hör!). Jag hyser icke nog förlitande till deras
omdöme, för alt tro på deras blotta ord, in-
nan de försökt. Lyckas de icke, så vilja vii
alla fall gifva dem vitsordet att hafva gjort
hvad de förmått (Munterhet). — Vid nästa
parlamentssession ärnar jag förnya detta vårt
yrkande, och tillika försöka om jag icke skulle
kunna förmå vår statssekreterare för utrikes
ärenderna att minska vår krig makt till lands
och vatten (Hör, hör!). Det vissa är, att om
alla makter upphöra med det ständiga byg-
gandet af nya örlogsfartyg, så skola vi alla
förblifva i samma ömsesidiga förhållande till
hvarandra, som vi befinna oss i nu (Hörl).
Ingea i detta byggnadsbestyr ointresserad per-
son inom vårt land, eller inom något annat,
skall härom hafva en skiljaktig mening. Jag
har frågat offentliga män och enskilda, här och
utrikes, utländ-ka statsmän och våra, och alla
sammanstämma i medgifvandet att det skulle
vara ganska godt att få göra ett slut på denna
kostnad, och att det skulle lemna en underbar
financieil förmån. Men när man föreslår någon
af dem att göra en början med det goda fö
retaget — att gifva exemplet — eller blott
att framställa ett förnuftigt förslag till alla
om vidtagaudet af denna besparing, hvar hos
sig, på samma gång; då är det ingen som vill
gå in derpå (Här, hör!) Vår örlogsflotta har
bibehållits och ökats hufvudsakligen med af-
seende på Frankrike. Vi hafva ökat den, när
Frankrike ökat sin. Låvgt ifrån att föreslå nå
got upphörande md dessa rustningar i begge
länderna, skickar vår regering spioner till
franska krigsdockorna, och så snart en ny köt
sträckes i Frankrike, begagna lorderna af a
miralitetet detta svepskäl för att genast låta
ströcka en ny köl här (Hör, hör!). Ingen en-
skild spekulant skulle kanna sköta sina afförer
efter ssmma princip som Englands och Frank-
rikes styrelser sköta sina, utan att ovilkorligt
komma inför konpkursdomstolen (Hör, hörl),
och lika ovilkorligt händer, att om de fortfara
längre på samma vis, så väntar dem financiel
förlägenhet och undergång, och det utan hopp
att kunna komma ifrån saken med något ac
kord (Munterhet och bifallsrop).
Den fortsatta offentliga rådplägningen öfver
vårt föremål bar emedlertid redan medfört go
da verkningar. För två år sedan sade man oss
att de stora härarne och flottorna underhöllos
såsom värn emot mäktiga grannar. Nu mera
— sådan är kraften af de sanningar, som den
allmänna rådplägningen härom lagt i öppen
dager — att sjeifva de partier, som då gyck
lade öfver oss, förklara att krig emot grannar
icke påkalla dessa stora rustningar. Det heter
nu att det egentligen är inhemska oroli. heter,
upprorskrig, som göra dem nödvändiga (Hör,
hör!). Vore denra sats mera sann än den öf-
vergifua, så har jag ingenting vidare att säga,
än att underhållandet af hundratusentals sol-
dater, för att qväsa folken som underhålla dem,
icke svarar emot ändamålet. Detta medel har
försökts länge nog, för att röja sin obrukbarhet.
När jag för två år sedan for till allmänna
fredskongressen i Brässel, sammanräknade jag
de europeiska staternas stående härar och fann
dem utgöras af två millioner man. Hvad har
sedan händt? Jo: att i trots af dessa väpnade
myriader hafva uppror så stakat Europa, att
knappast någon thron funnits, som icke darrat
dervid, under det att några vacklat, eller stör-
tat alldeles, ehuru ,beskyddade — som det
sades — medelst dessa två millioner bajonetter
(Hör, hör!). En delaf de vacklande thronerna
hafva väl, mer eller mindre stadigt, kommit
i jemnvigt på nytt; men i stället för att för-
söka ett nytt skyddsmedel, till vederlag för
det som nyss visat sig så otillförlitligt, hafva
de stående härarne blifvit förökade i stället
för att minskas, ända derhän att för två sol-
dater förut finnas tre nu, ja fyra (Hör, hör!)
Det har ofta förefallit mig som en gåta, hvad
som kan förmå Europas gamla styrelser att
vidhålla detta orimliga system; och i min oför-
måga att derpå söka lösningen i någon förnuf-
tig eller aktningsvärd orsak, har jag stundom
varit frestad att tro den verkliga syftnin-
gen vara ländernas försättande i så ytterlig
förvirring, så hopplöst obestånd, att ingen för-
ändrad styrelseform skulle kunna äfventyra
mödan och vådan af en återupprättelse (Mun-
terhet). Skolpojkar bruka stundom att sätta
sina äpplen i skydd för kamraternas lystnad,
genom att rulla dem i dyn; måhända följa de
gamla styrelserna samma regel. Det är icke
förvånande att Europas folk, när de se sina
styresmäns envishet i fasthållandet vid dylika
orimligheter, kunna i sin förtviflan falla på
det orådet att vilja undergräfva sjelfva grund-
valarna för sambällsordningen i allmänhet
(Hör, bör!) Å
Det är vi, de förhatliga Utopisterna, som hit-
tat botemedlet emot all denna oreda (Hör, hör!).
Jag skall icke här granska andra länders inre
samhällsfrågor; om något folk har den fanta-
sien att låta utpanta sig till underhållande af 300-
eller 400 000 soldater för dess eget qväsande,
så ärnar jag icke blanda miguti den fantasien
(Munterhet). Men jag vill fästa uppmärksam-
heten på att dessa stående tuktomästare icke
besoldas omedelbart ur det tuktade folkets fic-
kor, utan att det sker med lånta penningar
(Hör, hör!). Och ärna vi allvarsamt hindra
styrelserna från dessa öfverdrifna rustningar,