Det menskliga medvetandet säger Nej, man kan icke lita på det lugn, som följer efter dessa skott. emm Insändt.) Till Redaktionen af Aftonbladet! Red. har i dess tidning för den 48 sistl. Oktober intagit följande utrikes-notis: En homöopatisk läkare i London, vid namn Pearce, har, för det han låtit sin egen broder, som var anfallen af koleran, svälta ihjäl, blifvit af jury förklarad skyldig till hans död. Utan att undersöka från hvilken källa denna uppgift blifvit hemtad, är det alltför tydligt att densamma, likasom hela anklagelsen emot Hr Pearce, har till syfte ett anfall på den homöopatiska läkemetoden. Rättvisan och pligten emot den oskyldigt och ilskefullt antastade, såväl läkaren som läkemetoden, fordrar, att Red. för sin publik framlägger det verkliga förhållandet i saken; och jag anhåller, att denna pligt måtte fullgöras medelst införande i Aftonbladet af den redogörelse för ransakningen i målet, som finnes intagen i The Times för den 29 Oktober, samt här bifogas. Stockholm den 44 November 4849. P. J. Liedbeck, Dr. Utdrag ur The Times för måndagen den 29 Oktober 1849. Charles Thomas Pearce, medicine studiosus, var inställd till förhör i anledning af angifvelse för dråp. En anklagelseskrift, för samma brott, hade blifvit ingifven till stora juryn, men der ej upptagen, och svaranden var nu kallad på grund af Coroners undersökning (inquisition). Den innehöll, att den 9 Sept. 4849 Richard David Pearce var sjuk och ur stånd att förrätta sina vanliga göromål; att svaranden, som studerade medicin, åtog sig hans läkarevård; att, efter att hafva ingått detta aftal, svaranden, å sagde 9 September och åtskilliga andra dagar, på ett olofiigt och skändligt sätt förhållit sig emot nämnde David Richard Pearce, i det han vägrat och hindrat denne att erhålla tillräcklig föda och lifsemedel för kroppens uppehälle, i saknad hvaraf den aflidne blifvit dödligt sjuk och omkommit, samt att svaranden dymedelst skändligen dödat och dräpt honom. Hr Horry var klagandens advokat; serjeant Wilkins, hrr Clarkson och Parry svarandens sakförare. Fru Pearce hördes och yttrade: Jag är den aflidnes enka och svaranden är dess broder. Min man anfölls af cholera den 8 Sept., och en Dr Harris, som efterskickades, besökte honom tre gånger samma dag och gaf honom medikamenter. Ir Harris fortfor att sköta min man till söndags afton den 9 Sept. Dagen derpå kom svaranden och åtog sig hans behandling, hvarmed han fortfor till följande onsdag, då en annan läkare, Hr Davis, påkallades. Ifrån måndagen till onsdagen föreskref svaranden, att hans broder ej skulle få annat än kallt vatten och medikamenter. Jag gaf honom ingenting annat än hvad som ordinerades. Thorsdagen den 43 blef Hr Gobrey, en annan läkare, tillkallad, och han föreskref läkemedel för min man, hvilken afled den 48. På serjeant Wilkins fråga tillade hon: Jag har kännt svaranden i tio år, och menar att han under de sista fem åren studerat medicin. Jag har ock hört, att han hållit föreläsningar i de fysiska vetenskaperna å University College samt att han bivistat föreläsningar af åtskilliga utmärkta läkare. Min man tog arowroot, den 44, men uppkräkte den, och jag gaf honom sedan svag grynsoppa. Den aflidne önskade se sin broder, hvilken följaktligen efterskickades. Svaranden föreskref hafresoppa på tisdagen, och tillsade mig gifva honom deraf 2 thskedar åt gången, Svaranden blef, som jag tror, sjelf anfallen af cholera den 43, och Hr Gobrey skötte sedermera min man till hans död. Serjeant Wilkins hemställde, om ej detta vittnesmål gjorde tillfyllest att afsluta saken. Domaren Maule sade sig förmoda, att det funnes något bevis, det döden var en följd af fastandet på måndagen och tisdagen. Hr Rickard Harris vittnade: Jag är kirurg och påkallades om söndagen att sköta den aflidne. Jag fann honom lida af elakartad kolera och i ett ganska kritiskt tillstånd. Jag såg honom tre gånger den dagen, och på aftonen, ehuru jag ansåg honom något bättre, var han dock i ett ganska farligt tillstånd. Som jag hört, att den aflidne hade en broder, till yrket läkare, önskade jag hafva en konsultation med denne. Svaranden blef alltså introducerad hos mig. Efter något samtalande yttrade han, att som allt, hvad efter det gamla systemet kunde göras, blifvit gjordt, tyckte han, att man borde försöka verkan af det homöopatiska. Jag samtyckte att öfverlemna till honom fallet i fråga. Jag såg patienten dagen efter det svaranden tagit vård om honom, och han syntes ansenligen förbättrad; reaktion hade inträdt. Följande dagen var han icke alldeles lika bra och jag såg honom icke vidare, inda tills dagen före hans död. På tilifrågan af serjeant Wilkins, yttrade vittnet lertill: Då jag såg den aflidne första gången, syntes sjukdomen mig tillräckligt häftig att hafva förorsacat honom döden. Domaren hr Maule: Har ni iakttagit någonting, ;om föranledt er tro, det svaranden i detta fall handlat oriktigt? Vittnet: Nej. Domaren: Skulle det vara ett riktigt förfarande, att i kolerafall gifva fasta födoämnen åt patienten, då han vore i tillstånd af collapsus, eller skulle tarmarne vara i stånd att emottaga dem? Vittnet: Han kunde hafva fått föda i liqvid form. Domaren: Hvarföre svarar ni ej på frågan? Vore det riktigt att gifva fast föda? Vittnet: Nej. Domaren: Hvarföre säger ni då inte det? Ni kunde lika väl hafva sagt: han kunde hafva påtagit en ren skjorta, som det svar ni förut gaf. Jursn förklarade sig fullkomligen tillfredsställd; der var intet bevis till stöd för anklagelsen. Domaren: Huru någon menniska kan finnas, som påstär, att denne svarande är skyldig till dråp, det kan jog icke fatta. Det är tydligt, att han kallatsi ett förtvifladt fall, och att han gjort allt hvad som var möjligt att göra under sådana omständigheter. Serjeant Wilkins yttrade sig tro det verkliga facum vara, att denna angifvelse blott vore ett anfall vå det homöopatiska systemet. Domen icke skyldig afgafs och svaranden frikänles helt och hållet. äs RÄTTEGÅNGSOCH POLISSAKER. Ett nytt bidrag till historien om cellfängelsernas verkan att uppmjuka brottslingarnes sinnen lemnade VR PP RE TN oo rt : IA Anf