om den verkan han skulle frambringa på henne
vid denna plötsliga uppenbarelse.
Den unga qvinnan gjorde en rörelse af öf-
verraskning, hastig som den tanke, hvilken
förorsakade den. Ett lugnt leende och en vän-
lig åtbörd helsade grefven, och hon tog några
steg emot honom med en djerf lätthet, som ej
tillkännagaf någon rörelse. En lätt skarlakans-
färg brann på hennes kind, utan tvifvel ett
tecken till bönens brinnande ifver. Dessutom
var de Mersanes ej nog kallblodig, för att
märka grefvinnans verkliga sinnesstämning. Han
og äfven å sin sida några steg och bugade
sig vördnadsfullt för henne, i det han sökte
förlänga alla de små detaljer, som åtfölja en
högtidlig helsning, såsom man gör då man för-
gäfves söker inledningen till ett samtal. Den
unga qvinnan tog, då hon såg Anatoles förvir-
ring, först till ordet.
Ni gissar underbart väl gåtor, herr :refve;
jag är förtjust öfver er skarpsinnighet.
Denna familjära ton återgaf den unge man-
nen nog sinnesnärvaro för att till en början
frambringa några fraser, hvilka liknade svar,
såsom denna:
Jag är förtjust, madime, att emottaga en
sompliment af er vid vårt första möte i Fio-
rens.n
Er noggrannhet förtjenar lika mycket be-
öm, herr grefve; ni svarar på edra vänners
allelse med ekots hastighet.
Jag ber er, skona mig, madame; er godhet
förvirrar mig.,
vagnen ... Ursäkta mig, herr grefve, om jag
visar er ett tarfligt ekipage. Jag måste in-
kränka mig; alla mina gods äro konfiskerade.
Lyckligtvis,, tillade hon leende, har man ej i
lessa gods inbegripit ädla bjertans vänskap...
Ivar tog ni in i Florens, herr grefve?
Här, madame.,