SEAN
GREFVINNAN HORTENSTIA, 7)
AF MERY.
ÖFVERSÄTTNING FRÅN FRANSKAN.
Stackars unge man (med ett uttryck af
sönderslitande sanning) Nej jag: vill ej döda er,
jag vill bota er såsom; jag botat mig... det
är slumpen, välsignad vare slumpen! som gjort
mig till vittne af denna qvinnas brottsliga obe-
tänksamhet! Jag var förra veckan, på en soire
hos markis Viani med Antologisterna; salon-
gerna voro qvalmiga; jag gick ned i trädgår-
den för att inandas frisk luft; jag kände
ej till marhis Vianis trädgård; således var jag
okunnig om att den var skiljd från Braschis
trädgård genom ett jerngall r. Kl. slog tio i
Albergo di poveri. Af en händelse kom jag
att gå under de stora träden, jag kastade en
blick på gallret och märkte en qvinna, hvars
åtbörder och skratt tillkännagåfvo den glädtiga-
ste karakter i verlden; en ung man gaf henne
armen med hela vårdslösheten och abandonen
af den skandalösaste förtrolighet. Jag behöfde
en fjerdedelstimmas iakttagelse för att besluta
mig tillstå det denna qvinna var gvefvinnan
Hortensia. Detta opassande äfventyr, hvaruti
jag såg henne inbegripen, upprörde mig, och,
om jag skall säga sanningen, så tillstår jag, att
jag I början trodde mig i hennes nattliga föl-
jeslagare igenkänna. er.
Efter en noggrannare undersökning, märkte
jag att den unge mannen ej hade er växt,
och urskiljde till och med på ett skugglöst
ställe af trädgården, att färgen på hans hår
var mycket olika med ert, ty den var blond.
Jag bedyrar vid min heder, att om detta hem-
lighetsfulla rendez-vous ej djupt intresserat
)Se A. B. M 957—29261, 263—963, 967, och
270---272.