nas något sätt, hvarpå man kunde spara; ty räntan besparingens materiela uttryck, var afskaffad. Folket skulle blifva slaget med slöhet och lamhet, t) den naturliga driften, att arbeta för mera än det allernärmaste målet, var hämmad, en bom var satt för utvecklingen, och man skulle lefva under intrycket af en ofrivillig känsla af att verldens sista dag var för handen. Ingen skulle pålägga sig offer, ingen neka sig njutningar, som våra förfäder gjor! före oss; man skulle tillfredsställa alla drifter i de! närvarande och i ögonblicket; ty samhällets författning och lagar pekade ju icke på någon framtid. 1 sanning, om icke räntan existerade, måste man upp: finna den. Låtom oss derföre uppgifva slika luftiga planer och tänka på verkligheten, samt hvad der med sam: bällets verkliga förhållanden förnuftigtvis kan uträttas. Härtill räknar jag först och främst, att man söker tillvägabringa en bättre fördelning af skatter och utgifter och samtidigt dermed stärker och tryggar kapita!et, så att det törs våga sig fram, söka användning och utbjuda sig mot möjligast låg hyra (ränta). Man har på sednare tider högligen misskänt kapitalet, ja, till och med kallat det aristokratiskt, — kapitalet. demokratiens verksammaste agent, som har nedbrutit så mången träldom och störtat så många aristokratier. Blott när man förföljer det och injagar det fruktan, blir det aristokratikt! Men det är åtskilnad mellan en loyal skatt på kapitalet och ett försök att döda det. — Dernäst genomförandet af den princip, att enhvar arbetare, som deltar i ett företag, erhåller, utom sin dagspenning, en proportionerad del af vinsten, att hns fribot, goda vilja och fördel knytes fast till den han biträder eller tjenar. Slutligen vissa kreditanstalter, hvarom jag icke kan hafva äran att vidlyftigare samtala med er denna gång. Men var öfvertygad om, att hela uppgiften består i att slå en bred, stark bro emellan kapitalet och proletariatet, så att talrika skaror proletärer hvarje dag kunna draga öfver på andra sidan. — At