stora saker af ingenting. Endast den som kän-
ner hr C:s eldfängda natur och hastigt uppko-
kande känslor, den lätthet han har att öfver-
tyga sig sjelf om en id som faller honom i
sinnet, samt fallenheten att råka i illusioner,
kan förklara det fenomenet, att hans skrift-
ställeri så ofta uppenbarar detta fladdrande vä-
sende, som är detsamma så eget, och att han
för tillfället sjelf fullt och fast kan tro på saker,
som andra skulle gifva sig tid att först under-
söka, hvilket också sedan blifver orsaken till
de motsägelser, hvari han stundom råkar med
sina egna föregående yttranden både om grund-
satser och personer.
Men om äfven det femtonde brefvet icke är
alldeles fritt från prof på detta skaplynne, så
förekomma äfven derbredvid några andra de-
lar, der den kända, alltid utmärkta skrift-
ställaretalangen hållit sig inom gränsorna af
ett strict och bindande räsonnemang. Hit
kunna isynnerhet räknas betraktelserna öfver
det Zachrissonska målet, som upptaga större
delen af detta bref, och hvilket mål, ehuru
mycket derom redan är skrifvet, likväl blifvit
behandladt i en så talangfull framställning, att
man torde hafva svårt att kunna bestrida rik-
tigheten deraf i någon enda punkt. Frågans
intresse för dagen föranleder oss att meddela
ett utdrag af en del af författarens yttrande
häröfver.
Liksom ursprunget till den stora händelsen : thron-
följarevalet i Örebro 4810, var den lille löjtnanten
baron Carl Otto Mörner; så kan kapten Zachrissons
prejudis, med alla dess redan inträffade och fram-
deles förestående följder, härledas från den obetyd-
liga omständigheten, att general v. Arbin ej ville
försumma att visa sig och uppvakta Kongl. familjen
under dess vistande i Göthehorg. Om han då ej
inställt sig der, hade — ett af två — antingen hr
Zachrisson fått det lediga batteriet, enligt regements-
chefens ursprungliga förslag; eller ock generalen
erhållit skriftliga förhållningsorder. Och försedd
med sådana, af krigsministern eller någon annan,
var det icke han, som kunnat afsättas., — — —
Då regementschefen föreslagit till batterichef kap-
ten Zachrisson och denne, enligt generalens eget om-
döme, företrädesvis, hade anspråk på befattningen,
var det hans både rättighet och pligt, att å dragande
kall och det embetes vägnar, som han då beklädde,
och bland hvars attributioner tillsättande af batteri-
chefer ingår, låta för Zachrisson utfärda konstituto-
rial. Att höra sig för på andra håll var svaghet:
att taga impuls, mannamån. Det var derföre —
och endast derföre — generalfälttygmästaren rätt-
visligen entledigades. Han hade således, genom sin
oebehöriga eftergifvenhet, illa tjenat sig sjelf och in-
galunda bättre de högre viljor, som han förhastadt
afsåg alt göra till nöjes. Om han varit vuxen sin
då innehafvande samhällsställning och befunnit sig
å la hauteur des circonstances, hade han begag-
nat tillfället att upplysa thronföljaren om olämplig-
heten och faran för en furste att blanda sig uti
ärenden, hvilka ligga inom gränsen af ansvarige stats-
funktionärers bestämda embetsbefattning, och svarat
Konungen, sin Herre: att han, just i dess eget väl-
förstådda interesse, nödgades undandraga sig att göra
ett kanske obevakadt ögonblicks fantasi gällande,
hvilken en annan stunds mognare besinnande otvif-
velaktigt skulle, af egen sitt hjertas och sin lugna
urskillnings drift, ångra: att den öfverilade lydna-
den vore vid detta tillfälle ett brott mot den befal-
lande sjelf, på hvilken missnöjet lätt kunde åter-
studsa, när förr eller sednare allmänna opinionen,
alltid på utkik, letade sig fram till åtgärdens ur-
källa: och slutligen, att han föredrog begära sitt
entledigande hellre än att kompromettera sin mo-
narks tjenst, i hvilken han vore beredd att uppoffra
lif och välfärdy — — — — — — — -
Här slutar general v. Arbins debet. Hvad som
följer kan icke ens med sken af billighet räknas ho-
nom till last. Hans samtal med kapten Zachrisson,
hvyaruti generalen underrättade honom om anlednin-
gen till hans förbigående, andades hvarken förman-
skapets sträfva öfverlägsenhet, eller personlig fiend-
skap: tvertom var det faderligt, välvilligt, till och
med ridderligt. Vapnets högsta chef kunde ej gå
längre i välmening — må den ock varit missför-
stådd — än att såsom tröstegrnnd för den långt un-
derordnade, han bemödade sig att ställa tillfreds, an-
föra huru han sjelf tillförne blifvit i och för poli-
tiska griller misshandlad på högsta ort; men tillika
huruledes, sedan han med tålamod någon tid burit
detta kors, allt blifvit godt igen, allt godtgjordt: eni.
utgång, som han äfven förespeglade kapten Zachris-
son, om han vid detta tillfälle lät prejudisen utan
knoot passera. Skälet hvarföre den nu skedde, kunde
j
generalen så mycket mindre undgå att meddela kap-
tenen, som förfördelandet eljest egt rum då pure
perte och afsigten att statuera ett exempel helt
och hållet förfelats, derest Zachrisson lemnats i okun-
nighet om prejudisens bevekelsegrund. Det var så-
ledes ingen indiskretion å Arbins sida, utan en nöd-
vändig följd af meningen, att genom det statuerade
exemplet afskräcka officerare i allmänhet från attl
blanda sig i politiska diskussioner. Så vida det fanns!
plan och konseqvensi tankegången, måste man derföre l:
antaga afsigten hafva varit icke blott, att kapt. Zachris-
son, utan fastmera, att hela svenska armeen underrät-
tades om, alt och hvarföre han blef förbigången till.
batterichef. Detta ligger så påtagligen i sjelfva sa-
kens natur, att generalens uppgift, som varit synlig
i tryck, det han haft befallning, att kommunicera
prejudisens anledning med kapten Zachrisson, icke
ens behöfts för den enfaldigaste att begripa, det en
dylik befallning måste vara gifven.
Likaledes är det solklart, att generalen, då han
delgaf Zachrisson orsaken till prejudisen, måste, om
ändamålet att skrämma officerare från reformsällska-
per skulle vinnas, åberopa mäktigare och rot-
fastare myndigheter, än sin egen. Ty om han
blott stödt sig vid sin personliga åsigt och vwilja,
lemnades rum åt föreställningen och hoppet, att vid
hr Vv. Arbins afsked eller förflyttning till annan plats,
kunde han komma att efterträdas af en mera libe-
ral generalfälttygmästare. Endast åe högre viljorna
statuerade oåterkalleligen exemplet.
Sedan general Arbin försummat (eller icke mäk-
tat) afböja föresatsen att på kapten Zachrissons Per-.
son statuera ett exempel, var tjensten för generalen
i alla händelser objelpligen förlorad. Han hade
mistat henne för olydnad om han ej verkställt be-
fallningen: han miste henne nu för lydnadens följ-
der, när dessa blefyo helt andra, än man afsett och
beräknat: om. sm — -— — -—
Det förhållande, som blifvit kinkigast att utreda
af de ämnen, hvilka kommo på tapeten under sam-
talet mellan hrr Vv. Arbin och Zachrisson, var vissa
uttryck om generalen grefve Löwenhjelms protektion
för kapten Schutzercrantz, som fick batteriet, i stäl-
Jet för Zachrisson... Det ville nästan synas, som hade
grefven -på högre ort berättat om kapten Zachrissons
ledamotskan Ög rafarmeällekanet. hvilket hafe Irisson I