lertid, att den danska tidningens sammandrag
innefattar flere oriktiga uttryck, och anse oss
derföre böra återgifva det ifrågavarande stycket
af presidentens tal sådant det förekommer i
Le Siecle för den 12 dennes. Det lydde så:
Förbättringar improviseras icke; de äro en frukt
af föregående. Likt sjelfva menniskoslägtet hafva de
en slägtledning (filiation), som tillåter oss att mäta
utsträckningen af det möjliga framåtskridandet och
skilja det från utopierna. Gifvom således icke mnä-
ring åt toma förhoppningar, utan låtom försöka upp-
fylla alla dem som det är förnuftigt att åtaga sig:
låtom oss genom våra handlingar visa en ständig
omsorg för. folkets intressen; låtom oss realisera, till
förmån för dem som arbeta, denna filantropiska ön-
skan om en större ande! i afkastningen och en mera
tryggad framtid.
Då j, vid återkomsten till edra departementer,
befinnen eder bland edra arbetare, så styrken dem i
goda tänkesätt, i förnuftiga maximer, och genom att
utöfva den rättvisa, som ersätter hvar och en efter
deras arbete, lindren deras lidanden och gören deras
ställning bättre. Sägen dem, att makten eldas af
tvenne lika lifliga känslor: kärleken till det rätta
och viijan att bekämpa villfarelsen och lögnen.
Uti detta tal finner man uttryckt den vackra
och riktiga tankan, att det är de förmögnares
skyldighet att gifva en rättvis och tryggande
lön åt dem som med sitt arbete bidraga till
deras utkomst. Det är en moralisk regel, som
äfven bör göra sig gällande till undanrödjande
af de hinder, hvarmed prohibitiva lagar trycka
på dena obemediade, samt såsom en erinran
mot för mycken liknö dhet mot dem, som lida
nöd uian eget förvållande. Men huru en så-
dan i sig sjelf berömvärd och nödvändig mo
ralisk och politisk regel äfven kan missförstås
och leda till villfarelse finner man straxt der-
efter a? ett annat ställe i Folkets röst, der det
heter :
Vi hafva aldrig velat borttaga rätten att tillegna
sig sociala produkter, och skola ej heller framgent
motsäga en sådan rätt. Vi hafva endast velat bort-
taga makten att genom detta tillegnande göra sig
till herre öfver andras arbete, och denna makt skola.
vi äfven fortfarande bestrida. Likaså hafva vi ej
heller någonsin motsogt nyttan af arbetets fördel-
ning. Vi hafva blott påstått, att i sammanhang der-
med äfven bör följa en fördelning af vinsten, på
det icke, såsom hitintills varit fallet, förläggaren en-
sam skall taga hela förtjensten, medan den, som
verkställer det tunga fysiska arbetet, knappast er-
håller så mycket, att han derpå kan lifnära sig.
Ty detta både är och blir i evighet en himmelskri-
ande orättvisa, som vi derföre äfven tänka att be-
kämpa; och för att afbjelpa den, tro vi ej heller nå
gon anuvan hjelp finnas, än att inrätta lagarne så,
att förmögenheten småvingom sprides, och allt vi-
dare hopande deraf på enskilda händer göres
omöjligt.
Hafvudsatsen eller det positiva i detta stycke
är, såsom man ser, ingenting annat än den id,
som föresväfvat de bekante Louis Blanc och
Victor Considgrant, angående en sådan orga-
nisatiox af arbetet genom lag, att alla arbe-
tare, som äro sysselsatta i och för ett visst
företag, skulle taga vinsten af detsamma. Nu.
kan ingenting vara önskvärdare, än om asso:
ciationer fritt bilda sig för sådana ändamål.
Men att tro sådant kunna ske genom formliga
författningar är en beklagansvärd villfarelse
hos Louis Blanc, en man med talangfull penna
men klena begrepp om naturlagarne för arbe-
tet. Förvillelsen består egentligen deri, att
desse herrar icke inse eller komma ihåg, att
hela samhället är ett socialt bolag, der hvar
och en tager en viss del i vinsten å produk-
tionen, uti betalningen för det arbete eller de
materialier han tillskjuter till densamma. Dessa
andelar kunna vara obilliga mot den ena och
till stor fördel för den andre af deltagarne deri,
men detta kan, der frihet existerar, ej reglera
sig i stort på annat sätt, än af förhållandet
mellan tillgång och efterfrågan af arbete, eller
genom tillfället att på andra håll använda egna
krafter.
Så förstå dock icke den falska socialismens
anhängare saken. De vilja som sagdt är med
all gewalt hafva det så inrättadt, att allt skall
gå i bolag äfven om hvad man kan kalla sjelfva
spekulationerna. Vi vilje ej tala om den omöj-
ligheten att tillvägabringa detta, som skulle
härröra af den naturliga regeln, att den som
skall hafva andel i vinsten af en Spekulation
om den lyckas, äfven måste ikläda sig andel i
förlusten om den misslyckas, hvilket vilkor
den falska socialismen likväl helt och hållet
glömmer. Vi vilje blott med ett par exempel
bedja att få visa, huru overkställbara dessa
utopier äro, om man äfven af uppriktigt hjerta
ville försöka att tillämpa dem.
Föreställom oss t. ex., att en köpman i
Stockholm betingat sig af en possessionat eller
köpman i Malmö ett parti spanmål, i tanka
att här upplägga den på spekulation. När
-denna spanmål kommer hit till bron, skall den
lossas och magasineras. Köpmannen tingar
härti!l ett antal spanmålsbärare, men desse,
som hafva läst den ofvannämnda tiraden i
Folkets Röst om nödvändigheten af en pför-
delning af vinsten,, säga: Vi gå icke åstad,
om vi ej, utom så och så många skillingar på
tunnan, äfven försäkras om en andel i hvad
herr grosshandlaren kan förtjena på spekula-
tionen. Nåväl: låt vara att köpmannen skulle
lofva dem det! — men nu tillkommer någon
omständighet, som gör det nödigt att påskynda
lossningen, och dertill använda dubbelt så
många spanmålsbärare; — dessa tillkomna hafva
samma anspråk som de förre, och härisenom