ännu den stunden samtalet ägde rum, den fördom dittills i Sverige aldrig varit trotsad, att hvad som passerar inom militären; framför allt mellan en chef och officerare af lägre grad, hållits doldt som en bigt. en ordenshemlighet. Det kunde således icke ens falla generalen under tankan, att hvad han då yttrade kunde bli ämne för offentlig kritik, och att således hvartenda ord behöfde vägas på guldvigt; men från samma ögonblick kapten Zachrisson med ädel frimodighet gaf honom tillkänna, att han ärnade publicera samtalet, uppmanade generalen en träget, att säga hvad han behagade, till och med det värsta, om Arbin, men att icke nämna andra personer, som förekommit under diskursen. Det var grannlagenhet för deras skull, men behöfde ej vara fruktan för hans egen. Ty han hade icke yttrat ett enda vanvördigt ord om de höga personer, som denna befordringsfråga tyckts närmare interessera: han hade blott i förbigående, ganska konstitutionsmessigt och loyalt, hållit sig till deras otidiga fjesk, som lupit för öfverheten med sqvaller och intriger. Och hvilken redlig fosterlandsvän ropar ej ve och förbannelse öfver lismares, örontasslares och ränksmidares infama slägte, för hvilket Gud, Ers M:ts pröfvande blick och högsinta tänkesätt må nådeligen bevara Er, Sire!...... Härefter följer en kedja af räsonnemanger öfver huru bladet stundom vänder sig och huru man sett personer, en tid förföljda, en annan tid kunna rehabiliteras. En pikant återblick på de fordna förföljelserna mot grefve Anckarsvärd sammanställes med Zachrissonska saken, emellan hvilka båda saker förf. gör sina jemförelser. Efter några reflexioner öfver svenska. militärens ställning såsom medborgare, olika med krigsbefälets i flera andra länder, öfvergår förf. vidare till de bekanta opinionsyttringarne och talar först om öfverste Heyls samt den besynnerliga ställning och de motsägelser, hvari han varit försatt genom nyssnämnda steg, sedan han först hade befordrat kapten Z. till regementsqvartermästare. Härefter förekommer, angående de i Stockholm vistande officerarnes skrift, bland annat följande: Åran deraf tillhör Ers Maj:ts Kabinettskammarherre Baron Wrede, hvilken, figurerande pä aflöningsstaten för Götha Artilleri-Regemente, der han likväl aldrig gör tjenst, begagnat sin befattning som befälhafvande för Artilleri-läroverket på Marieberg, att arrangera ett kolossalt opinions-fyrverkeri, beräknadt på omätlig effekt, hvilken ej heller uteblifvit, ehuru af alldeles motsatt verkan rm ed den åsyftade. Redan den omständigheten, att han har den äran stå på en så nära och förtrolig fot med Ers Maj:t, hade bort för honom innefatta en dubbel varning, väckelse och pligt, att icke genom oförstånd och föraktligt fjesk kompromettera på samma gång sin Konung och sina unga vapenbröder, hvilkas undervisning i yrkets vettenskap är honom anförtrodd, och dem han åtminstone icke bort missleda på uppförandets vägnar genom sitt exempel, om han också ej känt sig mäktig att föregå dem med en värdig föresyn. Då Mariebergsopinanterne icke befunno sig på stället, der officerskorpsen hördes, och regementschefen ej heller infordrat deras yttrande, var ett sådant för det första opåkalladt. Ett af två: antingen skulle alla Götha Artilleris utom regementet vistande officerares tanka inhemtas; eller ock frågan behandlas endast af dem, som voro på.platsen. Nu har ingendera delen skett. På Gottland bor en medlem af korpsen, Artilleri-befälhafvaren Öfverste-Löjtnant Bildt, som man ännu icke sett invecklad i kamraternes förhastade upptåg. För det andra var det obehörigt af personer, som icke hedra regementet med sin närvaro, ännu mindre der göra tjenst, utan) uppvakta vid hofvet, eller draga emolumenter af extra befattningar, att blanda sig i en affär, hvars både orsak och följder uteslutande angick den garnisonerande korpsen. För det tredje var det oädelt att lägga sten -på börda och öka en kamrats lidande, som, redan heröfvad den befordran, hvartill hela Sverige ansåg honom berättigad, ehuru han dermed ej blef benådad, dertill var, för det han lade i dagen orsaken till sitt förbigående, utstruken ur General-Staben och inmanad i arrest, hvars obehag de frånvarande herrarne, som förlusta sig i hufvudstaden, haft den grymheten att förbittra med en skymflig skrifvelse. För det fjerde var det lagstridigt, att affatta skriften i ordalag, uppenbart trotsande Duelsplakatet. Fastän antingen detta sluntit ur Justitie-Ombuds mannens och Justitie-Kanslerens minne, eller de Wredeska subskribenternes tilltag undan deras uppmärksamhet, är det icke alldeles omöjligt, att Kapten Zachrisson, när han återfår friheten, torde finna utvägar att i begge dessa hänseenden uppfriska vederbö:andes hågkomst. För det femte var det komprometterande Majestätet, då funktionärer vid hofvet i det mest direkta beroende af den höga gunsten, sjort sig gröna med ett steg af så oerhördt uppseende och så eftertänklig natur, ett steg, alltför djerft att kunna förutsättas, taget helt och hållet på eget bevåg af personer i de Wredeska subskribenternes samhällsställning. För det sjette var det demoraliserande krigshärens anda, indisciplinärt och upplösande krigstuktens band, då Herr Wrede begick samma oförsvarliga fel som Herr Heijl: att tillstädja subalterner officielt bedömma en förmans uppförande. Men nej! Öfverste Heijls förplumpning är en småsak, jemnförd med Kabinetts-Kammarherren Baron Wredes. Officerskorpsen i Götheborg afhöll sig åtminstone från personligen sårande och förolämpande uttryck, då Kapten Zachrisson der ballotterades: den Wredeska ligan åter begagnade talesätt af den mest förolämpande art, hvaraf ytterligare förvecklingar och skandaler torde vara att emotse, För det sjunde — detta gäller Herr Wrede enskildt — har denne missbrukat sin befattning som Chef för ett militäräroverk, att förleda sina elever till en lagstridighet och ett dubbelt brott mot grannlagenhet och disciplin, , cke ens besinnande, att hans elevers namnteckning inder en skrift, som han uppsatt och främst underkrifvit, ingenting bevisar som sjelfständig opinionsyttring. Med denna brist på takt och urskillning 108 Chefen, är det åtminstons lyckligt, aut bland eleverne på Marieberg funnits några med den karak:ersstyrka och esprit de conduite, att de vägrat teckna sina namn under den beryktade skriften. Hvilket blindt lycksökeri, att ej låta denna deconfiture ända sig till varning! Och hvilken lexa, gifven af lever åt läroverkets styresman! ; i Moraliskt åt:rfaller äfven elevernes fel på Baron ; L Wrede, som sannolikt öfyvertalat dem, som ovedersägligen missledt dem genom sitt eget exempel, och som kan imponera på dem derigenom, att han har n del af deras välfärd i sitt våld, genom det infly-) ande Herr Wrede kan utöfva på deras examina ch lärotidens längd. De ynglingar, som togo intryck af dessa konsiderationer och tryggade sig vid befälhafvarens urskillning och conduite, äro i viss mån arsäktlige: de åter som, oaktadt sådana konsideraioner, icke dukade under, äro lofvande ämnen för Ers Maj:ts hägnande uppmärksamhet och för Arm6ns förhoppningar i framtiden. Rn vr UR Rn (Insändt.)