LITTERATUR. Prestlisiens Historia i England och andra länder, af Will. Howitt; öfvers. från 8:de engelska upplagan. Stockholm hos P. G. Berg 1849, 532 sidd. 8:o, å 2 rdr bko. (Forts. från måndagsbladet.) Liksam om påfvarne hade studerat hedniska hierarkierna, satte den i en koncentrerad verksamhet alla sina konstgrepp af makt, bedrägeri och mutor. De kunde väl icke påstå, som hedniska presterskapet hads gjort, att de voro af ett högre ursprung, än andra menniskor; och derföre berättigade att sitta som konungar, välja alla konungar, och regera öfver als konungar; ty det var nödvändigt att bibehålla någon yttre vördnad för kristendomens läror; — men de fattade fast fot lika kraftigt. De förklarade sig för himmelens berättigade vikarier, stödjande sitt privilegium på Christi ord till Petrus: — På detsa hälleberg vill jag bygga min kyrka — påstående i följe deraf, att de sjelfva voro den enda yrkan, ehuru de aldrig kunde visa, att Peågonsin varit i Rom. På denna grund likväl för den tidens enfaldige krigare — började de regera öfver nationer och konungar. På denna grund förkunnade de påfvens och hans kardinalkonklafs ofelbarhet, och lade bann på alla affällingar derizenom. Deras första handling, sedan de en gång tagit denna ståndpunkt, var den, som prester i alla länder ha utöfvat — att innestänga den sanna kunskapen inom sig sjelfva. Liksom Egyptens och Greklands prester inneslöto den i mysterier, inhöljde de också evangelii enkla sanningar i mysterier: liksom Brahminerna förbjödo andra än sina ståndsbröder ait läsa de heliga Vedas, undangömde de bibeln — just den boken som var gifven att upplysa verlden — just den boken som förklarade genom sitt eget innehåll, att den var så klar, att den enfaldigaste kunde läsa den; att den gaf en lefvernesföreskrift så tydlig, att vandringsmannen, om ock en dåre. kund icke taga miste derom. Detta var den djerfvaste handling verlden hade sett; men då de en gåiag lyckats bäruti, var hela jorden i deras makt. Folken voro okunniga; de lärde dem hvad de behagade. De utgåfvo alla slags löjliga och skadliga dogmer för Guds ord, och hvem kunde motsäga dem? Så stor blef okunnigheten äfven inom deras eget stånd, under detta system, så fullkomligt blef bibeln en främmande bok, att när i sednare tider menniskor började utforska och yppa deras bedrägerier. en munk varnade sitt auditorium att akta sig för dessa kättare, som hade uppfunnit ett nytt språk, kalladt grekiska, och skrifvit en bok derpå, kallad nya testamentet, full af de fördömligaste läror. Genom smicker, skrämsel, förfalskning och svek, upphöjde de sig icke allenast till rang af verldsliga furstar, utan herrskade öfver de störste konungar med oförskämd strafflöshet. Bannlysningen, som vi sett hafva brukats af Odens prester i norden, antogo de och läto hela kristna verlden känna dess förskräckelser. Var en kung motsträfvig — afslog han en påflig penningefordran — hade han en mening för sig sjelf — ville han icke foga sig efter påfveas vilja? — så slungades Vatikanens åskor emot honom; hans konungarike blef lagdt under bann; alla folk förbjödos, vid straff af evig fördömelse, att handla med hans undersåter; alla kyrkor blefvo stängda; nationen blef i en hast beröfvad all yttre utöfning af sin religion; altaren beröfvade sina prydnader; korsen, relikerna, hilderna, helgonens stoder nedlades; och liksom om sjelfva luften varit vanhelgad och hade kunnat befläcka dem genom dess vidrörande, betäckte presterna dem sorgfälligt. Bruket af klockor upphörde alldeles i alla kyrkor; klockorna sjelfva blefvo borttagna ifrån tornen och lades på jorden jemte de andra heliga redskapen. Messan hölls inom lykta dörrar och ingen utom prester fick tillträde till den heliga förrättnin gen. Presterskapet vägrade att viga, döpa eller begrafva; de döda måste kastas i diken eller förruttna ofvanjords; till dess det vidskepliga folket, som ansågo sina barn som dogo utan dop för förtappade, och dem som icke blefvo begrafna med kyrkans ceremonier och i vigd jord, för anammade af djefvu: len, reste sig i upproriskt raseri och tvungo fursten att underkasta sig och förödmjuka sig för den stolte presten i Rom. Förf:s tankar om engelska statskyrkan äro. man må eljest tänka hvad man vill, väl egnade att tagas i betraktande. Han säger sid. 298: En statskyrka, för att trygga statsafsigter, måstc vara grundad på småaktiga och förderfvade principer. Om staten, då den skyddar religionen, endast önskar befordra kristendomen, visar hela historien, att ingen makt kan bringa menniskoförståndet till öfverensstämmelse i ett begrepp om kristendomens hela plan och form; derföre, för att befordra kri stendomen, måste staten befordra en trygghet för dess bekännelse under alla dess benämningar. Mor om stäten önskar en kyrka, som skall understödjs och styrka dess egna åtgärder, så fordrar den, at hon skall understödja dess åtgärder för det goda och onda. Den fordrar, att hon skall understödja de åt gärder, som äro i strid med folkets rättigheter; t