såsom hans barn förlåter honom. Och om off-
ret al mitt lif kan ge honom tid att ångra sig,
så mottag detta offer, o Herre! upptag min
själ, att jag äfven i himmelen må kunna bedja
för honom!
Bancal, öfverväldigad af rörelse, kastar spa-
den långt ifrån sig, störtar på begge sina knän
till jorden och slår sig snyftande för bröstet
under åkallan af Guds barmhertighet.
Madeleine är räddad. Dock skall hennes
vittnesmål icke leda till de brottsliges upp-
täckt; hon älskar för mycket den som varit
för henne en far, att hon skulle förråda ho-
nom. Fru Manson återhålles af fruktan för
sitt barn, som bofven Bastide hotat att döda,
i fall modren yppar något. Emellertid skic-
kar det sig så, att när fru Manson går till
korsvägen för att af ett öfverenskommet tec-
ken få visshet derom, att hennes bror lyck-
ligt uppnått gränsen, träffar hon Andrå, posi-
tivspelaren; och åt denne ärlige yngling upp-
drar hon att föra hennes barn i säkerhet. Men
Bastide är bemligt vittne till detta samtal;
och sedan fru Manson och Andre gått åt hvar
sitt håll, skyndar Bastide jägaren, Bastide mör-
daren, i Andrås spår. Ett skott smäller —
Bastide har skjutit Andrå, för att hindra ho-
nom fullgöra sitt uppdrag.
Grefve de Saint-Andeoi står såsom ankla-
gad inför skranket i justitiepalatset i Rodez.
Hans af hundrade personer bevittnade hotel-
ser mot Foualdes, hans dolk som blifvit fun-
nen i den mördades bröst, utgöra starka an-
ledningar emot honom. Madelaine afgifver en
tvetydig berättelse, hvarunder dock skymtar
fram hennes ömhet för den oskyldigt ankla-
gade. Bastide och Rigaud uppträda med fräck
panna för att erbjuda sin borgen för det be-
skedliga folket Bancals. Bastide bibehåller ett
orubbligt lugn när fru Manson står färdig att
upptäcka alit. Han har sagt henne ett ord —
att hennes son ännu är i hans våld, och den
arma modren förstummas. Men nu tonar som
en engels harpa den fattige Andrås positiv;
Andrå var icke död, blott sårad. Han med-
för lilla Manson frisk och välbehållen; och
sedan barnet blifvit öfverlemnadt i domstolens
beskydd, utpekar fru Manson mördarne. De
brottsliga gå att lida sitt straff, grefve S:t An-
dåeol får njuta sin oskuld till godo, och sedan
Bancal lättat sitt samvete genom att upplysa
Madeleines härkomst, öppnar den unga grefven
sm famn för sin kusin, som han lofvar att
göra till sin maka.
Vi hafva förut med ett enda ord angifvit
vår tanka om hufvudmotivet för denna dram;
ett rån är ovedersägligen ett mindre värdigt
ämne för dramatisk behandling. Det fins dock
författare, synnerligen bland fransmännen, som
förstå att infatta glasbitar så att de kunna
passera för juveler; och förevarande dram eger
verkligen momenter af sann dramatisk effekt.
Vi hafva i det föregående framhållit ett par
sådana scener; flera finnas,
Öfversättningen af herr Bergs vana hand,
är fri, men icke så fri, att ju de första ak-
terna ännu kunde något sammandragas. In-
tresset för det hela skulle derigenom vinna.
Hvad de spelande beträffar, så hafva alla de
mera betydande rollerna fallit i goda händer.
Att dramat eger intrig och handling har läsaren
af ofvanstående redogörelse kunnat i någon mån
sluta till; om det framställer några karakte-
rer, är det kanske mindre styckets än de spe-
!andes förtjenst. Foualdes parti t. ex. är obe-
tydligt; men hr Almlöf har dock gifvit det
en relief, som ej sjelfva titeln förmådde. Taf-
seende på några af de öfriga hufvudrollerna
behöfva vi blott erinra att hr Dahlqvist spe-
lar Bastide, fru Bock hustru Bancal, hr Kin-
mansson Bancal... Deån sant qvinliga karakte-
ren hos fru Manson har fru Almlöf med bi-
fall återgifvit, och mamsell Jacobsson har på
ett lyckadt sätt framställt Madeleines inta-
gande väsende.