varande sjukdomen, koleran. Till hvilkender:
klassen hörer den? Beror den på en förskäm
ning af atmosferiska luften, här och der fläck.
tals förändrad? Så hafva en del påstått. De
enda factum, som anföres härför, är luften:
brist på elektricitet, der koleran rasar. Eller
beror den på infusorier? Enligt engelska ve-
tenskapsmäns uppgifter skulle sådana af en
egen art finnas såväl i uttömningarne af kolera-
patienter, som i vattnet på alla de ställen,
der koleran går; men ingenstädes, der den
icke finnes. Låter detta bevisa sig, hörer ko-
leran onekligen till andra klassen. Då återstå
tvenne frågor: är koleragiftet transportabelt
endast från person till person (aquatiskt), eller
går det äfven genom luften? I sednare fallet,
månne det är så flygtigt, att det kan springa
öfver kordongerna? En annan fråga bör di
äfven förekomma: huru lång är incubationsti-
den? Enligt både enskilda och officiella un-
derrättelser från Bergen, hade sjukdomen ut-
brutit der 14 dagar sedan patienten lemna
smittad ort. Då vore 12 dygns karantän för
litet tilltaget.
Hvad nu denna sednare notis från England
bevisar, åtminstone bevisar den nyttan af ka-
rantänerna, tvärt emot Najadens deduktion; ty
skulle koleragiftet än vara aqvatiskt, så kan
sga doldt hos personer någon tid, och
böra de ställas under medicinska po-
isens uppsigt. Skulle till och med giftet vara
;å flygtigt, att det springer öfver alla kordon-
sar, så upphäfves ändå icke nyttan af karan-
änerna. Lika rätt kunde någon då påstå, att
skydd emot lönnmord icke behöfves,
dråp derigenom icke kunna förekom-
mas. it eget förhållande är emedlertid, att
inder det engelska nationen med all makt
strider mot karantänerna, dess vetenskapsmän
iro de första, som faktiskt söka bevisa deras
nytta. Opt.
MM