jemnt?... Men haf den godheten att besinna
min ställning; om jag nu lemnade ert barn i
edra armar, skulle jag utan tvifvel emottagas
som segrare, men i morgon skulle jag bortja-
gas såsom en slaf... Jag älskar er för myc-
ket att begå ett dylikt fel; jag har segrarens
rättigheter och jag skall ej frånträda dem...
Fordrar ni ännu ett bevis? Se här... läs
detta bref från den store konstnärn, som; må-
lat er mans porträtt... se der, madame, läs,
och märk datum, den är för en af de första
dagarne i Juli 1833... Läs
Grefvinnan tvekade några ögonblick. Men
modrens ädla nyfikenhet kom henne att glömma
qvinnans värdighet. Hon tog brefvet och läste:
Till herr Octavien dOropega.
Min herre!
Efter er önskan, har jag hemma hos mig,
på några timmar slutat porträttet af den sköna
ngrefvinnans tjusande dotter; ni skall finna det
nträffande, hoppas jag. Jag har ej förlorat nå-
gon tid, ty ni reser i dag. Ni skall med hög
pröst säga till den lyckliga modren, att jag ej
fått de bref hon mig tillskrifvit, om hon skrif-
pvit till mig. Framför till henne mina öd-
pmjuka helsningar.
Ni sätter er i resvagnen vid Sigismunds
torg klockan 7 i afton. Der möter jag er en
halftimma före er afresa. Jag skall vänta er
vid gallerverket kring statyen, och jag skall
lemna er den lilla Hortensias porträtt.
Tusen vänskapsförsäkringar,
W xÄ )
Hvilket förfärligt qval! sade den unga qvin-
nan, i det hon sänkte handen i sitt knä. Derpå
tillade hon med slocknande röst, utan att se
på Fabiano:
Och hvar är detta porträtt? Hvar är det?
Se här, madamex, sade sicilianaren, i det
ban öfverlemnade det med en behaglig gest.
Hortensia tog porträttet, och den bestörtning
hon erfor, aflockade ej hennes flämtande bröst
ett enda ljud; men hennes ansigte strålade af
en omätlig glädje, en glädje, som Rachel bort
känna vid sina barns uppståndelse.
Hon reste sig lifligt; hög i sin kärlek, glömde