ligen endast begära behållningen af operansi första representation, och detta synes desto mindre kunna möta något väsendtligt binder, som nämnde förmån ej vore en benefice för kapellmästaren, utan ett arfvode åt kompositören. Hr Foroni har tillräckligen gjort sig känd såsom god dramatisk komponist, och Kgl. teaterns chef såsom god administratör, för att, hvar i sin stad, förvissa både publiken och teaterverket om ett lyckligt resultat af detta förehafvande. Foualdes, dram i 5 akter af Dupeuty och Grange, fri öfversättning från franskan; uppförd på Kongl. teatern. Foualdes är en f. d. kejserlig prokurator, som genom sina penningeaffårer står i förbindelse med en hel mängd folk i Rodez, bland hvilka herrarne Bastide och Rigaud, svågrar, också äro i ett slags slägtskapsförhållande till honom. Vanan vid deras bekantskap betraktar han som vänskap och det gör honom myc-! ket ondt när de med förolämpningar besvara hans påminnelse om en gammal skulds betalning. De kalla honom procentare — och han, som visste sig hafva tjent dem af ren välvilja utan egennyttig beräkning, lofvar förbittrad att göra skäl för namnet. Foualdes får en ny fiende i den unga grefven Saint-Andeol, som efter restaurationen återkommer till sin hembygd, Rodez, och vill på Foualds hämnas sin fars död; ty Foualdes hade varit en af den gamla herrns domare, då han fälldes för delaktighet i en konspiration mot kejsardömet. Under ett enskildt samtal upplyses det snart att Foualdes, sedan han fullgjort sitt domarevärf, räckt den politiske brottslingen en hjelpsam hand och lyckats rädda hans lif; och unga grefven skyndar nu att kasta ifrån sig den dolk, med hvilken han varit besluten att döda Foualdes i händelse denne vägrat slåss med honom. Denna dolk upptages oförmärkt af Bastide när han och Rigaud komma för att ingå en falsk försoning med Foualdes. De värda svågrarne tänka med blod öfverkorsa sina skuldsedlar. Till skådeplats för brottet utses ett hus vid gatan Hebdomadiers, bebodt af den mindre välkända familjen Banca!. För att sfleda uppmärksamheten från det buller, s.m bofvarne förutse skall uppstå vid ogerningens begående, leger hustru Bancal en stackars positivspelare, som, utan att veta hvad det är fråga om, ställer sig att spela i gathörnet, medan de inne hos Bancals skära halsen af hr Foualdes. Det är en hemsk kontrast, positivets toner blandande sig med den olyckliges jämmerrop. En fru Manson har, förklädd till karl, smugit sin in i Bancalska huset för att erhålla en upplysning af deras dotter Madeleine angående sin bror, en proskriberad som just vid sämma tid var i begrepp att lemna landet. På det sättet blir hon vittne till den rysliga händelsen, som föregår i nästa rum. Vid ett fasans skri, som undfaller henne, instörta mördarne; Bastide vill nedstöta fru Manson med dolken han håller i handen, men Rigaud, som haft någon ömhet för henne, hindrar honom; de nöja sig med att låta henne svärja en tysthetsed vid den af Foualdes blod rykande dolken. Emellertid hade grefve S:t Andåeol ställt till en lysande föte till ära för Foualdes. Det förvånade honom att festens hjelte icke infann sig. Snart upplystes den förfärliga orsaken till hans uteblifvande; och grefven blef arresterad såsom -misstänkt för mordet. För att undfly sin oro eller åtminstone slippa höra omtalas den förfärliga sak som väckt allmän uppståndelse i Rodez, har Bancal i daggryningen lemnat staden. Han har begifvit sig till en liten täppa, som han arrenderat af Bastide; den är belägen just vid en korsväg, så att en och annan af den hemska dramens hjeltar kunna hafva sin väg der förbi. Så uppträder Bastide för att i förbigående yttra några uppmuntrande ord åt sin medbrottsling. Bastide hade gått ut på jagt; Han bibehåller sina gamla vanor för att ej ge anledning tiil misstankar. — Hustru Bancal kommer och meddelar mannen sina farhågor för upptäckt genom Madeleine. Hon ville gifva honom en vink härom på det han må veta hvad han har att göra. Tig, olyckliga! afbryter den förfärade mannen; jag skulle döda Madeleine! Han tyckte sig redan hafva gjort den unga flickan nog ondt då han tagit ifrån henne hennes namn och förmögenhet. Den gamle grefve S:t Andeol hade nemligen anförtrott sin späda systerdotter åt Bancals redlighet; men madam Bancal hade straxt varit tillreds med sina elaka råd och barnets penningar förstördes. Sedan hade Bancal måst dölja flickans börd för att komma ifrån en redogörelse. Hennes arf hade i makarne Bancals orena händer ingen välsignelse med sig, en eldsvåda förstörde deras egendom; med deras armod följde föraktet, och Madeleine måste dela det ena som. det andra. Och efter att hafva gjort henne så mycket ondt, utbrister den gamle syndaren, skulle jag nu... nej, aldrig! Jag har redan ett brott på mitt samvete, jag vill icke belasta mig med ett till. Nå, så låt oss inte mer tala derom, säger hustrun; men kom ihåg att det är inte mitt fel om vi begge sluta på schavotten. Schavotten ! Vid denna utsigt beslutar Bancal sig äfven för det andra mordet. Madeleine är skickad med mat åt sin far. Han tar henne i förhör och hon tillstår att ett förfärligt tvifvel plågar henne. Ja, hon vill tillstå allt för att be om förlåtelse i fall hon misstagit sig — annars för att anropa öden. Döden?... Bancal studsar men griper till sitt förfärliga vapen, spaden. Kommer du och begär döden af mig? frågar han. Ja — Svarar hon — om ni är brottslig; ty bättre är att dö än nödgas afsky sin far. Olyckliga, du finner då att du måste dö! . Välan, döda mig; befria mig från en beTMA fillaanan MN mr m LL AA NN MI I OD mm I ra me sm I — 0 0 FA AM