ån från Iresjön, Oppåsen och Finnåkersjön; samt
Schedwi-ån från en sjö af samma namn inom We-
sterås län. — Tvenne mindre vattendrag i norr,
Djurlångens , samt Klotens, Korsslångens och
Långvattnets gå omedelbart nordvest ut till Dalarne
och Westerås län. — Vid Järle-ån, Linde- och Mo-
gen-sjöarne slutar den egentliga bergstrakten, vid
Wedevågs- och Finnåkers-sjöarne den nedra skog-
och kärrfyllda afsatsen, och länets nordligaste slätt-
byggd vidtager. I den öfra bergstrakten sänka sig
dalgångarne 6 till 700 fot på 35 till 6 mil, på den
nedra afsatsen ungefär 400 fot på 2 mil, på slätt-
byggden lika mycket på 3 till 4 mil.
Det sednare omedelbart derefter:
Alla de hittills nämda bergstrakterna hafva det
gemensamt, att deras höjder, särdeles de norra mera
ansenliga, hafva hufvudsakligen långsträckt form ut-
efter vattendragen, och långsluttande planer åt norr,
brantare afsatser åt öfriga håll; förhållandet är mesta-
dels motsatt vid länets sydliga berg, inom det egent-
liga Nerike, hvilka ock antaga en mera oregelbun-
den skepnad, ligga mera spridda, och lemna rum
för bredare dalar. Undantag göra i viss mån Kihls
bergen, hvilka bilda ett slags nedersta terrass för
bergslagen, och en öfvergång till landslagen. Deras
östligaste, minst höga utskott, Käglan, som utgör
Dylta-åns, Wäringens och Opboga-äns södra strand,
är i början föga högt, men blir ansenligare vid Wä-
ringen, och stupar brant mot denna, men mera lång-
sluttande mot Hjelmaren; och bildar norra delen af
dess basin, Glanshammars härad, eller Ringkarleby,
Glanshammars, Lillkyrka, Ödeby och Götlunda sock-
nar; ett dels skogigt och kärrigt, ofta oländigt, dels
sandigt eller stenbundet, dels slätt och bördigt land,
temligen likt det dermed i öster sammanhängande
Rekarne i Nyköpings län.
De egentliga Hihllsbergen sträcka sig i en slags
båge åt sydvest till Möckelns, Letelfvens och Ska-
gerns östra stränder, bilda Lekebergslagen, eller nord-
vestliga delar af Kihls, Tysslinge, Winteråsa, Hi-
dinge, Knista, Qvisbro och Nysunds socknar. Dessa
berg äro öfverbufvud en till två mil breda, vilda
och oiändiga, sönpdersplittrade af oregelbundna dal-
gångar, sakta sluttande åt nordvest till Svartelfvens,
men brant mot slätten i sydost, med smala terrasser
af sammanlagdt 4 till 500 fo:s höjd och med starkt
lutande vattendrag. I sydost om Möckeln utplattas
de allt mera, till föga mera än 300 fots höjd, öfver-
eå till en dets kärrfylld, dels sandig, oftast skogig
landthöjd, tills de vid Westergöthlands gräns åter upp-
skjuta i den högre, och ej mindre oländiga Tiweden.
Töreden, hvars högsta del kallas Getryggen, och
dess östliga fortsättning på andra sidan om Wettern,
ylöskogen, utgörande gränsen mot Wester- och
stergötland, hinna inom Nerikes län en höjd af
omkring 3500 fot, med dalgångar af mera än 460 fot
öfver hafvet. De bilda Nerikesslättens södra omfatt-
ning, likasom Kihlnbergen den nordvestra och Käg-
jan den norra. Men denna stora basin af fem mils.
bredd delas åter i fyra, genom en från Tiweden ut-
vående och i flera grenar fördeled ås. Den tager
sin början i länets sydvestra hörn, går åt nordost,
och delar sig vid Wiby-sjön i tvenne, en nordlig
och en östlig. Den förra, nästan blott uppstickande
liga skogsmoar, gör en båge mot norr, och blir
först söder om Örebro af någon betydenhet, särde-
es åt öster vid Hjelmaren, mot hvilken den stupar
brantare än mot söder. Den andra höjdsträckningen
delar sig åter, vid sjön Tisaren, i tvenne armar,
hvaraf den nodligare fortgår öster ut, tills den- vid
öfvergången till Södermanland äfven träffar Hjelma-
rens södra strand; den sydliga grenen går ock öster
ut, och derpå sydost, tills den, inemot gränsen af
Ustergötland, sammanhänger med Tylöskogens nord-
liga utskott. Afven dessa båda höjdsträckningar
hafva i allmänhet en brant lutning mot norr, men
sakta och vidsträckt mot söder.
Nerike går och gäller i allmänna opinionen
såsom Sveriges Pays-Bas, och detta icke blott
till följe af sitt namn (Neder-rike), utan äfven
sin naturbeskaffenbet, såsom ett slags slätt-
och lågland, relativt till bergsträckningarne på
norra och södra sidorna. Hvar och en, som är
mera hemmastadd i Nerikes olika orter och
besökt vissa af dess trakter, kan emellertid
intyga, att detta landskap, långt ifrån att öf-
verallt motsvara det begrepp man vanligen gör
sig om ett flackt och kalt territorium, ett
Pays-Bas, besitter en mängd ganska romanti-
ska nejder. Det är egentligen kring Örebro
och i synnerhet på de nakna Mosås-slätterna
och vid Kumla, man tycker sig vara i ett
sannskyldigt Nederland. Men huru förändra
sig icke utsigterna redan i södra MHalsberg?
Går man härifrån österut åt Skogaholm, möt
gränsorna af Svennevad, eller vesterut mot
Tisaren, och ännu mer sydvest åt Lerbäck och
Hammar, så tror iman sig kommen till ett
litet Schweiz. Få utsigter kunna i skönhet
täfla med dem i Snaflunda, Wiby och en del
af Tångeråsa. Likaså öfverraskas man af herr-
liga naturskönheter i flere nordligare trakter,
t. ex. från Frösvidal räknadt, genom Leke-
bergslagen, upp mot Linde och Nora. — Dessa
anmärkningar göra vi blott i förbigående. Det
har icke ingått i planen för hr Th:s arbete att
taga landets estetiska beskaffenheter i ögna-
sigte, eler derom yttra sig. Öfverhufvud höra
väl ock dessa ej till geografien, geologien,
stalistiken och ekonomien. Likväl kunde det
icke hafva skadat ), om hr Th., som vitsordat
sin noggranna lokalkännedom af dessa bygder,
äfven egnat en och annan sida åt denna del
af ämnet.
Det andra af de begge hittills utkomna häf-
tena afbandlar Westerås län. Planen för land-
beskrifningen är här densamma som i första
häftet. Först göres en allmän framställning
öfver länet i det hela, så till läge, gränsor och
areal, som till berg och vattendrag, luftstreck,
befolkning, administrativa indelningar, förmö-