ger ihop hvad jag har radat upp, så får man unge.
fär den näpna summan nittiosex stycken, derest jag
icke missräknar mig. Det är sant, sex eller sju a!
dem äro så korta, att de stundom blott utgöra ett
blad, cirka; men många äro af en försvarlig längd.
Ett rykte säger, att dessutom ett antal läroböcker i
mathematik och språk skola hafva flutit ur samma
bleckhorn och sanddosa. Jag vet väl, att de till för-
fattare sägas bära ett lika namn; men, att de skulle
vara af samma person, vill jag till mensklighetens
heder betvifla, såsom orimligt. Dessa läroböcker —
sju eller åtta till antalet — påstår man till större
delen hafva lyckats: äro de då verkligen af samma
hand, som alla de förut uppräknade fantasispelen,
så tillkännagifva de desto mera, och till överflöd,
författarens omoraliska ståndpunkt; emedan de sä-
kert varit något lukrativa, och följaktligen blifvit
örfattade af egoistiskt motiv. Likasom ingen rätt
storartad auktor skrifver för att läsas, lagar han
också framför allt, att penningeförtjenst, denna ne-
drighet, icke åtföljer hans skriftställerl. Hvilken hö-
gre embetsman vill väl, jemte sitt arbete för staten
och kyrkan, halva inkomster? Han föraktar dem,
han vill icke veta af dem: och likaså det rätta snil
let i vetenskap och konst; det vill icke lefva. En
man af hög ande kröner sin ära genom att söka
vara så skuldsatt som möjligt: han har finkänsla
nog, att sentera det ensidiga och småaktiga uti att
hjelpa sig sjelf: hans vänner biträda honom derföre
i allt och hvartenda: fäderneslandet inser slutligen
sin pligt att en gång betala hans skulder och föda
den förevigades afföda: med ett ord, han lefver och
dör som man bör. Men motsatsen af sådant se vi
hos den författare, hvarom här blifvit taladt. Han
berättas väl icke befinna sig uti en särdeles lysande
ekonorai, men ega föga skulder, eller inga. Jag frå-
gar hvad ett dylikt förhållande innebär? Har han
då ärft förmögenhet? Nej. Har han någonsin be-
kommit publikt understöd? Nej. Har han lefvat
ensam? Nej; han har, påstås det med säkerhet, va-
rit gift, väl icke ifrån födelsen, men åtminstone så
längt tillbaka som man hört talas om honom. Far
han lefvat uselt och snålt? Dock icke fullkomligt,
säger man. Han har då varit en arbetsmask, som
vecka ut och vecka in fäktat från morgon till qväll,
och större delen af nätterna? Nej; man hör konom
som oftast hafva varit på resor, promenader, rörlig
fot, och sällan hemma. Jag har till och med hört
folk påstå, att han skall bruka lägga sig tidigt om
aftnarne; men i stället likväl stiga desto senare upp.
Det må vara. Jag öfverlemnar då åt tänkaren att
rimma huru, när och hvarest han skrifvit det han
skrifvit? ... Men denna merniska har burit slaf-
bördor, och skrattat. År sådant rätt? Också sva-
Tar jag för, att ingen skall gråta öfver honom; ty
man hånar menskligheten, då man en id står upp-
rätt der man gerast borde stupa. Neg faller också
han, derom är ingen fråga. Jag skal icke se derpå
utan nöje, och ej taga stenarne ifrån dem, som vilja
kasta dem på en omenniska. Ty jag bekänner, att
jag älskar ej en ordning, som är utom ordningen.
Hvar träffa vi här de paroxysmer, som tillhöra en
skald? Hvar det stora hjerta, som icke får Tum i
bröstet, utan med tiden kan blifva en anevrism?
Hvar den etheriska helsa och de hemorrhoider, som
utgöra snillets vilkor och följe? Men, för att icke
förlora mig, återkommer jag til de beryktade pro-
dukternas antal. Skelle vi sammanlägga de pro-
blematiska åtta läroböckerna med de förut uppräk-
nade nittiosex styckena, efter man misstänker att de
kommit från samma hand, så uppstår summan hun-
drafyra. Hvad säger herrskapet?,
(Forts. följer.)