dennes införda anmärkningar. Ståndrätterna. (Ur Nord og Syd.) Farligare än de i landsflykt lefvande äro de döde. Man har skjutit eller hängt soldater, officerare, adelsmän, borgare, handtverkare; men dem har man icke förödmjukat, för hvart ett offer lida de herrskande en förödmjukelse, de läsa ett blodigt, hämndgirigt, utmanande smil på alla ansigten, och mera rasande utsöka de sig nya offer, utan att uppnå ett lyckligare resultat. Det är förvånande med hvilken fattning dessa män dö, men menniskan är en ädel varelse, själen vexer med sitt öde; den man, som i sitt stilla hem är ängslig för ett knappnålsstyng, går på valplatsen mot bajonetterna och midt för sin bittra fiende, döden, ståndrättsdöden, reser han sig hög och stolt; ban vet att hela verlden ser upp till honom; han har den känsla att i den lilla smala gård, der han är ensam med åtta man och en officer, äro alla hans vänner, hela folket, all verldens goda män och qvinnor, osynlige tillstädes och förlåta honom hvad han förbrutit, men förlåta icke hans bödlar, icke dem som slagta af kall arghet, icke dem som afkläda och piska en qvinna, derföre att hon räckt sina flyktande vänner litet mat och dryck. Dem kan man icke förlåta, det är emot den menskliga naturen; man kan icke önska revolutionen ny seger, man vill i det minsta icke släppa den lös, om man hade nyckeln till dess slussar, men kom den, skulle dock hjertat för ett ögonblick blifva lättadt. Ar det så ställdt med oss, som stå långt borta, huru må då de vara till sinnes, som ;hafva deras blod derin! Derföre äro de döde farliga — om annars regeringarna icke följa en förfärlig princip, och kunna sätta det igenom med förfärlig ihärdighet. Man minnes historien om den grekiske tyrann, hvilken en annan tyrann lät fråga till råds, huru han ilugn skulle kunna regera. Han förde sändebudet ut till en hveteåker, och nedslog alla de ax, som stodo: högre än de andra; med detta tysta svar vände gesandten tillbaka och kort derefter föllo också hufvud som ax. Hvarje folk har i en viss tid endast ett begränsadt antal af män, som höja sig öfver.mängden, som känna idtens ande, och passa till anförare för folket; tager man dessa alla hastigt bort; så blifver folket jemnt, endast det hvardagliga har då giltiga kraf, de höghjertade tankarne och orden dölja sig, der inträder någon tids stagnation i folkets utveckling, eller det stagnerar alldeles. Man finner detta bekräftadt i forntiden, under romerska republikens borgarkrig, då alla de ypperstes hufvuden föllo,och der till slut intet fanns att bära frihetens tanke. Man återfinner detsamma under den första franska revolutionen, då de mest begåfvade, de mest oegennyttiga och käckaste män, revolutionens förstfödde söner, Girondisterna, dogo på guillotinen, då var der sedan i lång tid ingen qvar att försvara den sanna friheten, och måhända är det ännu Frankrikes olycka, att det har förlorat för mycket ädelt blod på afrättsplatserna och på slagfältet. Väl är det sanning, att nära nog alla menniskor kunna höja sig till inspirerade handlingar, men gåfvorna äro icke lika, förmågan att höra, förstå och uttala hvad hjertat säger, är endast gifven åt få, ochdet är deras hufvuden-man hugger af. Måhända är det vi här utveckla icke riktigt demokratiskt, och dessutom är det långt ifrån oss att påstå att principen håller sig, till och med om man med fullständig omensklighet söker genomföra densamma; men man tyckes verkligen hafva det i sinnet, och ett af de märkligaste bevis härpå i det vestliga Tyskland — der man icke kan säga till sin urskuldan att man har halfvilda folkslag att skrämma — är Adolf v. Trätzsehlers död. Det var. en man på 34 år, rikt begåfvad och af gammal adelig slägt. Han utmärkte sig allredan tidigt genom mångsidiga kunskaper och en sällsynt duglighet, synnerligast som assessor vid appellationsrätten i Dresden; men på denna punkt stadnade hans bana, derföre att han icke fördolde, att han var en fiende af byråkratien och önskade-en fri, folkelig utveckling, Då marsoroligheterna kommo, blef han vald till deputerad vid nationalförsamlingen i Frankfurt och slöt sig här till venstra sidan, och då furstarne kullkastade riksförfattningen och en stor del af det vestliga Tysk! land reste sig för att försvara den, gick han På sina vänners uppfordran till Baden för att öfvertaga den civila administrationen. Såsom Juridiskt moment må här anföras, att han icke