sig och lemnar derföre sin tjenst, söker att blifva skattskrifven i socken såsom arbetare; men kommunen vägrar sådant och B blifver derföre, så vida han ej vill låta skrifva sig som dräng hos någon annan, hvilket har sin olägenhet, emedan, om den så kallade husbonden vill, han lagligen eger rättighet att få B till tjenstgöring hos sig inställd, upptagen såsom — försvarslös. Såsom sådan är han ganska mycket inskränkt i friheten att få vistas utom kommuirom kommunen åtnjuter han aldrig det anseende, dertill han under andra förhållanden för sina rena seder, ordentlighet och arbetsförmåga, skulle vara berättigad, utan blir, åtminstone af dem som icke nirmare känna förhållandet med honom, hänförd till klassen af kommunens afskum. Emot honom är således begången en orättvisa, som möjligen kan föranleda ganska betänkliga följder. Det är med anledning af dessa förhållanden, som ins., i förmodan att de oriktiga beslut i nämnde hänseende, hvilka en och annan kommun vid föregående årens skattskrifningar låtit komma sig till last, äro att härleda från antingen okunnighet om gan gällande författningar eller en oriktig uppfattning af dem, trott sig göra det allmänna en tjenst med att referera de författningar, som i frågan äro gillande. Enligt Kongl. Stadgan af den 29 Maj 1846, angåend: varslösa personer, — är endast den såsora försvarslös att anse, hvilken icke är i allmän tjenst eller idkar fria konster, studier, handel, fabriksrörelse, handtvc sjöfart, jordbruk, bergsbruk eller annat dylikt niringsfång, eller bevisligen af egna tillgångar eller geno:n andras vårdnad eger sin bergning eller innehar sådan tjenst, som gällande legostadga för husbön: och tjenstehjon samt handels-, fabriksoch handtvorksreglementen föreskrifva, eller ock eljest, enligt vg af behörig embetsmyndighet eder tjensteman celler sockennämnd eller tillsyningsman för den socken eller stad, som personen tillhör, är känd såsom den der ärligen sig försörjer. Jemiixt Kongl. Förordningen, angående fattigvården i Viket af den 95:te Maj 1847 — må ingen, i och för äfventyret af framtida fattigvårdstunga, inskränkas i rättigheten att välja vistelseort, der honom sådant af andra skäl ej lagligen kan förmenas, hvadan beslut af sockenstämma eller fattigvårdsstyI! förhindrande af inflyttning från andra fatnhällen, äro ogiltige. re sistberörde förordning anmärker, att, i händelse något vore att invanda mot försvarslösa personers inflyttande, dermed kommer att förfaras på sätt förberörde stadga föreskrifver. Det torde således vara fullt ådagalagdt, att endast jse personer kunna inskränkas i rättigheten vistelseort, och att hyar och en som är man för sig. d. v. s. den, som, enligt intyg, är känd såsom den der ärligen sig försörjer, icke kan vägras att bosätta sig hvar hån helst synes. Nu är väl genom 46 i Kongl. kungörelsen den 10:de Nov. 4848 stadgadt, att, tvistas om skattskrifningsort, bliive den skattskyldige under tiden, till dess frågan hunnit af Kon:s Bef. pröfvas, mantalsskrifven der, hvarest han under föregående året varit i mantal uppförd; men denna föreskrift bör väl vorlunda förstås, än att, om hans rättighet talsskrifning i den kommun, der han vill bosig, är tvetydig, då skall på nämnde sätt förfaras och alldeles icke på det sätt tolkas, att stadgandet ir tillämpligt i hvarje fall så snart invändning ien må vara aldrig så obefogad. Utan bör väl i så fall, att rättigheten till inflyttningen är i lag tillåten. den begärda mantalsskrifningen ovilkorligen ega ruin med hänvisning till den, som vill klaga, att å vederbörlig ort söka ändring i beslutet. Göres samma åsigt gällande, i fråga huruvida någon skall anses för försvarslös eller icke så att den, som sig ärligen försörjer, får af sig sjelf njuta försvar och blifva mantalsskrifven, är Ins. öfvertygad, att många olagligheter skola förekommas och en bättre tillsyn kunna handhafvas öfver dem, som komma att räknas till försvarslöshetsklassen. ——