stora saker af ingenting. Endast den som känner hr C:s eldfängda natur och hastigt uppkokande känslor, den lätthet han har att öfvertyga sig sjelf om en id som faller honom i sinnet, samt fallenheten att råka i illusioner, kan förklara det fenomenet, att hans skriftställeri så ofta uppenbarar detta fladdrande väsende, som är detsamma så eget, och att han för tillfället sjelf fullt och fast kan tro på saker, som andra skulle gifva sig tid att först undersöka, hvilket också sedan blifver orsaken till de motsägelser, hvari han stundom råkar med sina egna föregående yttranden både om grundsatser och personer. Men om äfven det femtonde brefvet icke är alldeles fritt från prof på detta skaplynne, så förekomma äfven derbredvid några andra delar, der den kända, alltid utmärkta skriftställaretalangen hållit sig inom gränsorna af ett strict och bindande räsonnemang. Hit kunna isynnerhet räknas betraktelserna öfver det Zachrissonska målet, som upptaga större delen af detta bref, och hvilket mål, ehuru mycket derom redan är skrifvet, likväl blifvit behandladt i en så talangfull framställning, att man torde hafva svårt att kunna bestrida riktigheten deraf i någon enda punkt. Frågans intresse för dagen föranleder oss att meddela ett utdrag af en del af författarens yttrande häröfver. Liksom ursprunget till den stora händelsen : thronföljarevalet i Örebro 4810, var den lille löjtnanten baron Carl Otto Mörner; så kan kapten Zachrissons prejudis, med alla dess redan inträffade och framdeles förestående följder, härledas från den obetydliga omständigheten, att general v. Arbin ej ville försumma att visa sig och uppvakta Kongl. familjen under dess vistande i Göthehorg. Om han då ej inställt sig der, hade — ett af två — antingen hr Zachrisson fått det lediga batteriet, enligt regementschefens ursprungliga förslag; eller ock generalen erhållit skriftliga förhållningsorder. Och försedd med sådana, af krigsministern eller någon annan, var det icke han, som kunnat afsättas., — — — Då regementschefen föreslagit till batterichef kapten Zachrisson och denne, enligt generalens eget omdöme, företrädesvis, hade anspråk på befattningen, var det hans både rättighet och pligt, att å dragande kall och det embetes vägnar, som han då beklädde, och bland hvars attributioner tillsättande af batterichefer ingår, låta för Zachrisson utfärda konstitutorial. Att höra sig för på andra håll var svaghet: att taga impuls, mannamån. Det var derföre — och endast derföre — generalfälttygmästaren rättvisligen entledigades. Han hade således, genom sin oebehöriga eftergifvenhet, illa tjenat sig sjelf och ingalunda bättre de högre viljor, som han förhastadt afsåg alt göra till nöjes. Om han varit vuxen sin då innehafvande samhällsställning och befunnit sig å la hauteur des circonstances, hade han begagnat tillfället att upplysa thronföljaren om olämpligheten och faran för en furste att blanda sig uti ärenden, hvilka ligga inom gränsen af ansvarige statsfunktionärers bestämda embetsbefattning, och svarat Konungen, sin Herre: att han, just i dess eget välförstådda interesse, nödgades undandraga sig att göra ett kanske obevakadt ögonblicks fantasi gällande, hvilken en annan stunds mognare besinnande otvifvelaktigt skulle, af egen sitt hjertas och sin lugna urskillnings drift, ångra: att den öfverilade lydnaden vore vid detta tillfälle ett brott mot den befallande sjelf, på hvilken missnöjet lätt kunde återstudsa, när förr eller sednare allmänna opinionen, alltid på utkik, letade sig fram till åtgärdens urkälla: och slutligen, att han föredrog begära sitt entledigande hellre än att kompromettera sin monarks tjenst, i hvilken han vore beredd att uppoffra lif och välfärdy — — — — — — — Här slutar general v. Arbins debet. Hvad som följer kan icke ens med sken af billighet räknas honom till last. Hans samtal med kapten Zachrisson, hvyaruti generalen underrättade honom om anledningen till hans förbigående, andades hvarken förmanskapets sträfva öfverlägsenhet, eller personlig fiendskap: tvertom var det faderligt, välvilligt, till och med ridderligt. Vapnets högsta chef kunde ej gå längre i välmening — må den ock varit missförstådd — än att såsom tröstegrnnd för den långt underordnade, han bemödade sig att ställa tillfreds, anföra huru han sjelf tillförne blifvit i och för politiska griller misshandlad på högsta ort; men tillika huruledes, sedan han med tålamod någon tid burit detta kors, allt blifvit godt igen, allt godtgjordt: eni. utgång, som han äfven förespeglade kapten Zachrisson, om han vid detta tillfälle lät prejudisen utan knoot passera. Skälet hvarföre den nu skedde, kunde j generalen så mycket mindre undgå att meddela kaptenen, som förfördelandet eljest egt rum då pure perte och afsigten att statuera ett exempel helt och hållet förfelats, derest Zachrisson lemnats i okunnighet om prejudisens bevekelsegrund. Det var således ingen indiskretion å Arbins sida, utan en nödvändig följd af meningen, att genom det statuerade exemplet afskräcka officerare i allmänhet från attl blanda sig i politiska diskussioner. Så vida det fanns! plan och konseqvensi tankegången, måste man derföre l: antaga afsigten hafva varit icke blott, att kapt. Zachrisson, utan fastmera, att hela svenska armeen underrättades om, alt och hvarföre han blef förbigången till. batterichef. Detta ligger så påtagligen i sjelfva sakens natur, att generalens uppgift, som varit synlig i tryck, det han haft befallning, att kommunicera prejudisens anledning med kapten Zachrisson, icke ens behöfts för den enfaldigaste att begripa, det en dylik befallning måste vara gifven. Likaledes är det solklart, att generalen, då han delgaf Zachrisson orsaken till prejudisen, måste, om ändamålet att skrämma officerare från reformsällskaper skulle vinnas, åberopa mäktigare och rotfastare myndigheter, än sin egen. Ty om han blott stödt sig vid sin personliga åsigt och vwilja, lemnades rum åt föreställningen och hoppet, att vid hr Vv. Arbins afsked eller förflyttning till annan plats, kunde han komma att efterträdas af en mera liberal generalfälttygmästare. Endast åe högre viljorna statuerade oåterkalleligen exemplet. Sedan general Arbin försummat (eller icke mäktat) afböja föresatsen att på kapten Zachrissons Per-. son statuera ett exempel, var tjensten för generalen i alla händelser objelpligen förlorad. Han hade mistat henne för olydnad om han ej verkställt befallningen: han miste henne nu för lydnadens följder, när dessa blefyo helt andra, än man afsett och beräknat: om. sm — -— — -— Det förhållande, som blifvit kinkigast att utreda af de ämnen, hvilka kommo på tapeten under samtalet mellan hrr Vv. Arbin och Zachrisson, var vissa uttryck om generalen grefve Löwenhjelms protektion för kapten Schutzercrantz, som fick batteriet, i stälJet för Zachrisson... Det ville nästan synas, som hade grefven -på högre ort berättat om kapten Zachrissons ledamotskan Ög rafarmeällekanet. hvilket hafe Irisson I