lertid, att den danska tidningens sammandrag innefattar flere oriktiga uttryck, och anse oss derföre böra återgifva det ifrågavarande stycket af presidentens tal sådant det förekommer i Le Siecle för den 12 dennes. Det lydde så: Förbättringar improviseras icke; de äro en frukt af föregående. Likt sjelfva menniskoslägtet hafva de en slägtledning (filiation), som tillåter oss att mäta utsträckningen af det möjliga framåtskridandet och skilja det från utopierna. Gifvom således icke mnäring åt toma förhoppningar, utan låtom försöka uppfylla alla dem som det är förnuftigt att åtaga sig: låtom oss genom våra handlingar visa en ständig omsorg för. folkets intressen; låtom oss realisera, till förmån för dem som arbeta, denna filantropiska önskan om en större ande! i afkastningen och en mera tryggad framtid. Då j, vid återkomsten till edra departementer, befinnen eder bland edra arbetare, så styrken dem i goda tänkesätt, i förnuftiga maximer, och genom att utöfva den rättvisa, som ersätter hvar och en efter deras arbete, lindren deras lidanden och gören deras ställning bättre. Sägen dem, att makten eldas af tvenne lika lifliga känslor: kärleken till det rätta och viijan att bekämpa villfarelsen och lögnen. Uti detta tal finner man uttryckt den vackra och riktiga tankan, att det är de förmögnares skyldighet att gifva en rättvis och tryggande lön åt dem som med sitt arbete bidraga till deras utkomst. Det är en moralisk regel, som äfven bör göra sig gällande till undanrödjande af de hinder, hvarmed prohibitiva lagar trycka på dena obemediade, samt såsom en erinran mot för mycken liknö dhet mot dem, som lida nöd uian eget förvållande. Men huru en sådan i sig sjelf berömvärd och nödvändig mo ralisk och politisk regel äfven kan missförstås och leda till villfarelse finner man straxt derefter a? ett annat ställe i Folkets röst, der det heter : Vi hafva aldrig velat borttaga rätten att tillegna sig sociala produkter, och skola ej heller framgent motsäga en sådan rätt. Vi hafva endast velat borttaga makten att genom detta tillegnande göra sig till herre öfver andras arbete, och denna makt skola. vi äfven fortfarande bestrida. Likaså hafva vi ej heller någonsin motsogt nyttan af arbetets fördelning. Vi hafva blott påstått, att i sammanhang dermed äfven bör följa en fördelning af vinsten, på det icke, såsom hitintills varit fallet, förläggaren ensam skall taga hela förtjensten, medan den, som verkställer det tunga fysiska arbetet, knappast erhåller så mycket, att han derpå kan lifnära sig. Ty detta både är och blir i evighet en himmelskriande orättvisa, som vi derföre äfven tänka att bekämpa; och för att afbjelpa den, tro vi ej heller nå gon anuvan hjelp finnas, än att inrätta lagarne så, att förmögenheten småvingom sprides, och allt vidare hopande deraf på enskilda händer göres omöjligt. Hafvudsatsen eller det positiva i detta stycke är, såsom man ser, ingenting annat än den id, som föresväfvat de bekante Louis Blanc och Victor Considgrant, angående en sådan organisatiox af arbetet genom lag, att alla arbetare, som äro sysselsatta i och för ett visst företag, skulle taga vinsten af detsamma. Nu. kan ingenting vara önskvärdare, än om asso: ciationer fritt bilda sig för sådana ändamål. Men att tro sådant kunna ske genom formliga författningar är en beklagansvärd villfarelse hos Louis Blanc, en man med talangfull penna men klena begrepp om naturlagarne för arbetet. Förvillelsen består egentligen deri, att desse herrar icke inse eller komma ihåg, att hela samhället är ett socialt bolag, der hvar och en tager en viss del i vinsten å produktionen, uti betalningen för det arbete eller de materialier han tillskjuter till densamma. Dessa andelar kunna vara obilliga mot den ena och till stor fördel för den andre af deltagarne deri, men detta kan, der frihet existerar, ej reglera sig i stort på annat sätt, än af förhållandet mellan tillgång och efterfrågan af arbete, eller genom tillfället att på andra håll använda egna krafter. Så förstå dock icke den falska socialismens anhängare saken. De vilja som sagdt är med all gewalt hafva det så inrättadt, att allt skall gå i bolag äfven om hvad man kan kalla sjelfva spekulationerna. Vi vilje ej tala om den omöjligheten att tillvägabringa detta, som skulle härröra af den naturliga regeln, att den som skall hafva andel i vinsten af en Spekulation om den lyckas, äfven måste ikläda sig andel i förlusten om den misslyckas, hvilket vilkor den falska socialismen likväl helt och hållet glömmer. Vi vilje blott med ett par exempel bedja att få visa, huru overkställbara dessa utopier äro, om man äfven af uppriktigt hjerta ville försöka att tillämpa dem. Föreställom oss t. ex., att en köpman i Stockholm betingat sig af en possessionat eller köpman i Malmö ett parti spanmål, i tanka att här upplägga den på spekulation. När -denna spanmål kommer hit till bron, skall den lossas och magasineras. Köpmannen tingar härti!l ett antal spanmålsbärare, men desse, som hafva läst den ofvannämnda tiraden i Folkets Röst om nödvändigheten af en pfördelning af vinsten,, säga: Vi gå icke åstad, om vi ej, utom så och så många skillingar på tunnan, äfven försäkras om en andel i hvad herr grosshandlaren kan förtjena på spekulationen. Nåväl: låt vara att köpmannen skulle lofva dem det! — men nu tillkommer någon omständighet, som gör det nödigt att påskynda lossningen, och dertill använda dubbelt så många spanmålsbärare; — dessa tillkomna hafva samma anspråk som de förre, och härisenom