(Införes på begäran.)
Vördsammaste anmälan!
Såsom följd af trenne till missväxt gränsande svags
skördar har tillståndet inom denna socken blifvi
nog beklagansvärdt. Här äro många fattige och
brödlöse. Men det är icke blott bröd, utan äfver
utvägar till erhållande af utsäde för ett kommande
år, som saknas. Det kan tyckas, avt de många gods
åren, som före dessa nu sist förflutna följt på hvar.
andra, skulle, om icke hafva fyllt förrådshusen, lik-
väl lemnat tillfällen till en besparing, som åtmin-
stone bordt kunna trotsa några missväxtår. Dock har
icke förhållandet varit så. I allmänhet bafva ny-
byggen härstädes små åkrar af mycket inskränkt
vidd, hvartill orsaken förnämligast ligger uti jordens
stenbundna beskaffenhet, som gör dess uppbrytning
svår, och då den dessutom är mycket mager, samt
måhända den mest otacksamma i hela Lappmarken,
torde deraf lätt kunna slutas till dess efkastning,
som alltid blifvit ringa, ty efter afräkning af hvad
till föda måst konsumeras, har hos de fleste öfver-
skottet knapt utgjort mera, än nödigt utsäde, och
om ibland somlige äfven någon behållning kunnat
vinnas, har dock densamma efter de misslyckade
skördarne dessa sednare åren endast varit tillräcklig
till uppfyllandet af deras egna behof, utan att nu
blifva någon hjelpkälla för andra fattiga och behöf-
vande. All utsigt till undsättning synes således inom
socken för dessa fattiga och behöfvande stängd, då
dess bättre lottade medlemmar, som hafva nog att
bekymras för sin egen bergning, icke heller mägta
försörja dem, hvilket gör deras ställning mycket
brydsam och betänklig. Och det är denna brydsam-
ma ställning, i hvilken många härstädes befinna sig,
som pu nödgat mig att vädja till allmänna välgö-
renheten med ödmjuk anhållan att få af den krist-
liga kärleken motse något bidrag till lindring af de
nödlidandes tryckande behof. Icke utan blygsamhet
framträder jag med denna anhållan; men då känslan
af medlidande för dessa af fattigdom tryckta likar
förbjuder mig att stillatigande höra deras klagan,
dristar jag det, öfvertygad, att kristliga rmmedmenni-
skor icke fåfängt skola anropas. Det ädelmod, som
hittills så mången, gång varit tillgängligt för nöden,
som så ofta utbredt glädje i fattigdomens och be-
hofvets hyddor, har väl ännu icke tröttnat — ännu
skall det väl, lifvadt af den kristliga kärleken, öppna
en välgörande hand, och räcka hjelp åt den lidande.
Jag tror det, jag hoppas det, och i detta hopp vän-
der jag mig till eder, som blifvit hugnade med bättre
skördar, och alltså kunnen utan saknad umbära nå-
got af det goda Försynen tilldelat eder. Ädle med-
menniskor! Offren en skärf åt denna socknens fat-
tiga och behöfvande, den må blifva aldrig så liten.
Flere sådane sammanlagde skola femna rik anledning
till fägnad och tacksamhet, samt åstadkomma en stor
välsignelse,
De bidrag, som kunna försträckas, torde benäget
insändas till hr landshöfdingen och riddaren Gustaf
Montgomery i Umeå, som godhetsfullt lofvat dem
emottaga och redovisa. Fredrika den 3 November
1849. Cosrao GRÖNLUND.
Pastor i Fredrika Lappmarks försämling
af Westerbottens län och Hernösandsstift.
TT Tre TT