dom uppstå och inom ett ögonblick nedkomma
från Villa Spinoletta och Pallavicini, med dess
musici och poeter, sjungande de stora riddares
och de stora konstnärers lof, som hopat gul-
det och inarmorn, för att bygga en thron åt
hafvets drottning. Alla de lyckliga menni-
skorna i de nästgränsande palatserna lutade sig
öfver balkongerna, för att se denna flod af
harmoni, som lopp fram i en marmorbädd.
Huset Braschi bibehöll ensamt sin hemlighets-
fulla likgiltighet; men en blek stråle, som
blygt smög sig fram bakom en jalusi, bevi-
sade att rummen ej voro öde.
Bland mängden på gatan märkteingen detta
ensliga ljus, som tycktes darra på silkesfran-
sen, liksom handen som bar det.
aDet är en kärleksserenad, sade grefve de
Mersanes.
,Jag vet hvem som gifver den,, sade Fabiano.
Och jag ser den som hör den, sade Anatole.
Man gifver den inför en hel stad, ehuru
enad biott ett enda hus
Kören pauscrade i deita ögonblick och sjöng
föjande strofer, som man ofullkomligt här kan
Å :
dlergilva;
Tassos sång i So eng
N Doftande blommor
Skönhet.n smycka,
Glödande himmel
Nöjena famnar.
Der, utom staden
Löfrika lunder,
På gungande vågor,
Sommaren bor.
Tindrande måne,
Sjungande bölja,
Vindar, som susa,
Sucka och
Dahlande löfvork,
Der, mellan skuzgor,
Sjunker den hulda,
Svalkande natt.