ligen endast begära behållningen af operansi
första representation, och detta synes desto
mindre kunna möta något väsendtligt binder,
som nämnde förmån ej vore en benefice för
kapellmästaren, utan ett arfvode åt komposi-
tören. Hr Foroni har tillräckligen gjort sig
känd såsom god dramatisk komponist, och Kgl.
teaterns chef såsom god administratör, för att,
hvar i sin stad, förvissa både publiken och
teaterverket om ett lyckligt resultat af detta
förehafvande.
Foualdes, dram i 5 akter af Dupeuty och
Grange, fri öfversättning från franskan; upp-
förd på Kongl. teatern.
Foualdes är en f. d. kejserlig prokurator,
som genom sina penningeaffårer står i förbin-
delse med en hel mängd folk i Rodez, bland
hvilka herrarne Bastide och Rigaud, svågrar,
också äro i ett slags slägtskapsförhållande till
honom. Vanan vid deras bekantskap betrak-
tar han som vänskap och det gör honom myc-!
ket ondt när de med förolämpningar besvara
hans påminnelse om en gammal skulds betal-
ning. De kalla honom procentare — och han,
som visste sig hafva tjent dem af ren välvilja
utan egennyttig beräkning, lofvar förbittrad att
göra skäl för namnet. Foualdes får en ny fi-
ende i den unga grefven Saint-Andeol, som
efter restaurationen återkommer till sin hem-
bygd, Rodez, och vill på Foualds hämnas sin
fars död; ty Foualdes hade varit en af den
gamla herrns domare, då han fälldes för delak-
tighet i en konspiration mot kejsardömet.
Under ett enskildt samtal upplyses det snart
att Foualdes, sedan han fullgjort sitt domare-
värf, räckt den politiske brottslingen en hjelp-
sam hand och lyckats rädda hans lif; och unga
grefven skyndar nu att kasta ifrån sig den
dolk, med hvilken han varit besluten att döda
Foualdes i händelse denne vägrat slåss med
honom.
Denna dolk upptages oförmärkt af Bastide när
han och Rigaud komma för att ingå en falsk
försoning med Foualdes. De värda svågrarne
tänka med blod öfverkorsa sina skuldsedlar.
Till skådeplats för brottet utses ett hus vid
gatan Hebdomadiers, bebodt af den mindre
välkända familjen Banca!. För att sfleda upp-
märksamheten från det buller, s.m bofvarne
förutse skall uppstå vid ogerningens begående,
leger hustru Bancal en stackars positivspelare,
som, utan att veta hvad det är fråga om,
ställer sig att spela i gathörnet, medan de in-
ne hos Bancals skära halsen af hr Foualdes.
Det är en hemsk kontrast, positivets toner
blandande sig med den olyckliges jämmerrop.
En fru Manson har, förklädd till karl, smu-
git sin in i Bancalska huset för att erhålla en
upplysning af deras dotter Madeleine angående
sin bror, en proskriberad som just vid sämma
tid var i begrepp att lemna landet. På det
sättet blir hon vittne till den rysliga händel-
sen, som föregår i nästa rum. Vid ett fasans
skri, som undfaller henne, instörta mördarne;
Bastide vill nedstöta fru Manson med dolken
han håller i handen, men Rigaud, som haft nå-
gon ömhet för henne, hindrar honom; de nöja
sig med att låta henne svärja en tysthetsed vid
den af Foualdes blod rykande dolken.
Emellertid hade grefve S:t Andåeol ställt till
en lysande föte till ära för Foualdes. Det för-
vånade honom att festens hjelte icke infann
sig. Snart upplystes den förfärliga orsaken till
hans uteblifvande; och grefven blef arresterad
såsom -misstänkt för mordet.
För att undfly sin oro eller åtminstone slippa
höra omtalas den förfärliga sak som väckt all-
män uppståndelse i Rodez, har Bancal i dag-
gryningen lemnat staden. Han har begifvit
sig till en liten täppa, som han arrenderat af
Bastide; den är belägen just vid en korsväg,
så att en och annan af den hemska dramens
hjeltar kunna hafva sin väg der förbi. Så upp-
träder Bastide för att i förbigående yttra nå-
gra uppmuntrande ord åt sin medbrottsling.
Bastide hade gått ut på jagt; Han bibehåller
sina gamla vanor för att ej ge anledning tiil
misstankar. — Hustru Bancal kommer och
meddelar mannen sina farhågor för upptäckt
genom Madeleine. Hon ville gifva honom en
vink härom på det han må veta hvad han har
att göra.
Tig, olyckliga! afbryter den förfärade man-
nen; jag skulle döda Madeleine!
Han tyckte sig redan hafva gjort den unga
flickan nog ondt då han tagit ifrån henne hen-
nes namn och förmögenhet. Den gamle grefve
S:t Andeol hade nemligen anförtrott sin späda
systerdotter åt Bancals redlighet; men madam
Bancal hade straxt varit tillreds med sina elaka
råd och barnets penningar förstördes. Sedan
hade Bancal måst dölja flickans börd för att
komma ifrån en redogörelse. Hennes arf hade
i makarne Bancals orena händer ingen välsig-
nelse med sig, en eldsvåda förstörde deras egen-
dom; med deras armod följde föraktet, och
Madeleine måste dela det ena som. det andra.
Och efter att hafva gjort henne så mycket
ondt, utbrister den gamle syndaren, skulle jag
nu... nej, aldrig! Jag har redan ett brott
på mitt samvete, jag vill icke belasta mig med
ett till.
Nå, så låt oss inte mer tala derom, sä-
ger hustrun; men kom ihåg att det är inte
mitt fel om vi begge sluta på schavotten.
Schavotten !
Vid denna utsigt beslutar Bancal sig äfven
för det andra mordet.
Madeleine är skickad med mat åt sin far.
Han tar henne i förhör och hon tillstår att
ett förfärligt tvifvel plågar henne. Ja, hon
vill tillstå allt för att be om förlåtelse i fall
hon misstagit sig — annars för att anropa
öden.
- Döden?... Bancal studsar men griper till
sitt förfärliga vapen, spaden. Kommer du och
begär döden af mig? frågar han.
Ja — Svarar hon — om ni är brottslig; ty
bättre är att dö än nödgas afsky sin far.
Olyckliga, du finner då att du måste dö! .
Välan, döda mig; befria mig från en be-
TMA fillaanan MN
mr m LL AA NN
MI I OD mm I ra me sm
I — 0 0 FA AM