hör!). Jag hyser icke nog förlitande till deras omdöme, för alt tro på deras blotta ord, innan de försökt. Lyckas de icke, så vilja vii alla fall gifva dem vitsordet att hafva gjort hvad de förmått (Munterhet). — Vid nästa parlamentssession ärnar jag förnya detta vårt yrkande, och tillika försöka om jag icke skulle kunna förmå vår statssekreterare för utrikes ärenderna att minska vår krig makt till lands och vatten (Hör, hör!). Det vissa är, att om alla makter upphöra med det ständiga byggandet af nya örlogsfartyg, så skola vi alla förblifva i samma ömsesidiga förhållande till hvarandra, som vi befinna oss i nu (Hörl). Ingea i detta byggnadsbestyr ointresserad person inom vårt land, eller inom något annat, skall härom hafva en skiljaktig mening. Jag har frågat offentliga män och enskilda, här och utrikes, utländ-ka statsmän och våra, och alla sammanstämma i medgifvandet att det skulle vara ganska godt att få göra ett slut på denna kostnad, och att det skulle lemna en underbar financieil förmån. Men när man föreslår någon af dem att göra en början med det goda fö retaget — att gifva exemplet — eller blott att framställa ett förnuftigt förslag till alla om vidtagaudet af denna besparing, hvar hos sig, på samma gång; då är det ingen som vill gå in derpå (Här, hör!) Vår örlogsflotta har bibehållits och ökats hufvudsakligen med afseende på Frankrike. Vi hafva ökat den, när Frankrike ökat sin. Låvgt ifrån att föreslå nå got upphörande md dessa rustningar i begge länderna, skickar vår regering spioner till franska krigsdockorna, och så snart en ny köt sträckes i Frankrike, begagna lorderna af a miralitetet detta svepskäl för att genast låta ströcka en ny köl här (Hör, hör!). Ingen enskild spekulant skulle kanna sköta sina afförer efter ssmma princip som Englands och Frankrikes styrelser sköta sina, utan att ovilkorligt komma inför konpkursdomstolen (Hör, hörl), och lika ovilkorligt händer, att om de fortfara längre på samma vis, så väntar dem financiel förlägenhet och undergång, och det utan hopp att kunna komma ifrån saken med något ac kord (Munterhet och bifallsrop). Den fortsatta offentliga rådplägningen öfver vårt föremål bar emedlertid redan medfört go da verkningar. För två år sedan sade man oss att de stora härarne och flottorna underhöllos såsom värn emot mäktiga grannar. Nu mera — sådan är kraften af de sanningar, som den allmänna rådplägningen härom lagt i öppen dager — att sjeifva de partier, som då gyck lade öfver oss, förklara att krig emot grannar icke påkalla dessa stora rustningar. Det heter nu att det egentligen är inhemska oroli. heter, upprorskrig, som göra dem nödvändiga (Hör, hör!). Vore denra sats mera sann än den öfvergifua, så har jag ingenting vidare att säga, än att underhållandet af hundratusentals soldater, för att qväsa folken som underhålla dem, icke svarar emot ändamålet. Detta medel har försökts länge nog, för att röja sin obrukbarhet. När jag för två år sedan for till allmänna fredskongressen i Brässel, sammanräknade jag de europeiska staternas stående härar och fann dem utgöras af två millioner man. Hvad har sedan händt? Jo: att i trots af dessa väpnade myriader hafva uppror så stakat Europa, att knappast någon thron funnits, som icke darrat dervid, under det att några vacklat, eller störtat alldeles, ehuru ,beskyddade — som det sades — medelst dessa två millioner bajonetter (Hör, hör!). En delaf de vacklande thronerna hafva väl, mer eller mindre stadigt, kommit i jemnvigt på nytt; men i stället för att försöka ett nytt skyddsmedel, till vederlag för det som nyss visat sig så otillförlitligt, hafva de stående härarne blifvit förökade i stället för att minskas, ända derhän att för två soldater förut finnas tre nu, ja fyra (Hör, hör!) Det har ofta förefallit mig som en gåta, hvad som kan förmå Europas gamla styrelser att vidhålla detta orimliga system; och i min oförmåga att derpå söka lösningen i någon förnuftig eller aktningsvärd orsak, har jag stundom varit frestad att tro den verkliga syftningen vara ländernas försättande i så ytterlig förvirring, så hopplöst obestånd, att ingen förändrad styrelseform skulle kunna äfventyra mödan och vådan af en återupprättelse (Munterhet). Skolpojkar bruka stundom att sätta sina äpplen i skydd för kamraternas lystnad, genom att rulla dem i dyn; måhända följa de gamla styrelserna samma regel. Det är icke förvånande att Europas folk, när de se sina styresmäns envishet i fasthållandet vid dylika orimligheter, kunna i sin förtviflan falla på det orådet att vilja undergräfva sjelfva grundvalarna för sambällsordningen i allmänhet (Hör, bör!) Å Det är vi, de förhatliga Utopisterna, som hittat botemedlet emot all denna oreda (Hör, hör!). Jag skall icke här granska andra länders inre samhällsfrågor; om något folk har den fantasien att låta utpanta sig till underhållande af 300eller 400 000 soldater för dess eget qväsande, så ärnar jag icke blanda miguti den fantasien (Munterhet). Men jag vill fästa uppmärksamheten på att dessa stående tuktomästare icke besoldas omedelbart ur det tuktade folkets fickor, utan att det sker med lånta penningar (Hör, hör!). Och ärna vi allvarsamt hindra styrelserna från dessa öfverdrifna rustningar,