ännu den stunden samtalet ägde rum, den fördom
dittills i Sverige aldrig varit trotsad, att hvad som
passerar inom militären; framför allt mellan en chef
och officerare af lägre grad, hållits doldt som en bigt.
en ordenshemlighet. Det kunde således icke ens
falla generalen under tankan, att hvad han då yt-
trade kunde bli ämne för offentlig kritik, och att
således hvartenda ord behöfde vägas på guldvigt;
men från samma ögonblick kapten Zachrisson med
ädel frimodighet gaf honom tillkänna, att han är-
nade publicera samtalet, uppmanade generalen en
träget, att säga hvad han behagade, till och med det
värsta, om Arbin, men att icke nämna andra per-
soner, som förekommit under diskursen. Det var
grannlagenhet för deras skull, men behöfde ej vara
fruktan för hans egen. Ty han hade icke yttrat
ett enda vanvördigt ord om de höga personer, som
denna befordringsfråga tyckts närmare interessera:
han hade blott i förbigående, ganska konstitutions-
messigt och loyalt, hållit sig till deras otidiga fjesk,
som lupit för öfverheten med sqvaller och intriger.
Och hvilken redlig fosterlandsvän ropar ej ve och
förbannelse öfver lismares, örontasslares och ränk-
smidares infama slägte, för hvilket Gud, Ers M:ts
pröfvande blick och högsinta tänkesätt må nådeli-
gen bevara Er, Sire!......
Härefter följer en kedja af räsonnemanger
öfver huru bladet stundom vänder sig och
huru man sett personer, en tid förföljda, en
annan tid kunna rehabiliteras. En pikant åter-
blick på de fordna förföljelserna mot grefve
Anckarsvärd sammanställes med Zachrissonska
saken, emellan hvilka båda saker förf. gör sina
jemförelser. Efter några reflexioner öfver
svenska. militärens ställning såsom medborgare,
olika med krigsbefälets i flera andra länder,
öfvergår förf. vidare till de bekanta opinions-
yttringarne och talar först om öfverste Heyls
samt den besynnerliga ställning och de mot-
sägelser, hvari han varit försatt genom nyss-
nämnda steg, sedan han först hade befordrat kap-
ten Z. till regementsqvartermästare. Härefter
förekommer, angående de i Stockholm vistande
officerarnes skrift, bland annat följande:
Åran deraf tillhör Ers Maj:ts Kabinettskammar-
herre Baron Wrede, hvilken, figurerande pä aflönings-
staten för Götha Artilleri-Regemente, der han likväl
aldrig gör tjenst, begagnat sin befattning som befäl-
hafvande för Artilleri-läroverket på Marieberg, att
arrangera ett kolossalt opinions-fyrverkeri, beräknadt
på omätlig effekt, hvilken ej heller uteblifvit, ehuru
af alldeles motsatt verkan rm ed den åsyftade. Redan
den omständigheten, att han har den äran stå på
en så nära och förtrolig fot med Ers Maj:t, hade
bort för honom innefatta en dubbel varning, väckelse
och pligt, att icke genom oförstånd och föraktligt
fjesk kompromettera på samma gång sin Konung
och sina unga vapenbröder, hvilkas undervisning i
yrkets vettenskap är honom anförtrodd, och dem han
åtminstone icke bort missleda på uppförandets väg-
nar genom sitt exempel, om han också ej känt sig
mäktig att föregå dem med en värdig föresyn.
Då Mariebergsopinanterne icke befunno sig på
stället, der officerskorpsen hördes, och regementsche-
fen ej heller infordrat deras yttrande, var ett sådant
för det första opåkalladt. Ett af två: antingen skulle
alla Götha Artilleris utom regementet vistande offi-
cerares tanka inhemtas; eller ock frågan behandlas
endast af dem, som voro på.platsen. Nu har ingen-
dera delen skett. På Gottland bor en medlem af korp-
sen, Artilleri-befälhafvaren Öfverste-Löjtnant Bildt,
som man ännu icke sett invecklad i kamraternes
förhastade upptåg. För det andra var det obehörigt
af personer, som icke hedra regementet med sin när-
varo, ännu mindre der göra tjenst, utan) uppvakta
vid hofvet, eller draga emolumenter af extra befatt-
ningar, att blanda sig i en affär, hvars både orsak
och följder uteslutande angick den garnisonerande
korpsen. För det tredje var det oädelt att lägga
sten -på börda och öka en kamrats lidande, som, re-
dan heröfvad den befordran, hvartill hela Sverige
ansåg honom berättigad, ehuru han dermed ej blef
benådad, dertill var, för det han lade i dagen orsa-
ken till sitt förbigående, utstruken ur General-Sta-
ben och inmanad i arrest, hvars obehag de frånva-
rande herrarne, som förlusta sig i hufvudstaden, haft
den grymheten att förbittra med en skymflig skrif-
velse. För det fjerde var det lagstridigt, att affatta
skriften i ordalag, uppenbart trotsande Duelsplakatet.
Fastän antingen detta sluntit ur Justitie-Ombuds
mannens och Justitie-Kanslerens minne, eller de
Wredeska subskribenternes tilltag undan deras upp-
märksamhet, är det icke alldeles omöjligt, att Kap-
ten Zachrisson, när han återfår friheten, torde finna
utvägar att i begge dessa hänseenden uppfriska ve-
derbö:andes hågkomst. För det femte var det kom-
prometterande Majestätet, då funktionärer vid hof-
vet i det mest direkta beroende af den höga gunsten,
sjort sig gröna med ett steg af så oerhördt uppse-
ende och så eftertänklig natur, ett steg, alltför djerft
att kunna förutsättas, taget helt och hållet på eget
bevåg af personer i de Wredeska subskribenternes
samhällsställning. För det sjette var det demorali-
serande krigshärens anda, indisciplinärt och upplö-
sande krigstuktens band, då Herr Wrede begick sam-
ma oförsvarliga fel som Herr Heijl: att tillstädja
subalterner officielt bedömma en förmans uppförande.
Men nej! Öfverste Heijls förplumpning är en småsak,
jemnförd med Kabinetts-Kammarherren Baron Wre-
des. Officerskorpsen i Götheborg afhöll sig åtmin-
stone från personligen sårande och förolämpande ut-
tryck, då Kapten Zachrisson der ballotterades: den
Wredeska ligan åter begagnade talesätt af den mest
förolämpande art, hvaraf ytterligare förvecklingar
och skandaler torde vara att emotse, För det sjunde
— detta gäller Herr Wrede enskildt — har denne
missbrukat sin befattning som Chef för ett militär-
äroverk, att förleda sina elever till en lagstridighet
och ett dubbelt brott mot grannlagenhet och disciplin, ,
cke ens besinnande, att hans elevers namnteckning
inder en skrift, som han uppsatt och främst under-
krifvit, ingenting bevisar som sjelfständig opinions-
yttring. Med denna brist på takt och urskillning
108 Chefen, är det åtminstons lyckligt, aut bland ele-
verne på Marieberg funnits några med den karak-
:ersstyrka och esprit de conduite, att de vägrat teck-
na sina namn under den beryktade skriften. Hvilket
blindt lycksökeri, att ej låta denna deconfiture
ända sig till varning! Och hvilken lexa, gifven af
lever åt läroverkets styresman!
;
i
Moraliskt åt:rfaller äfven elevernes fel på Baron
;
L
Wrede, som sannolikt öfyvertalat dem, som oveder-
sägligen missledt dem genom sitt eget exempel, och
som kan imponera på dem derigenom, att han har
n del af deras välfärd i sitt våld, genom det infly-)
ande Herr Wrede kan utöfva på deras examina
ch lärotidens längd. De ynglingar, som togo intryck
af dessa konsiderationer och tryggade sig vid befäl-
hafvarens urskillning och conduite, äro i viss mån
arsäktlige: de åter som, oaktadt sådana konsidera-
ioner, icke dukade under, äro lofvande ämnen för
Ers Maj:ts hägnande uppmärksamhet och för Arm6-
ns förhoppningar i framtiden.
Rn
vr UR Rn (Insändt.)