sig och lemnar derföre sin tjenst, söker att blifva
skattskrifven i socken såsom arbetare; men kommu-
nen vägrar sådant och B blifver derföre, så vida han
ej vill låta skrifva sig som dräng hos någon annan,
hvilket har sin olägenhet, emedan, om den så kal-
lade husbonden vill, han lagligen eger rättighet att
få B till tjenstgöring hos sig inställd, upptagen så-
som — försvarslös. Såsom sådan är han ganska myc-
ket inskränkt i friheten att få vistas utom kommu-
irom kommunen åtnjuter han aldrig det
anseende, dertill han under andra förhållanden för
sina rena seder, ordentlighet och arbetsförmåga, skulle
vara berättigad, utan blir, åtminstone af dem som
icke nirmare känna förhållandet med honom, hän-
förd till klassen af kommunens afskum.
Emot honom är således begången en orättvisa, som
möjligen kan föranleda ganska betänkliga följder.
Det är med anledning af dessa förhållanden, som
ins., i förmodan att de oriktiga beslut i nämnde
hänseende, hvilka en och annan kommun vid före-
gående årens skattskrifningar låtit komma sig till
last, äro att härleda från antingen okunnighet om
gan gällande författningar eller en oriktig
uppfattning af dem, trott sig göra det allmänna en
tjenst med att referera de författningar, som i frågan
äro gillande.
Enligt Kongl. Stadgan af den 29 Maj 1846, an-
gåend: varslösa personer, — är endast den såsora
försvarslös att anse, hvilken icke är i allmän tjenst
eller idkar fria konster, studier, handel, fabriksrörelse,
handtvc sjöfart, jordbruk, bergsbruk eller annat
dylikt niringsfång, eller bevisligen af egna tillgångar
eller geno:n andras vårdnad eger sin bergning eller
innehar sådan tjenst, som gällande legostadga för
husbön: och tjenstehjon samt handels-, fabriks- och
handtvorksreglementen föreskrifva, eller ock eljest,
enligt vg af behörig embetsmyndighet eder tjen-
steman celler sockennämnd eller tillsyningsman för
den socken eller stad, som personen tillhör, är känd
såsom den der ärligen sig försörjer.
Jemiixt Kongl. Förordningen, angående fattigvår-
den i Viket af den 95:te Maj 1847 — må ingen, i
och för äfventyret af framtida fattigvårdstunga, in-
skränkas i rättigheten att välja vistelseort, der ho-
nom sådant af andra skäl ej lagligen kan förmenas,
hvadan beslut af sockenstämma eller fattigvårdssty-
I! förhindrande af inflyttning från andra fat-
nhällen, äro ogiltige.
re sistberörde förordning anmärker, att, i
händelse något vore att invanda mot försvarslösa per-
soners inflyttande, dermed kommer att förfaras på
sätt förberörde stadga föreskrifver.
Det torde således vara fullt ådagalagdt, att endast
jse personer kunna inskränkas i rättigheten
vistelseort, och att hyar och en som är man
för sig. d. v. s. den, som, enligt intyg, är känd så-
som den der ärligen sig försörjer, icke kan vägras
att bosätta sig hvar hån helst synes.
Nu är väl genom 46 i Kongl. kungörelsen den
10:de Nov. 4848 stadgadt, att, tvistas om skattskrif-
ningsort, bliive den skattskyldige under tiden, till
dess frågan hunnit af Kon:s Bef. pröfvas, mantals-
skrifven der, hvarest han under föregående året va-
rit i mantal uppförd; men denna föreskrift bör väl
vorlunda förstås, än att, om hans rättighet
talsskrifning i den kommun, der han vill bo-
sig, är tvetydig, då skall på nämnde sätt för-
faras och alldeles icke på det sätt tolkas, att stad-
gandet ir tillämpligt i hvarje fall så snart invändning
ien må vara aldrig så obefogad. Utan bör
väl i så fall, att rättigheten till inflyttningen är i lag
tillåten. den begärda mantalsskrifningen ovilkorligen
ega ruin med hänvisning till den, som vill klaga,
att å vederbörlig ort söka ändring i beslutet.
Göres samma åsigt gällande, i fråga huruvida nå-
gon skall anses för försvarslös eller icke så att den,
som sig ärligen försörjer, får af sig sjelf njuta försvar och
blifva mantalsskrifven, är Ins. öfvertygad, att många
olagligheter skola förekommas och en bättre tillsyn
kunna handhafvas öfver dem, som komma att räknas
till försvarslöshetsklassen.
——