(Införes på begäran.) Vördsammaste anmälan! Såsom följd af trenne till missväxt gränsande svags skördar har tillståndet inom denna socken blifvi nog beklagansvärdt. Här äro många fattige och brödlöse. Men det är icke blott bröd, utan äfver utvägar till erhållande af utsäde för ett kommande år, som saknas. Det kan tyckas, avt de många gods åren, som före dessa nu sist förflutna följt på hvar. andra, skulle, om icke hafva fyllt förrådshusen, likväl lemnat tillfällen till en besparing, som åtminstone bordt kunna trotsa några missväxtår. Dock har icke förhållandet varit så. I allmänhet bafva nybyggen härstädes små åkrar af mycket inskränkt vidd, hvartill orsaken förnämligast ligger uti jordens stenbundna beskaffenhet, som gör dess uppbrytning svår, och då den dessutom är mycket mager, samt måhända den mest otacksamma i hela Lappmarken, torde deraf lätt kunna slutas till dess efkastning, som alltid blifvit ringa, ty efter afräkning af hvad till föda måst konsumeras, har hos de fleste öfverskottet knapt utgjort mera, än nödigt utsäde, och om ibland somlige äfven någon behållning kunnat vinnas, har dock densamma efter de misslyckade skördarne dessa sednare åren endast varit tillräcklig till uppfyllandet af deras egna behof, utan att nu blifva någon hjelpkälla för andra fattiga och behöfvande. All utsigt till undsättning synes således inom socken för dessa fattiga och behöfvande stängd, då dess bättre lottade medlemmar, som hafva nog att bekymras för sin egen bergning, icke heller mägta försörja dem, hvilket gör deras ställning mycket brydsam och betänklig. Och det är denna brydsamma ställning, i hvilken många härstädes befinna sig, som pu nödgat mig att vädja till allmänna välgörenheten med ödmjuk anhållan att få af den kristliga kärleken motse något bidrag till lindring af de nödlidandes tryckande behof. Icke utan blygsamhet framträder jag med denna anhållan; men då känslan af medlidande för dessa af fattigdom tryckta likar förbjuder mig att stillatigande höra deras klagan, dristar jag det, öfvertygad, att kristliga rmmedmenniskor icke fåfängt skola anropas. Det ädelmod, som hittills så mången, gång varit tillgängligt för nöden, som så ofta utbredt glädje i fattigdomens och behofvets hyddor, har väl ännu icke tröttnat — ännu skall det väl, lifvadt af den kristliga kärleken, öppna en välgörande hand, och räcka hjelp åt den lidande. Jag tror det, jag hoppas det, och i detta hopp vänder jag mig till eder, som blifvit hugnade med bättre skördar, och alltså kunnen utan saknad umbära något af det goda Försynen tilldelat eder. Ädle medmenniskor! Offren en skärf åt denna socknens fattiga och behöfvande, den må blifva aldrig så liten. Flere sådane sammanlagde skola femna rik anledning till fägnad och tacksamhet, samt åstadkomma en stor välsignelse, De bidrag, som kunna försträckas, torde benäget insändas till hr landshöfdingen och riddaren Gustaf Montgomery i Umeå, som godhetsfullt lofvat dem emottaga och redovisa. Fredrika den 3 November 1849. Cosrao GRÖNLUND. Pastor i Fredrika Lappmarks försämling af Westerbottens län och Hernösandsstift. TT Tre TT