såsom hans barn förlåter honom. Och om offret al mitt lif kan ge honom tid att ångra sig, så mottag detta offer, o Herre! upptag min själ, att jag äfven i himmelen må kunna bedja för honom! Bancal, öfverväldigad af rörelse, kastar spaden långt ifrån sig, störtar på begge sina knän till jorden och slår sig snyftande för bröstet under åkallan af Guds barmhertighet. Madeleine är räddad. Dock skall hennes vittnesmål icke leda till de brottsliges upptäckt; hon älskar för mycket den som varit för henne en far, att hon skulle förråda honom. Fru Manson återhålles af fruktan för sitt barn, som bofven Bastide hotat att döda, i fall modren yppar något. Emellertid skickar det sig så, att när fru Manson går till korsvägen för att af ett öfverenskommet tecken få visshet derom, att hennes bror lyckligt uppnått gränsen, träffar hon Andrå, positivspelaren; och åt denne ärlige yngling uppdrar hon att föra hennes barn i säkerhet. Men Bastide är bemligt vittne till detta samtal; och sedan fru Manson och Andre gått åt hvar sitt håll, skyndar Bastide jägaren, Bastide mördaren, i Andrås spår. Ett skott smäller — Bastide har skjutit Andrå, för att hindra honom fullgöra sitt uppdrag. Grefve de Saint-Andeoi står såsom anklagad inför skranket i justitiepalatset i Rodez. Hans af hundrade personer bevittnade hotelser mot Foualdes, hans dolk som blifvit funnen i den mördades bröst, utgöra starka anledningar emot honom. Madelaine afgifver en tvetydig berättelse, hvarunder dock skymtar fram hennes ömhet för den oskyldigt anklagade. Bastide och Rigaud uppträda med fräck panna för att erbjuda sin borgen för det beskedliga folket Bancals. Bastide bibehåller ett orubbligt lugn när fru Manson står färdig att upptäcka alit. Han har sagt henne ett ord — att hennes son ännu är i hans våld, och den arma modren förstummas. Men nu tonar som en engels harpa den fattige Andrås positiv; Andrå var icke död, blott sårad. Han medför lilla Manson frisk och välbehållen; och sedan barnet blifvit öfverlemnadt i domstolens beskydd, utpekar fru Manson mördarne. De brottsliga gå att lida sitt straff, grefve S:t Andåeol får njuta sin oskuld till godo, och sedan Bancal lättat sitt samvete genom att upplysa Madeleines härkomst, öppnar den unga grefven sm famn för sin kusin, som han lofvar att göra till sin maka. Vi hafva förut med ett enda ord angifvit vår tanka om hufvudmotivet för denna dram; ett rån är ovedersägligen ett mindre värdigt ämne för dramatisk behandling. Det fins dock författare, synnerligen bland fransmännen, som förstå att infatta glasbitar så att de kunna passera för juveler; och förevarande dram eger verkligen momenter af sann dramatisk effekt. Vi hafva i det föregående framhållit ett par sådana scener; flera finnas, Öfversättningen af herr Bergs vana hand, är fri, men icke så fri, att ju de första akterna ännu kunde något sammandragas. Intresset för det hela skulle derigenom vinna. Hvad de spelande beträffar, så hafva alla de mera betydande rollerna fallit i goda händer. Att dramat eger intrig och handling har läsaren af ofvanstående redogörelse kunnat i någon mån sluta till; om det framställer några karakterer, är det kanske mindre styckets än de spe!andes förtjenst. Foualdes parti t. ex. är obetydligt; men hr Almlöf har dock gifvit det en relief, som ej sjelfva titeln förmådde. Tafseende på några af de öfriga hufvudrollerna behöfva vi blott erinra att hr Dahlqvist spelar Bastide, fru Bock hustru Bancal, hr Kinmansson Bancal... Deån sant qvinliga karakteren hos fru Manson har fru Almlöf med bifall återgifvit, och mamsell Jacobsson har på ett lyckadt sätt framställt Madeleines intagande väsende.