LITTERATUR.
Prestlisiens Historia i England och andra län-
der, af Will. Howitt; öfvers. från 8:de en-
gelska upplagan. Stockholm hos P. G. Berg
1849, 532 sidd. 8:o, å 2 rdr bko.
(Forts. från måndagsbladet.)
Liksam om påfvarne hade studerat hedniska hier-
arkierna, satte den i en koncentrerad verksamhet
alla sina konstgrepp af makt, bedrägeri och mutor.
De kunde väl icke påstå, som hedniska presterska-
pet hads gjort, att de voro af ett högre ursprung,
än andra menniskor; och derföre berättigade att
sitta som konungar, välja alla konungar, och regera
öfver als konungar; ty det var nödvändigt att bi-
behålla någon yttre vördnad för kristendomens läror;
— men de fattade fast fot lika kraftigt. De för-
klarade sig för himmelens berättigade vikarier, stöd-
jande sitt privilegium på Christi ord till Petrus: —
På detsa hälleberg vill jag bygga min kyrka —
påstående i följe deraf, att de sjelfva voro den enda
yrkan, ehuru de aldrig kunde visa, att Pe-
ågonsin varit i Rom. På denna grund likväl
för den tidens enfaldige krigare — började
de regera öfver nationer och konungar. På denna
grund förkunnade de påfvens och hans kardinal-
konklafs ofelbarhet, och lade bann på alla affällin-
gar derizenom. Deras första handling, sedan de en
gång tagit denna ståndpunkt, var den, som prester
i alla länder ha utöfvat — att innestänga den sanna
kunskapen inom sig sjelfva. Liksom Egyptens och
Greklands prester inneslöto den i mysterier, inhölj-
de de också evangelii enkla sanningar i mysterier:
liksom Brahminerna förbjödo andra än sina stånds-
bröder ait läsa de heliga Vedas, undangömde de bi-
beln — just den boken som var gifven att upplysa
verlden — just den boken som förklarade genom
sitt eget innehåll, att den var så klar, att den en-
faldigaste kunde läsa den; att den gaf en lefvernes-
föreskrift så tydlig, att vandringsmannen, om ock
en dåre. kund icke taga miste derom. Detta var
den djerfvaste handling verlden hade sett; men då
de en gåiag lyckats bäruti, var hela jorden i deras
makt. Folken voro okunniga; de lärde dem hvad
de behagade. De utgåfvo alla slags löjliga och skad-
liga dogmer för Guds ord, och hvem kunde motsä-
ga dem? Så stor blef okunnigheten äfven inom de-
ras eget stånd, under detta system, så fullkomligt
blef bibeln en främmande bok, att när i sednare ti-
der menniskor började utforska och yppa deras be-
drägerier. en munk varnade sitt auditorium att akta
sig för dessa kättare, som hade uppfunnit ett nytt
språk, kalladt grekiska, och skrifvit en bok derpå,
kallad nya testamentet, full af de fördömligaste lä-
ror. Genom smicker, skrämsel, förfalskning och
svek, upphöjde de sig icke allenast till rang af
verldsliga furstar, utan herrskade öfver de störste
konungar med oförskämd strafflöshet. Bannlysnin-
gen, som vi sett hafva brukats af Odens prester i
norden, antogo de och läto hela kristna verlden kän-
na dess förskräckelser. Var en kung motsträfvig —
afslog han en påflig penningefordran — hade han
en mening för sig sjelf — ville han icke foga sig
efter påfveas vilja? — så slungades Vatikanens å-
skor emot honom; hans konungarike blef lagdt un-
der bann; alla folk förbjödos, vid straff af evig för-
dömelse, att handla med hans undersåter; alla kyr-
kor blefvo stängda; nationen blef i en hast beröfvad
all yttre utöfning af sin religion; altaren beröfvade
sina prydnader; korsen, relikerna, hilderna, helgo-
nens stoder nedlades; och liksom om sjelfva luften
varit vanhelgad och hade kunnat befläcka dem ge-
nom dess vidrörande, betäckte presterna dem sorg-
fälligt. Bruket af klockor upphörde alldeles i alla
kyrkor; klockorna sjelfva blefvo borttagna ifrån tor-
nen och lades på jorden jemte de andra heliga red-
skapen. Messan hölls inom lykta dörrar och ingen
utom prester fick tillträde till den heliga förrättnin
gen. Presterskapet vägrade att viga, döpa eller be-
grafva; de döda måste kastas i diken eller förruttna
ofvanjords; till dess det vidskepliga folket, som an-
sågo sina barn som dogo utan dop för förtappade,
och dem som icke blefvo begrafna med kyrkans ce-
remonier och i vigd jord, för anammade af djefvu:
len, reste sig i upproriskt raseri och tvungo fursten
att underkasta sig och förödmjuka sig för den stolte
presten i Rom.
Förf:s tankar om engelska statskyrkan äro.
man må eljest tänka hvad man vill, väl egnade
att tagas i betraktande. Han säger sid. 298:
En statskyrka, för att trygga statsafsigter, måstc
vara grundad på småaktiga och förderfvade princi-
per. Om staten, då den skyddar religionen, endast
önskar befordra kristendomen, visar hela historien,
att ingen makt kan bringa menniskoförståndet till
öfverensstämmelse i ett begrepp om kristendomens
hela plan och form; derföre, för att befordra kri
stendomen, måste staten befordra en trygghet för
dess bekännelse under alla dess benämningar. Mor
om stäten önskar en kyrka, som skall understödjs
och styrka dess egna åtgärder, så fordrar den, at
hon skall understödja dess åtgärder för det goda och
onda. Den fordrar, att hon skall understödja de åt
gärder, som äro i strid med folkets rättigheter; t