SEAN GREFVINNAN HORTENSTIA, 7) AF MERY. ÖFVERSÄTTNING FRÅN FRANSKAN. Stackars unge man (med ett uttryck af sönderslitande sanning) Nej jag: vill ej döda er, jag vill bota er såsom; jag botat mig... det är slumpen, välsignad vare slumpen! som gjort mig till vittne af denna qvinnas brottsliga obetänksamhet! Jag var förra veckan, på en soire hos markis Viani med Antologisterna; salongerna voro qvalmiga; jag gick ned i trädgården för att inandas frisk luft; jag kände ej till marhis Vianis trädgård; således var jag okunnig om att den var skiljd från Braschis trädgård genom ett jerngall r. Kl. slog tio i Albergo di poveri. Af en händelse kom jag att gå under de stora träden, jag kastade en blick på gallret och märkte en qvinna, hvars åtbörder och skratt tillkännagåfvo den glädtigaste karakter i verlden; en ung man gaf henne armen med hela vårdslösheten och abandonen af den skandalösaste förtrolighet. Jag behöfde en fjerdedelstimmas iakttagelse för att besluta mig tillstå det denna qvinna var gvefvinnan Hortensia. Detta opassande äfventyr, hvaruti jag såg henne inbegripen, upprörde mig, och, om jag skall säga sanningen, så tillstår jag, att jag I början trodde mig i hennes nattliga följeslagare igenkänna. er. Efter en noggrannare undersökning, märkte jag att den unge mannen ej hade er växt, och urskiljde till och med på ett skugglöst ställe af trädgården, att färgen på hans hår var mycket olika med ert, ty den var blond. Jag bedyrar vid min heder, att om detta hemlighetsfulla rendez-vous ej djupt intresserat )Se A. B. M 957—29261, 263—963, 967, och 270---272.