mig och väckt mina lifligaste känslor, skulle jag på ögonblicket lemnat min post, så hårdt anklagade mig mitt samvete för brist på grannlagenhet och adelsmannaära. Men jag qväfde denna inre röst, och fortsatte ett spioneri, som i hvarje annat fall skulle synts mig föraktligt och vanhedrande. Stundtals förde deras promenad dem så nära gallerverket, att jag tydligt hörde deras samtal; och de ord som nådde mina öron, bevittnade till hvilken grad af förtrolighet deras brottsliga kärlek stigit. Hela passionens ytterlighet brann i hvarje den unge mannens ord, och den dåraktiga enkan svarade med dessa gudomliga leenden, hvilkas strålar blandade sig med stjernornas. Tjugo gånger var jag frestad att uppgifva ett rop, ett spöklikt skrik, och förgifta denna brottsliga glädjeyrsel, som ej trodde sig hatva andra vittnen än trädgårdens stumma marmorbilder; men jag fann en smärtfull vällust i att minut efter minut genomborra mitt hjerta med detta shådespel, att hvarje ögonblick dö af en brännande svartsjuka och att ånyo uppstå för att ännu en gång dö. De lemnade slutligen lunden vid badhuset, en dörr till palatset öppnades och tillslöts; jag vet ej om det sista ord jag hörde var ett adjö eller ett ömhetens ord; jag hörde snart endast källans sorl, och jag qvarstod ensam, ett rof för en så vild rörelse, att jag ännu tyckte mig se dessa tvenne förhatliga varelser passera och åter passera framför mig.n Grefve Fahiano teg, och en konvulsivisk darrning skakade hans kropp; hans blickar. oroligt fästade vid jorden, tycktes såsom i en dröm visa honom denna natts sällsynta skådespel. De Mersanes stod alltjemt upprätt, såsom en man den der med fruktan betraktar en blixt som svedt honom och ännu röker vid hans ötter. Det fanns i Fabianos berättelse en så! sfverflödande lyx på detaljer, och ett så na-!