den och fann mig blodig, hvarföre hon upptlände ljus, och fann såret. Jag sade att jag fått hugget, då jag skulle gräfva efter jordegodset, och hon trodde mig, ty hon visste icke det ringaste om att vi skulle gå till Tallvreten. Hon hjelpte mig då i säng och der låg jag tills jag arresterades på tisdagen. Om måndagen var Carlsson till mig och sade att han och Blomqvist på söndagseftermiddagen varit ute i skogen och gömt sakernap. Sedan Andersson aflagt denna berättelse, derunder han ofta upprepade, att han ville tala sanning och visade sig så förkrossad under samvetsqvalen, att man nästan kunde tro honom vara fånig, ,bedyrade han ännu en gång, att han sagt sanning så godt han vetat och bad domaren blifva honom nådig. Ordföranden svarade härpå, att han icke egde utdela nåd, utan att han måste döma efter som saken visade sig för domstolen och anbefallde Anderssons utförande, samt uppsköt, då klockan lidit till half 3 på eftermiddagen rättens sittning på en timme. (Slutet följer.)