska
ligger nära nog; i anordningen af Törnrosens
bok röjer sig derföre icke något språng, då
man ser legenden om Gianera efterträdas af
en mythisk sagokrets. Den utgörs af tre sagor
under det gemensamma namnet Mythopoiesis.
Ordet Mythpoesi tyckes författaren väl kun-
nat nyttjas, i stället för den urgrekiska ti-
teln; men då det är den gamle hofmarskalken
Hugo Löwenstjerna sjelf, hvilken uppträder
som föredragande af de här ifrågavarande sa-
gorna, så skulle förf. låtit hr Hugo falla ur
sin bekanta roll af språkvurm, om hr Hugo
tillåtits att modernisera sin grekiska. Det till-
hör likaledes hr Hugos lynne, att när så pas-
sar sig, eller icke, falla in i vidlyftiga antiqva-
riska och linguistiska räsonnementer; också
detta drag saknas icke heller här. Men Törn-
rösbokförf. har i hr Hugos utflygter denna
gången, och serdeles i Richard Furumos erin-
ringar dervid, beredt sig tillfälle till en este-
tisk redovisning för mythen i allmänhet; en
undersökning, som ej tycks oförtjent af upp-
märksamhet hos de icke så få bland våra vit-
terhetsälskare och vitterhetsidkare, hvilka ännu
i våra dagar gerna vilja tänka sig någonting
symboliskt, mythiskt och äfven mystiskt, så-
som den egentliga blomman af skaldekonsten.
Ref. tror sig derföre icke böra uraktlåta till-
fället, att genom några utdrag ur hrr Hugos
och Richards diskussioner söka göra de der-
under framställda estetiska grundsatserna allmän-
nare bekanta. Richard Furumo är påtagligen
ingen vän af mythpoesi i vår tid, och hans
domslut i den vägen kan anses så mycket mer
opartiskt, som Törnrosförfattarens tre myth-
poetiska legender härvid få sjelfva sitta emel-
lan, och träffas icke mindre af förkastelsedo-
men, än alla andra af samma slag.
För att — säger hr Hugo — nalkas närmare
till det jag borde och ville yttra, måste jag meddela
min akademi huru orätt, huru onekligen obilligt det
förekommer mig, att jag, som likväl stiftat akade-l
mien, ingen enda gång ännu sjelf föredragit några
ordentliga stycken, af mig sjelf och för egen del, in-
för mina älskade vänner och glada samfundsmed-
lemmar. Jag bar tänkt godtgöra mitt fel under Ri-
chard Furumos frånvaro. Men jag har dessutom ett
skäl till, att för mina vänner föredraga hvad jag har
att berätta dem, hellre nu, än då Richard är när-
varande, ehuru jag visst icke kan säga att jag all-):
deles fruktar honom. Men förhållandet är, att mina
saker hafva en så väsendtlig olikhet emot hans, att
— ja, med få ord, jag är färdig att tillstå hans
och mtl tillhöra tvenne särskilda slags bildnings-
cykler. Men denna tanke leder mig till framställ-
ningen af något, som förtjenar en hel akademis upp-
märksamhet.
Man drömmer ofta innan man vaknar. På sam-
ma sätt gilves det ock före poesiens vakna (friska
och färdiga) tillstånd, ett föregående, hvarunder kon-
sten ej vill eller icke förmår taga sjelfva verklighe-
ten, sidan denna är, poetiskt; utan i stället skapar
sig sköna fantomer, i hvilka, endast, en möjlighet