dom uppstå och inom ett ögonblick nedkomma från Villa Spinoletta och Pallavicini, med dess musici och poeter, sjungande de stora riddares och de stora konstnärers lof, som hopat guldet och inarmorn, för att bygga en thron åt hafvets drottning. Alla de lyckliga menniskorna i de nästgränsande palatserna lutade sig öfver balkongerna, för att se denna flod af harmoni, som lopp fram i en marmorbädd. Huset Braschi bibehöll ensamt sin hemlighetsfulla likgiltighet; men en blek stråle, som blygt smög sig fram bakom en jalusi, bevisade att rummen ej voro öde. Bland mängden på gatan märkteingen detta ensliga ljus, som tycktes darra på silkesfransen, liksom handen som bar det. aDet är en kärleksserenad, sade grefve de Mersanes. ,Jag vet hvem som gifver den,, sade Fabiano. Och jag ser den som hör den, sade Anatole. Man gifver den inför en hel stad, ehuru enad biott ett enda hus Kören pauscrade i deita ögonblick och sjöng föjande strofer, som man ofullkomligt här kan Å : dlergilva; Tassos sång i So eng N Doftande blommor Skönhet.n smycka, Glödande himmel Nöjena famnar. Der, utom staden Löfrika lunder, På gungande vågor, Sommaren bor. Tindrande måne, Sjungande bölja, Vindar, som susa, Sucka och Dahlande löfvork, Der, mellan skuzgor, Sjunker den hulda, Svalkande natt.