bon allt, stället, scenen, timman, och de tvenne
stormande passionerna kring henne, och den
olycksfulla hand som gjorde henne denna gåfva.
Hon fördjupade sig i betraktande af den äl-
skade bilden, slösade på den sina smekningar,
sina leenden, sina tårar, sin sublima hänförelse,
alla modershjertats skatter; hennes ansigte tyck-
tes återspegla serafernas eldiga hbänryckning,
allt dödligt hos henne försvann, hennes ögons
bimmelska låga krönte hennes panna såsom en
himmelsk strålkrans; hon hade flyttat från jor-
den, hon bebodde paradiset.
Fabiano betraktade henne med demoniska
blickar; han liknade Lucifer, beredande sig att
fresta Evas svaghet. Angående det andra vitt-
net till denna scen, så hade han uppnått detta
våldsamma tillstånd af nervös öfverretning, då
kraften att tänka öfverger hjernan. De Mersanes
bade genomgått alla de rörande afdelningarne
i denna dram, och dukade under för denna
påtryckning af motsatta skakningar, som böjde
och uppreste honom såsom det träd, som är
utsatt för alla vindens vexlingar. Grefvinnan
Hortensia, äfven utmattad af så många rörel-
ser och känslor, återtog sin plats i den fåtölj
hon nyss lemnat, utan att ett enda ögonblick
vända sina ögon från den dyra bild, som log
mot sin mor.
Grefve Fabiano nalkades heuue med långsam-
ma och lätta steg; han antog en mild röst,
men som likväl kom den unga qvinnan att darra,
som om hon blifvit upprörd af en dröm:
Madamep, sade han, jag är mycket förvånad
öfver en sak i detta ögonblick :i alla edra ut-
brott af glädje, för öfrigt så naturliga hos en
mor, bland alla dessa ädla känslor som röra sig
inom er, och som hänföra mig, är jag förvå-
nad att ej höra ett enda ord af erkänsla mot
mig. Det tycks mig åtminstone att jag förtje-
nar ett leende af den mor hvars dotter jag räddat.
I mån som Fabiano talade uppnådde hans
röst, genom omärkliga grader, uttrycket af stic-
kande ironi och ökad vrede. Grefvinnan Hor-
tensia betraktade sin fruktansvärde fiende, och
hon kunde ej misstaga sig på den eldige sici-
lianarens afsigt.