varande sjukdomen, koleran. Till hvilkender: klassen hörer den? Beror den på en förskäm ning af atmosferiska luften, här och der fläck. tals förändrad? Så hafva en del påstått. De enda factum, som anföres härför, är luften: brist på elektricitet, der koleran rasar. Eller beror den på infusorier? Enligt engelska vetenskapsmäns uppgifter skulle sådana af en egen art finnas såväl i uttömningarne af kolerapatienter, som i vattnet på alla de ställen, der koleran går; men ingenstädes, der den icke finnes. Låter detta bevisa sig, hörer koleran onekligen till andra klassen. Då återstå tvenne frågor: är koleragiftet transportabelt endast från person till person (aquatiskt), eller går det äfven genom luften? I sednare fallet, månne det är så flygtigt, att det kan springa öfver kordongerna? En annan fråga bör di äfven förekomma: huru lång är incubationstiden? Enligt både enskilda och officiella underrättelser från Bergen, hade sjukdomen utbrutit der 14 dagar sedan patienten lemna smittad ort. Då vore 12 dygns karantän för litet tilltaget. Hvad nu denna sednare notis från England bevisar, åtminstone bevisar den nyttan af karantänerna, tvärt emot Najadens deduktion; ty skulle koleragiftet än vara aqvatiskt, så kan sga doldt hos personer någon tid, och böra de ställas under medicinska poisens uppsigt. Skulle till och med giftet vara ;å flygtigt, att det springer öfver alla kordonsar, så upphäfves ändå icke nyttan af karanänerna. Lika rätt kunde någon då påstå, att skydd emot lönnmord icke behöfves, dråp derigenom icke kunna förekommas. it eget förhållande är emedlertid, att inder det engelska nationen med all makt strider mot karantänerna, dess vetenskapsmän iro de första, som faktiskt söka bevisa deras nytta. Opt. MM