dennes införda anmärkningar.
Ståndrätterna.
(Ur Nord og Syd.)
Farligare än de i landsflykt lefvande äro de
döde. Man har skjutit eller hängt soldater,
officerare, adelsmän, borgare, handtverkare; men
dem har man icke förödmjukat, för hvart ett
offer lida de herrskande en förödmjukelse, de
läsa ett blodigt, hämndgirigt, utmanande smil
på alla ansigten, och mera rasande utsöka de
sig nya offer, utan att uppnå ett lyckligare
resultat. Det är förvånande med hvilken fatt-
ning dessa män dö, men menniskan är en ä-
del varelse, själen vexer med sitt öde; den
man, som i sitt stilla hem är ängslig för ett
knappnålsstyng, går på valplatsen mot bajo-
netterna och midt för sin bittra fiende, döden,
ståndrättsdöden, reser han sig hög och stolt;
ban vet att hela verlden ser upp till honom;
han har den känsla att i den lilla smala gård,
der han är ensam med åtta man och en offi-
cer, äro alla hans vänner, hela folket, all verl-
dens goda män och qvinnor, osynlige tillstädes
och förlåta honom hvad han förbrutit, men
förlåta icke hans bödlar, icke dem som slagta
af kall arghet, icke dem som afkläda och pi-
ska en qvinna, derföre att hon räckt sina flyk-
tande vänner litet mat och dryck. Dem kan
man icke förlåta, det är emot den menskliga
naturen; man kan icke önska revolutionen ny
seger, man vill i det minsta icke släppa den
lös, om man hade nyckeln till dess slussar,
men kom den, skulle dock hjertat för ett ögon-
blick blifva lättadt.
Ar det så ställdt med oss, som stå långt
borta, huru må då de vara till sinnes, som
;hafva deras blod derin! Derföre äro de döde
farliga — om annars regeringarna icke följa en
förfärlig princip, och kunna sätta det igenom
med förfärlig ihärdighet. Man minnes histo-
rien om den grekiske tyrann, hvilken en an-
nan tyrann lät fråga till råds, huru han ilugn
skulle kunna regera. Han förde sändebudet
ut till en hveteåker, och nedslog alla de ax,
som stodo: högre än de andra; med detta ty-
sta svar vände gesandten tillbaka och kort der-
efter föllo också hufvud som ax. Hvarje folk
har i en viss tid endast ett begränsadt antal
af män, som höja sig öfver.mängden, som känna
idtens ande, och passa till anförare för folket;
tager man dessa alla hastigt bort; så blifver
folket jemnt, endast det hvardagliga har då
giltiga kraf, de höghjertade tankarne och or-
den dölja sig, der inträder någon tids stagna-
tion i folkets utveckling, eller det stagnerar
alldeles. Man finner detta bekräftadt i forn-
tiden, under romerska republikens borgarkrig,
då alla de ypperstes hufvuden föllo,- och der
till slut intet fanns att bära frihetens tanke.
Man återfinner detsamma under den första
franska revolutionen, då de mest begåfvade, de
mest oegennyttiga och käckaste män, revolu-
tionens förstfödde söner, Girondisterna, dogo
på guillotinen, då var der sedan i lång tid in-
gen qvar att försvara den sanna friheten,
och måhända är det ännu Frankrikes olycka,
att det har förlorat för mycket ädelt blod på
afrättsplatserna och på slagfältet. Väl är det
sanning, att nära nog alla menniskor kunna
höja sig till inspirerade handlingar, men gåf-
vorna äro icke lika, förmågan att höra, förstå
och uttala hvad hjertat säger, är endast gifven
åt få, ochdet är deras hufvuden-man hugger af.
Måhända är det vi här utveckla icke riktigt
demokratiskt, och dessutom är det långt ifrån
oss att påstå att principen håller sig, till och
med om man med fullständig omensklighet
söker genomföra densamma; men man tyckes
verkligen hafva det i sinnet, och ett af de
märkligaste bevis härpå i det vestliga Tysk-
land — der man icke kan säga till sin ur-
skuldan att man har halfvilda folkslag att
skrämma — är Adolf v. Trätzsehlers död.
Det var. en man på 34 år, rikt begåfvad och
af gammal adelig slägt. Han utmärkte sig
allredan tidigt genom mångsidiga kunskaper
och en sällsynt duglighet, synnerligast som as-
sessor vid appellationsrätten i Dresden; men
på denna punkt stadnade hans bana, derföre
att han icke fördolde, att han var en fiende
af byråkratien och önskade-en fri, folkelig ut-
veckling, Då marsoroligheterna kommo, blef
han vald till deputerad vid nationalförsamlin-
gen i Frankfurt och slöt sig här till venstra
sidan, och då furstarne kullkastade riksförfatt-
ningen och en stor del af det vestliga Tysk!
land reste sig för att försvara den, gick han
På sina vänners uppfordran till Baden för att
öfvertaga den civila administrationen. Såsom
Juridiskt moment må här anföras, att han icke